Dag 17 - Farfar Giovanni.

För några dagar sedan snickrade jag ihop en hylla från just ingenting; Plankor och träbitar som låg och skräpade på gården, en hammare, spikar och ett vattenpass. Uppgiften var tilldelad, mest för att att de har en massa löst material på gården och det är ju onödigt att slänga och en en hylla kan ju alltid vara bra att ha. Men jag har precis anlänt här, jag känner att jag fått ta emot så enormt mycket mer än vad jag själv presterar så jag tog uppgiften på största allvar. Ett evigt mätande med vattenpasset, en blå tumme och två timmar senare stod den färdig. Instabil och ranglig förvisso, träet var ju mest halvruttet och skevt, men på något sätt gav det bara hyllan mer charm; Den typ av hylla man kan förvänta sig hitta i ett antikvariat eller i en tegelstenad matsal på en gammal farm där den just också kommer att stå. Alla samlades kring hyllan och klappade händer, Primiana hoppade upp och ned i förtjusning och Marco gav mig en broderlig klapp på axeln. Jag var nöjd, jag var stolt! Min hylla, mitt verk!

Dagen därpå när jag trampar ut i solskenet står farfar Giovanni med såg, sandpapper och hammare i högsta hugg och våldtar mitt konstverk. När jag förskräckt frågar honom vad han håller på med mumlar han surt, med neddragna mungipor och på bred sicilianska: "Ojämn, instabil, dålig... Den biten sticker ut här, såga bort, fila, mummel..." Varpå han fortsätter skända mitt bygge. Gubbjävel! Jag ser på med maktlösa ögon och tänder en cigarett för att lugna ner mig och inte göra något dumt. Gubbfan hötter åt mig med några sura italienska gester: "Sluta rök! Det är inte nyttigt!"
Farfar Giovanni. Vilken usel människa! En åttiotvå år gammal orkeslös pensionär som hela tiden vet bäst, försöker ge order och mest snubblar omkring och är ivägen för far och son och fattig bonddräng när vi försöker arbeta. Men man kan ju inte sätta honom på plats, det är ju synd om honom. Han vill ju bara vara delaktig för att slippa känna sig så gammal och värdelös som han faktiskt är. Men nu trampar han över en gräns, gubbfan! Jag var nöjd, jag var stolt! Min hylla, mitt verk!

Men allting beror ju på något!
Som ung var Giovanni stationerad militär i Mugadeshi, rökte tre paket cigaretter om dagen och blev nästan uppäten av en krokodil när han skulle tvätta sin skjorta i floden efter en hård dags slit i ökendammet. Han återvände till Sicilien där han började arbeta som murare, han träffade en ståtlig, mörkhårig italienska och de byggde sig ett liv tillsammans. Han förälskade sig, han slutade röka, han levde och han murade. Han byggde saker som höll inte saker som var vackra och charmiga, för det var vad tiden krävde. Men tiden gick och tider förändras. En ung Giovanni blev medelålders och sedan gammal och för tre månader sedan dog kvinnan han delat hela sitt långa liv med. Nu är han gammal och ensam och han förstår inte världen av idag. Det enda han har kvar är sina minnen, sin kunskap, sina neddragna mungipor och sina sura italienska gester.
Han följde med sin son och dennes hustru att besöka sin sonson på deras hazienda på en kulle i Toscana där han träffade en ung förvirrad man från norr som tydligen inte vet ett skit om hur man fogar samman stabila, hållbara ting. Fram med såg och spik och hammare, farfar Giovanni vet var skåpet skall stå! Någon måtta får det vara i dessa slappa, förvirrade tider!

Jag vet ingenting om fabriker och industrier och massproduktion. Blotta anblicken av dem skrämmer mig och jag har knappt satt min fot innanför dess portar. Men jag har hört bittra skrönor och bittra historier från bittra människor som arbetar där och hur de dränker sitt missnöje och sin vanmakt med öl och med vodka. Jag har hört hur de pekar ut sina syndabockar och hur de ömsesidigt spottar hat på varandra och på systemet och på världen. Jag har hört hur de arbetar tillsammans men ändå så fruktansvärt ensamma. De bygger hyllor åt andra människor; perfekta hyllor enligt perfekta mallar, om och om igen. Jag förstår varför de inte orkar förstå.
Farfar Giovanni är en bra människa, ett rakt utropstecken i en tid av skenande frågetecken.
Vår hylla, vårt verk!