Dag 21 - Hem till Gården.

Ord som 'bonde', 'farmare', 'bondgård', 'odla'... Som någorlunda berest och någorlunda upplyst sjuttiotalist får man väl ändå en viss bild framför sig när man hör de orden. Typ ett 'Hem till Gården'-scenario med gnälliga gamla gubbar och gummor med trångsynta perspektiv och ett liv av grårandiga rutiner och tristess där säd och skvaller är det enda ett i övrigt torftigt vokabulär cirklar kring. Kanske en halvsnygg bondtös med bred dialekt och omodern urringning ibland stryker förbi en rostig traktor i periferin att liva upp scenariot men i övrigt ganska jävla trist. Eller är det bara jag?
På något sätt hade jag ändå byggt upp just denna bild, accepterat den, och till och med börjat se fram emot att bli en del av den, men...
Well, detta är en vanlig dag av många här på bergssluttningen i Toscana:

"Imorgon monterar vi ned förvaringsskjulet, sedan får du följa med mig till Livorno och bära möbler."
Morgondagen kommer.
"Det blåser för mycket. Vi hugger ved istället. Tar Livorno och möblerna efter lunch."
En mobiltelefon ringer.
"Jag måste till Pisa i bankärende. Vi får ta Livorno imorgon. Du kan stapla ved medan jag är iväg, eller ta ledigt om du vill." Jag staplar ved.
Fem timmar senare gör landrovern en bredkas in på gårdsplanen, Marco flyger ut och uppför trapporna och ger en häpen Primiana en kyss. "Det blåser! Har ni sett hur det blåser!!!"
Sedan ger han mig en klapp på axeln och skrattar åt en potatis jag ägnat en timmes tid åt att karva ur att forma ett ansikte.
Primiana: "Men... Hur gick det med banken? Fick vi låna? Vad tar de för ränta?"
Marco: "Va? Jo... Jadå... Femtiotusen euro... inga problem! Var är min bräda och mitt segel? Det är surfväder ju! Var är min våtdräkt?" Han petar i sig en brödbit innan han drar fram en stege och börjar kasta ned saker till mig att fånga bäst jag hinner innan han slutligen stuvar in både mig och grejorna i landrovern och studsar ner längs den slingriga bergsvägen med Jimmi Hendrix på högsta volym och en lös bräda att banka takten mot min skalle.
Hade jag varit den typ av människa som lätt drabbas av entusiasm hade jag nog gjort en piruett och steppdansat lite. Faktum är att min korta tid i Italien format mig till en människa som lätt drabbas av entusiasm men utrymmet tillåter mig knappt att stampa takten, knappt ens le. Nytt gupp. Bank! Brädan igen. Jag grinar illa. "Foxy Lady!!!", vrålar Jimmi Hendrix. Bank!
I sanning, på en ekologisk farm fungerar saker lite annorlunda. Man måste vara flexibel, schemat håller aldrig, det krävs hela tiden att man anpassar sig efter omständigheter, väder och varandra. Vi har jobbat ett tag tillsammans nu, jag och Marco, och kan väl varandras rytm på ett ungefär. När jag är färdig med den här texten och druckit ur min espresso på den här ensamma lilla restaurangen borde han vara färdigsurfad och redo att åka lagom tills det att jag hunnit traska tillbaka till bilen.
Slurrrp!
...........!
Mycket riktigt! Bräda och segel vid bilen, Marco i jeans och luvtröja. Under färden hem bryter surfvinden ut i blixtar och muller och vi bråkar ett tag om det är Zeus eller Tor som är förbannad. Vi kommer överens om att det är Zeus som kastar blixtarna och Tor som dundrar med sin hammare lagom tills det att vi svänger in bilen på gårdstomten och Primiana har maten färdig. Men först mumsar jag i mig mitt råskurna potatisansikte.
Hem till Gården - Over and Out!