Marco.
Marco har den slags karisma som gör att vad han än tar på sig är det snyggt och man vill ha likada kläder och undrar var han har köpt dem. Han är fyra år yngre och femton centimeter kortare än mig och ändå känner jag mig som ett litet barn där jag klumpigt tassar omkring och försöker placera mina kängor i hans fotspår. I förrgår hade vi ett långt samtal och jag sade just detta och vi skrattade tillsammans. Sedan sträckte jag på ryggen och sade om vi en dag åker till Kina tillsammans skall han allt få se vem som är boss. Men Marco är praktiskt lagd, han utforskar sitt liv och sin omgivning likt en spiral där han utgår från hem och härd. Och i den takt han jobbar i kommer han aldrig att hinna till Kina, för Marco är väldigt noggrann och grundlig i allt han gör. Men han även om han drömmer om mer så är lycklig med vad han är och vad han gör så det spelar nog ingen roll.
Själv är jag opraktiskt lagd, jag slungar iväg min egen livslina som ett lasso till andra sidan jordgloben, mest för att se mitt ursprung ur ett annat perspektiv och förstå vem jag egentligen är. Och oftast när jag drar tillbaka lassot är öglan tom. Visst fastnar där små godbitar och verktyg ibland, men för det mesta är jag så upptagen med att kasta och retirera att jag nog aldrig kommer att lyckas hamra igenom de där många lagren av kulturell identitet, personlig integritet och förstå vad som egentligen driver mig. Men det spelar ingen roll just nu, jag är för upptagen med att kasta lasso.
Marco lär mig om hovdjurens hierarki, hur man antingen är Herre eller underordnad och hur man sätter dem på plats genom att trycka lätt med fingertopparna mot ett känsligt område på halsen, successivt öka trycket tills det att de måste backa. "Det är de som skall backa, inte du! I hästarnas värld finns inga jämlikar och eftersom de är starkare måste du vara slugare! Du måste visa vem som bestämmer!" I teorin så barnsligt lätt. Men är man en opraktisk och ynklig liten stackare kan det ju hända att man måste plocka fram piskan och trycka metall i käften på dem. Själv tänker jag bara att jag mest bör hålla mig borta från hästarna men Marco ger sig inte. Han plockar fram en omöjlig bunte med rep och snören och knutar och ber mig hålla fram händerna och försöka forma dem som ett hästhuvud varpå han lindar repet kring mina händer och ber mig blunda och försöka känna vilket håll han drar åt. Framåt, vänster, höger, bakåt, stopp! Marco leder, jag följer. "Du ser, man behöver inte stoppa metall i munnen på dem, det räcker med rep och knutar. De är känsliga djur."
Detta till trots stoppar han en träsked i munnen på mig när vi lagar mat tillsammans. Jag satt och skar lök och tårarna började sippra fram i ögonvrån. "Bit i skaftet!" Med en träsked i munnen kände jag plötsligt ingenting... Vafalls!? Var och hur lär man sig något sådant???
Primiana.
Primiana har den slags karisma att man inte tänker vad hon har för kläder på sig då hennes utstrålning och skratt totalt griper tag om hela ens uppfattningsförmåga och lämnar inte utrymme för något annat. Hon tror på tarot, spådomar och tidigare liv. Hon är idealist ut i fingerspetsarna om än med en god portion självdistans. Bokhyllorna är fulla med böcker om tarot, psykometri, psykologi, ekologisk odling, biodynamik och vilda örter. Hon är politiskt aktiv och springer titt som tätt på kommunala möten och stämmor. "Det är bara en fasad för att hon skall ut och dansa", säger Marco med ett snett leende mot sin älskade. Primiana slänger sjalen om halsen, skrattar högt och ger honom en puss på kinden innan hon tar pickupen nerför berget och in i kommunen. Hon skrattar jämt och personligen har jag märkt hur hon gör trevande små försök att nå ut också till mig i den mån hon har tid över, kanske för att försöka kartlägga och hela mig och mitt stenansikte och min tystnad. Kanske är det människan i henne, kanske psykologen. Hon har ju trots allt studerat psykologi i nio år.
I mina egna studier av henne undrar jag om hon slutligen fick nog av de freudianska teorierna, tog sitt pick och pack och flyttade ut i skogen. Eller om hon kanske där vid slutet av all kartlagd kunskap insåg att där fanns något större, kanske hittade hon Gud eller motsvarande. Rationalitet är ju trots allt bara ett litet sinnes ramar att ringa in verkligheten, där ett stort sinne mest ser vetenskap som ett verktyg bland många andra. Jag undrar om hon jagar något, flyr från något, eller om det bara är sådan hon är? Vad det än är hon nu faktiskt är så är hon långt ifrån en idealistisk liten tonårsflicka som ursäktar sitt behov av gemenskap bakom ett ideal av motstånd mot något hon inte förstår men tycker att det är jättedumt för det säger minsann den långa, snygga killen med rastaflätor och han vet minsann hur världen fungerar. Jo, jag är fortfarande svensk nog att stämpla 'idealist' med det sigillet! Hade det funnits en skala mellan de två hade hon i så fall själv vägt över mot att vara en gudinna, eller åtminstone ett helgon. Igår lärde hon mig om oliver och tyckte till om kött. Min italienska är fortfarande vek och jag är alltjämt partisk, men detta är vad slutsatser jag drog:
Oliver.
Beskärda olivträd producerar mer oliver men drar också till sig parasiter. För att döda parasiterna måste träden besprutas och att bespruta träden rubbar den lokala biologiska balansen. Men likt det mesta inom industriell verksamhet är det ett senare problem, först och främst måste ju ekonomin gå runt efter det att lönen betalats ut till de som går omkring och beskär och besprutar. Olivträd som får växa naturligt drar också till sig parasiter. Men parasiterna mumsar helst på de bitar som industrin vill beskära så där finns inget behov av att bespruta. Klipskt va? Man behöver göra just ingenting alls!
Kött.
Galna kosjukan, hönspest och nu ny epidemi i Mexico. Tag en varelse ur dess naturliga miljö, placera den i en liten box, tvångsmata den, inseminera den, föd och fostra en kalv att aldrig se solen och aldrig smaka vilt gräs, slakta den och ät dess kött. Jag menar, bara en idiot kan väl inbilla sig att det inte slår tillbaka på honom en dag. Å andra sidan är det ju svårt att reflektera över eller ens veta om man själv är född och fostrad i en liten box. Fråga en tonåring vad biologi är och de svarar att det är sådant man läser i skolan... Fråga ett barn var kött kommer ifrån och de svarar affären...
Fattig bonddräng.
När fattig bonddräng tittar sig i spegeln ser han inte mycket till karisma alls, mest kläder av vilka de flesta plagg är lånade. Kanske är jag naiv. Kanske är gemenskapen jag känner och tingen jag lär mig bara ett "Vi mot Dem"-scenario i periferin. Kanske är oasen jag hittat bara en sista utpost där de starkaste av ett döende släkte dragit sig tillbaka innan de utrotas helt. Sex kilometer nerför berget drivs ett experiment med genmanipulerad säd, samma säd växer nu i sprida knippen i trakten kring den ekologiska farmen. "Kornen blåser med vinden, man kan inte kontaminera naturen", säger Primiana. Kanske är det faktiskt tvärtom... Odlar man med naturen måste man hela tiden anpassa sig, tänka och lära om där en massproducerande industri hela tiden tvingar naturen att anpassa sig till industrin; tämja naturen med mer och tyngre droger. Men när smärtgränsen väl är nådd, när naturen får en överdos och havererar, vem överlever egentligen om inte den som anpassar sig? Hmmm, jo visst fan håller det på att bli idealist också av mig! Idag köpa ekologiskt, imorgon frukterian!
Men helhetsscenariot och den objektiva vinkeln jag alltid strävat efter att uppehålla mot allt och alla känns plötsligt oviktig. Mina försvarstal drivs av rutin här, inte av behov. Men jag tror ju på rutiner.
Det är fridfullt och meditativt att diska för hand istället för att peta in porslinet i en maskin för att sedan rusa iväg till deadlines och arbete, datorskärmar och ansvar. Att låta saker och ting ta den tid det tar, att rulla en cigarett medan espresson puttrar ovan en gaslåga, att sedan gå ut och svinga en rostig lie och en risig månskära tills det att mörkret faller. Det finns ingen stress här, bara oändligt mycket saker att göra.
Idag är jag ensam på gården och det står mig fritt att göra vad jag vill. Iklädd militärjacka, sandaler, handskar och tuggandes på ett "Vivident Xylitol Whitening senza zucchero" tuggummi norpar jag den rostiga lien och den risiga månskäran och tar sikte mot närmsta olivträd. För några dagar sedan instruerade Primiana mig hur man högg ned vegetationen med lie för att sedan finputsa med månskäran. För mycket undervegetation stjäl näring och hindrar unga olivträd från att växa, samtidigt måste man lämna en plätt högt gräs för välvilliga insekter att surra i. Det finns en balans i allt. Och förutom ett berg av ved är den rostiga lien och den risiga månskäran det enda jag kan tänka mig företa på egen hand när Marco inte är i närheten att ge mig direkta instruktioner. Jag får inte betalt per timme, jag får inte betalt per ackord, jag får inte betalt alls. Men maten är god och jag har aldrig sovit så väl i hela mitt liv som här uppe på denna lilla bergskulle i Toscana, och att putsa till terrängen är det minsta jag kan göra i gengäld.
Här finns inga säkerhetsföreskrifter, inga arbetsskyddslagar. Här finns bara god vilja, sunt förnuft, en stark vind och en massa oländig vegetation som snart kommer att tjäna som hästföda om jag får min vilja igenom. Jag väljer själv när jag vilar, tar en brödbit, en cigarett och ett glas vin eller två innan jag fortsätter med lien. Visst kan det hända att jag hugger mig i foten eller benet, förblöder och dör. Visst talar ett sunt förnuft för säkerhet och regler, men jag tror olycker mest händer när arbetet blir monotont, när man blir uttråkad och drömmer sig bort, när man hämmas av säkerhetföreskrifter och skyddslagar och glömmer bort att tänka själv.
Trots att det brusar lite alkohol i min kropp är mina slag och hugg precisa och min koncentration på topp. För om jag missar ett slag är det lätt hänt att en liten blomma stryker med och de små blommorna lämnar jag gärna kvar. Ogräset skall bort, tistlarna skall bort och där gräset växt sig för högt måste jag jämna ut. Men de vackra blommorna lämnar jag. Varje hugg och slag är en liten pusselbit jag försöker passa in för att markera min egen lilla plats i paradiset. Och jag skapar som bäst när jag är lite rusig, i nyktert tillstånd är jag mest nervös och darrhänt.
Hugger jag mig i benet och förblöder och dör må så ske. Jag skall hemsöka drömmarna på den råtta till ämbetsman som efter självförvållad olycka drar åt svångremmen till den byråkratiska massa som utgör reglerna för frivilligarbete och säkerhet och hindrar goda människor med god vilja att fly betongen och möta livet som de vill att de skall vara och inse att det faktiskt finns. Jag skall kissa ektoplasma på hans kostym och placera mardrömmar i hans huvud så till den grad att han inte kan sova och aldrig mer går till jobbet igen. Ups! Nu missade jag nästan ett slag. Jag rispade en lite blomma! Måste koncentrera mig, här och nu! Pusselbit efter pusselbit!
Marco har den slags karisma som gör att vad han än tar på sig är det snyggt och man vill ha likada kläder och undrar var han har köpt dem. Han är fyra år yngre och femton centimeter kortare än mig och ändå känner jag mig som ett litet barn där jag klumpigt tassar omkring och försöker placera mina kängor i hans fotspår. I förrgår hade vi ett långt samtal och jag sade just detta och vi skrattade tillsammans. Sedan sträckte jag på ryggen och sade om vi en dag åker till Kina tillsammans skall han allt få se vem som är boss. Men Marco är praktiskt lagd, han utforskar sitt liv och sin omgivning likt en spiral där han utgår från hem och härd. Och i den takt han jobbar i kommer han aldrig att hinna till Kina, för Marco är väldigt noggrann och grundlig i allt han gör. Men han även om han drömmer om mer så är lycklig med vad han är och vad han gör så det spelar nog ingen roll.
Själv är jag opraktiskt lagd, jag slungar iväg min egen livslina som ett lasso till andra sidan jordgloben, mest för att se mitt ursprung ur ett annat perspektiv och förstå vem jag egentligen är. Och oftast när jag drar tillbaka lassot är öglan tom. Visst fastnar där små godbitar och verktyg ibland, men för det mesta är jag så upptagen med att kasta och retirera att jag nog aldrig kommer att lyckas hamra igenom de där många lagren av kulturell identitet, personlig integritet och förstå vad som egentligen driver mig. Men det spelar ingen roll just nu, jag är för upptagen med att kasta lasso.
Marco lär mig om hovdjurens hierarki, hur man antingen är Herre eller underordnad och hur man sätter dem på plats genom att trycka lätt med fingertopparna mot ett känsligt område på halsen, successivt öka trycket tills det att de måste backa. "Det är de som skall backa, inte du! I hästarnas värld finns inga jämlikar och eftersom de är starkare måste du vara slugare! Du måste visa vem som bestämmer!" I teorin så barnsligt lätt. Men är man en opraktisk och ynklig liten stackare kan det ju hända att man måste plocka fram piskan och trycka metall i käften på dem. Själv tänker jag bara att jag mest bör hålla mig borta från hästarna men Marco ger sig inte. Han plockar fram en omöjlig bunte med rep och snören och knutar och ber mig hålla fram händerna och försöka forma dem som ett hästhuvud varpå han lindar repet kring mina händer och ber mig blunda och försöka känna vilket håll han drar åt. Framåt, vänster, höger, bakåt, stopp! Marco leder, jag följer. "Du ser, man behöver inte stoppa metall i munnen på dem, det räcker med rep och knutar. De är känsliga djur."
Detta till trots stoppar han en träsked i munnen på mig när vi lagar mat tillsammans. Jag satt och skar lök och tårarna började sippra fram i ögonvrån. "Bit i skaftet!" Med en träsked i munnen kände jag plötsligt ingenting... Vafalls!? Var och hur lär man sig något sådant???
Primiana.
Primiana har den slags karisma att man inte tänker vad hon har för kläder på sig då hennes utstrålning och skratt totalt griper tag om hela ens uppfattningsförmåga och lämnar inte utrymme för något annat. Hon tror på tarot, spådomar och tidigare liv. Hon är idealist ut i fingerspetsarna om än med en god portion självdistans. Bokhyllorna är fulla med böcker om tarot, psykometri, psykologi, ekologisk odling, biodynamik och vilda örter. Hon är politiskt aktiv och springer titt som tätt på kommunala möten och stämmor. "Det är bara en fasad för att hon skall ut och dansa", säger Marco med ett snett leende mot sin älskade. Primiana slänger sjalen om halsen, skrattar högt och ger honom en puss på kinden innan hon tar pickupen nerför berget och in i kommunen. Hon skrattar jämt och personligen har jag märkt hur hon gör trevande små försök att nå ut också till mig i den mån hon har tid över, kanske för att försöka kartlägga och hela mig och mitt stenansikte och min tystnad. Kanske är det människan i henne, kanske psykologen. Hon har ju trots allt studerat psykologi i nio år.
I mina egna studier av henne undrar jag om hon slutligen fick nog av de freudianska teorierna, tog sitt pick och pack och flyttade ut i skogen. Eller om hon kanske där vid slutet av all kartlagd kunskap insåg att där fanns något större, kanske hittade hon Gud eller motsvarande. Rationalitet är ju trots allt bara ett litet sinnes ramar att ringa in verkligheten, där ett stort sinne mest ser vetenskap som ett verktyg bland många andra. Jag undrar om hon jagar något, flyr från något, eller om det bara är sådan hon är? Vad det än är hon nu faktiskt är så är hon långt ifrån en idealistisk liten tonårsflicka som ursäktar sitt behov av gemenskap bakom ett ideal av motstånd mot något hon inte förstår men tycker att det är jättedumt för det säger minsann den långa, snygga killen med rastaflätor och han vet minsann hur världen fungerar. Jo, jag är fortfarande svensk nog att stämpla 'idealist' med det sigillet! Hade det funnits en skala mellan de två hade hon i så fall själv vägt över mot att vara en gudinna, eller åtminstone ett helgon. Igår lärde hon mig om oliver och tyckte till om kött. Min italienska är fortfarande vek och jag är alltjämt partisk, men detta är vad slutsatser jag drog:
Oliver.
Beskärda olivträd producerar mer oliver men drar också till sig parasiter. För att döda parasiterna måste träden besprutas och att bespruta träden rubbar den lokala biologiska balansen. Men likt det mesta inom industriell verksamhet är det ett senare problem, först och främst måste ju ekonomin gå runt efter det att lönen betalats ut till de som går omkring och beskär och besprutar. Olivträd som får växa naturligt drar också till sig parasiter. Men parasiterna mumsar helst på de bitar som industrin vill beskära så där finns inget behov av att bespruta. Klipskt va? Man behöver göra just ingenting alls!
Kött.
Galna kosjukan, hönspest och nu ny epidemi i Mexico. Tag en varelse ur dess naturliga miljö, placera den i en liten box, tvångsmata den, inseminera den, föd och fostra en kalv att aldrig se solen och aldrig smaka vilt gräs, slakta den och ät dess kött. Jag menar, bara en idiot kan väl inbilla sig att det inte slår tillbaka på honom en dag. Å andra sidan är det ju svårt att reflektera över eller ens veta om man själv är född och fostrad i en liten box. Fråga en tonåring vad biologi är och de svarar att det är sådant man läser i skolan... Fråga ett barn var kött kommer ifrån och de svarar affären...
Fattig bonddräng.
När fattig bonddräng tittar sig i spegeln ser han inte mycket till karisma alls, mest kläder av vilka de flesta plagg är lånade. Kanske är jag naiv. Kanske är gemenskapen jag känner och tingen jag lär mig bara ett "Vi mot Dem"-scenario i periferin. Kanske är oasen jag hittat bara en sista utpost där de starkaste av ett döende släkte dragit sig tillbaka innan de utrotas helt. Sex kilometer nerför berget drivs ett experiment med genmanipulerad säd, samma säd växer nu i sprida knippen i trakten kring den ekologiska farmen. "Kornen blåser med vinden, man kan inte kontaminera naturen", säger Primiana. Kanske är det faktiskt tvärtom... Odlar man med naturen måste man hela tiden anpassa sig, tänka och lära om där en massproducerande industri hela tiden tvingar naturen att anpassa sig till industrin; tämja naturen med mer och tyngre droger. Men när smärtgränsen väl är nådd, när naturen får en överdos och havererar, vem överlever egentligen om inte den som anpassar sig? Hmmm, jo visst fan håller det på att bli idealist också av mig! Idag köpa ekologiskt, imorgon frukterian!
Men helhetsscenariot och den objektiva vinkeln jag alltid strävat efter att uppehålla mot allt och alla känns plötsligt oviktig. Mina försvarstal drivs av rutin här, inte av behov. Men jag tror ju på rutiner.
Det är fridfullt och meditativt att diska för hand istället för att peta in porslinet i en maskin för att sedan rusa iväg till deadlines och arbete, datorskärmar och ansvar. Att låta saker och ting ta den tid det tar, att rulla en cigarett medan espresson puttrar ovan en gaslåga, att sedan gå ut och svinga en rostig lie och en risig månskära tills det att mörkret faller. Det finns ingen stress här, bara oändligt mycket saker att göra.
Idag är jag ensam på gården och det står mig fritt att göra vad jag vill. Iklädd militärjacka, sandaler, handskar och tuggandes på ett "Vivident Xylitol Whitening senza zucchero" tuggummi norpar jag den rostiga lien och den risiga månskäran och tar sikte mot närmsta olivträd. För några dagar sedan instruerade Primiana mig hur man högg ned vegetationen med lie för att sedan finputsa med månskäran. För mycket undervegetation stjäl näring och hindrar unga olivträd från att växa, samtidigt måste man lämna en plätt högt gräs för välvilliga insekter att surra i. Det finns en balans i allt. Och förutom ett berg av ved är den rostiga lien och den risiga månskäran det enda jag kan tänka mig företa på egen hand när Marco inte är i närheten att ge mig direkta instruktioner. Jag får inte betalt per timme, jag får inte betalt per ackord, jag får inte betalt alls. Men maten är god och jag har aldrig sovit så väl i hela mitt liv som här uppe på denna lilla bergskulle i Toscana, och att putsa till terrängen är det minsta jag kan göra i gengäld.
Här finns inga säkerhetsföreskrifter, inga arbetsskyddslagar. Här finns bara god vilja, sunt förnuft, en stark vind och en massa oländig vegetation som snart kommer att tjäna som hästföda om jag får min vilja igenom. Jag väljer själv när jag vilar, tar en brödbit, en cigarett och ett glas vin eller två innan jag fortsätter med lien. Visst kan det hända att jag hugger mig i foten eller benet, förblöder och dör. Visst talar ett sunt förnuft för säkerhet och regler, men jag tror olycker mest händer när arbetet blir monotont, när man blir uttråkad och drömmer sig bort, när man hämmas av säkerhetföreskrifter och skyddslagar och glömmer bort att tänka själv.
Trots att det brusar lite alkohol i min kropp är mina slag och hugg precisa och min koncentration på topp. För om jag missar ett slag är det lätt hänt att en liten blomma stryker med och de små blommorna lämnar jag gärna kvar. Ogräset skall bort, tistlarna skall bort och där gräset växt sig för högt måste jag jämna ut. Men de vackra blommorna lämnar jag. Varje hugg och slag är en liten pusselbit jag försöker passa in för att markera min egen lilla plats i paradiset. Och jag skapar som bäst när jag är lite rusig, i nyktert tillstånd är jag mest nervös och darrhänt.
Hugger jag mig i benet och förblöder och dör må så ske. Jag skall hemsöka drömmarna på den råtta till ämbetsman som efter självförvållad olycka drar åt svångremmen till den byråkratiska massa som utgör reglerna för frivilligarbete och säkerhet och hindrar goda människor med god vilja att fly betongen och möta livet som de vill att de skall vara och inse att det faktiskt finns. Jag skall kissa ektoplasma på hans kostym och placera mardrömmar i hans huvud så till den grad att han inte kan sova och aldrig mer går till jobbet igen. Ups! Nu missade jag nästan ett slag. Jag rispade en lite blomma! Måste koncentrera mig, här och nu! Pusselbit efter pusselbit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar