Sverige. Hemma igen. Fast i ett surrande huvud framför en surrandes datorskärm. Gamla rutiner. Nya perspektiv på gamla rutiner förvisso, men det där surrandet är starkt. Obevekligt. Det kan få den vackraste vision att blekna, det mest målmedvetna av sinnen att tappa fotfäste… Alla löften jag gett alla mina möten ter sig nu som vaga drömmar utan innehåll och mening. Mandolin-mannen från Kentucky! Rationalitets-flyktingen från Kanada! Min grekiska Gudinna, halvblodet från London! Svampjägaren från Kalifornien! Alla sånger jag försökte lära mig och nynna i takt till… Jag kommer, jag kommer och hälsar på, jag lovar… när tid och pengar finnes! Jag lovar och svär! …Nu minnen på en obalanserad våg utan motvikt… Jag minns inte en enda sång… Träffade jag dem verkligen? Var jag ens iväg?
Klockan nio på morgonen efter ännu en sömnlös natt går jag ut i höstrusket och in mot det lilla samhället. Två paket rulltobak och en bag in box senare åter ut i höstrusket, tillbaka samma väg. Alltid tillbaka samma väg, oberoende nya och gamla perspektiv. Jag inbillar mig att jag är en resenär, en vagabond, men mitt resande liknar mest en bortskämd unge på en dyr hoppmatta. Hur mycket han än tar sats mot himlen drar den där förbannade tyngdkraften ner honom mot marken igen. Sverige. En hoppmatta, dyr och fin och mjuk… Men allt som behövs är ett feltramp och ungen ligger där på marken med brutna ben, oförmögen att röra sig. På något sätt känns det ändå ok, de flesta fåglar i min flock är för feta för att ens försöka lyfta. Är jag månne en galen pingvin? Den här fågelungen försökte åtminstone, sin natur och naturen till trots…
Nej, jag vägrar, inte samma väg. Tillbaka kanske, men inte samma väg… Jag bestämmer mig för att ta vägen genom skogen hem. Inte den förbannade asfaltsvägen, inte den förbannade raksträckan. Bort ifrån mitt förbannade förflutna! Så jag riktar mina steg mot skogen.
I mellanlandet mellan tegelhus och barrträd ser jag två män på ett tak, iklädda sura miner, hukande ryggar, regnställ och med kvastar i sina händer. Stolta arbetare, Sveriges ryggrad, med benen fast mot marken och blicken mot horisonten, personifierade ikoner av folkhemmets faders-ikon och allt vi kämpade för och offrade för att nå dit…
Men verkligheten är påtagligt verklig denna sura höstmorgon, och inte ens en god portion sarkasm kan få mig på gott humör. En av männen på taket viftar till med sin kvast och ett oidentifierat flygande föremål tar fart ut över takkanten, tappar kraft, faller till marken. Kraschlandar mjukt. ”Jevvla plastfolie!” Hör jag från ovan.
U.F.O. - Enligt shamantraditionen symboliserar rymdskepp andar. Så även små gröna män. Det är kunskap äldre än X-files, äldre än Hollywood, äldre än TV, äldre än elektricitet, äldre än den Jude-Kristna traditionen, äldre än vår egen förvirrade Iehova och alla förhållanden vi har och inte har till Honom. …Henne, Den, Det…
Hoppsan, får inte glömma bort att vi lever i en tid i desperat behov av jämlikhet. Vägrar man leka den leken får man leka ensam. *tänker efter lite* Fuck it! Gud är en MAN! Jesus skrek faktiskt efter sin pappa där på korset, det har jag sett på film! Så!!! Ensam!
Men oidentifierade flygande föremål är i alla fall ett ”Det”, fram till att ”Det” identifieras förstås. Och inom shaman-traditionen symboliserar de som sagt andar. Det lärde jag mig förra veckan. Mer om det senare.
Omgivningen här, sakerna jag ser, sakerna jag hör, de är hemtama ting. Men känslan av ett hem finns inte här, känslan av att tillhöra något. Hem är inte en plats, det är en känsla.
In på en skogs-stig kantad av en blodröd matta av fuktiga löv, än längre in ett böljande hav av mossa och vegetation. Grön grönska, inte gulnad och sönderbränd som Norditaliens plattland. Grön grönska och hur den doftar en ruggig höstmorgon. En känsla infinner sig, en känsla av igenkännande, saknad, återvändande... Men det är inte känslan av hem. Tvärtom!.Det är känslan av utanförskap, att inte tillhöra något.
Gamla rutiner, nya perspektiv. Klockan elva på morgonen, i soffan framför datorskärmen med ett bekant surrande i huvudet knäcker jag min bag in box och rullar en cigarett, backar några steg i mitt sinne… I hopp om ett annat surrande…
För i helvete, pojke lilla! Visst var du iväg, visst kom du tillbaka, och visst är du förändrad…
Var börjar jag? Vad är nytt?
Allt är nytt! Men jag vägrar inse det, därför att det skrämmer… Det skrämmer livet ur mig!
Jag backar, tar ett glas rödvin, ett till, försöker forma en obskyr bergstopp ovan ett redan överfullt askfat med fimpar och hoppas att berg är lika stabila som namnet påstår. Det är de inte så jag hämtar upp undervåningens handdammsugare. Dövar det andra surrandet i min skalle med ett tredje. Det finns en plats på denna jord där både alkohol och tobak brukas och hålles heligt oberoende av tid på dygnet. En plats där ordet ”missbruk” endast brukas gentemot regeringar och betong. En plats att kalla ”hem”!
Ja, allt är nytt!
…..
Nya ting i mitt liv:
En ostämd ukulele. En djupt sinnad vän. Krukväxter i mitt rum. En vänlig vithaj. En brevvän. Ja, en riktig brevvän! Vi talade över msn och kom fram till att vi skulle sluta med det och skicka riktiga brev istället. Sådana där pappersark man tar sig tid att tänka efter, reflektera, skriva för hand, gå till posten, öppna varsamt och med förväntan, ta sig tid att läsa, tänka efter, läsa igen, reflektera, skriva tillbaka, gå till posten…
Jag lovade henne att skriva om min resa. Så jag plockade fram papper och penna och började skriva. Men halvvägs genom första meningen hajade jag till. Bokstäver ser annorlunda ut på papper, de kräver uppmärksamhet, närhet, framför allt varsamhet.
Hade jag använt en dator hade jag inte tvekat en sekund över att använda fina ord om gammal magi gentemot skenande rationalitet och förhärliga sanningen om vad jag fann där på avigsidan av mina fem sinnen. Men sittandes med penna i hand kom jag plötsligt på mig själv med att göra just detta väldigt ofta. Använda fina ord det vill säga…
För när man vänjer sig vid ord glömmer man oftast bort att använda dem i det syfte de faktiskt formades för, kommunikation, och istället förvanska dem till verktyg att för andra beskriva och förhärliga ens egna budskap så till den grad att när de reflekteras mot andra människors uppmärksamhet, klara och skinande, kan man nästan inbilla sig själv att de är sanna. Till slut griper man så tafatt efter rätt ord att förklara ett sammanhang att sammanhanget självt blir oviktigt. Var orden kommer ifrån och vart de är på väg blir oviktigt. En yta av ord mellan två tomrum. Kanske är det något vi faktiskt behöver, omgivna och fulla av så mycket tomhet, men ändå… Vilket billigt trick! Är vi verkligen så motsägelsefulla varelser? Eller är det bara jag? Jag vet, jag vet... Jag har ett stort ego. Det var ju därför jag reste… För att slå hål på den där ytan!
Men med penna i hand, ett papper framför mig och en vacker amerikanska i sinnet insåg jag att penndemagogi hör tangentbord och vanskliga författare till. Inte brev! Att skriva brev för hand är ett ting så stiligt i sig självt att inga lögner behövs för att sätta färg på vare sig sanning eller verklighet.
Så jag beslöt mig för att skriva vad jag såg och vad jag kände, inte strössla en massa adjektiv över hur överväldigande det var och i hur desperat behov jag är av att tro på det. Vad gäller ett handskrivet brev tror jag man imponerar mer med en vacker handstil.
Så jag skrev om min resa. Inte om resan ut i världen förstås, det var ju där jag träffade henne. Men om resan in i mig själv. Resan man måste göra efter det att man återvänt hem, på ett sätt eller annat… I mitt fall annat…
Normalt skrämmer tanken på att gå hungrig mig! Kyla skrämmer mig! Mörker skrämmer mig! Hajar skrämmer mig! Att jävlas med min egen skalle brukade skrämma mig, men jag har insett att det finns många våningar inuti ett huvud, och det rum jag själv valt att bo i senaste åren är inget vackert rum. Det är fullt av rädsla, självömkan, smärta och smuts! Min resa ut i världen har gett mig styrka att tampas med den inre världen. Mod men ingen metod. Så när någon skjuter in en nyckel under dörren så plockar jag upp den. Placerar den i nyckelhålet. Ber om en väg ut!
Må så vara en klyscha. Men det är underligt hur vi möter människor och ting i livet. Människors liv är som trådar i ett gigantiskt spindelnät, individuella och ensamma trådar, men ändå del av något större. Än underligare hur vissa trådar bär upp varandra, plötsligt slits isär, för att åter klibba samman när man minsta anar det. Som om Gud vore en spindel vars frenetiska vävande får mig att vilja tro på ödet. Men det är en annan historia. Detta är historien om hur någon sköt in en nyckel under en dörr och hur jag plockade upp den…
Jag fick instruktioner några dagar i förväg. Vad det innebar och vilken diet jag var tvungen att hålla dagarna innan. När jag väl kom fram hade jag ont i magen. Att leva på te, vatten och frukt i två dagar kan göra det med mig ibland. En bil kom och hämtade mig vid tågstationen, satte fart ut i på en asfaltsväg genom skogen. En rak väg till synes ända fram till horisonten. Inga rondeller, inga återvändsgränder, avtagsvägar javisst. Men få av intresse. En medveten och beslutsam väg... …tills det att bilen svängde in på en krogig skogsväg och parkerade intill en liten villa och jag befann mig på en främmande plats omgiven av främlingar. Inte det slag av främlingar jag hade förväntat mig, men bildade främlingar… Doktorer, professorer, psykologer, akademiker. Jag vet inte riktigt om det borde skrämma mig eller lugna ner mig. Doktorn presenterar sig med ett leende.
”Enligt en undersökning finns det två huvudmotiv till varför en människa väljer att bli läkare; bekräftelsebehov och dödsångest. Jag är här för att förstå vilket jag lider av!”
Jag svarar kryptiskt och undvikande. ”Jag är också här för svar, jag har bara inte förstått frågan än.”
Det är då jag förstår att det är jag själv som är undantaget som bekräftar regeln. Kategorin flummare. Adrenalinpundaren, bohemen, den förvirrade sökaren utan mål och mening. Alla skepp som lagt till i denna hamn är ståtliga skutor guidade av målmedvetna kaptener som förlorat bäringen och lagt till för att lägga om sin kurs. Jag själv är en eka utan åror som råkade driva i hamn. Professorn i litteraturhistoria säger att han väntat och förberett sig på detta tillfälle i två år. Min egen flotte råkade mest flyta förbi, slå iland och dumpa en hungrig människa på stranden. Men här finns ingen hierarki. Här vet kaptener såväl som skeppsbrutna att havet slukar vem som helst när som helst och gentemot havet helgar inga ändamål inga medel, men slukar allt.
Kvällen kom och vi placerades i en cirkel i ett stort ombonat rum med nitton madrasser utplacerade längs väggarna. På varje madrass en filt och en kudde och framför var madrass en hink.
”Att kräkas i”, upplyser psykologen mig ”Toaletterna ligger bortom den dörren, förbi köket. Du kommer att behöva det!”
Shamanen tar fram ett rep och på kraxig engelska ber han oss klargöra våra ”intentioner” med ”resan” samtidigt som vi knyter en knut på repet. Symboliken är att vi dagen efter åter skall knyta upp vår knut, förhoppningsvis också ha fått våra ”intentioner” uppfyllda. Repet vandrar mellan händerna i cirkeln, människor knyter knutar och klargör sina ”intentioner”. Vissa högtidligt, andra blygsamt, ytterligare någon kryptiskt. Jag själv väljer det första och det sista. ”Jag har förlorat något, med denna resa hoppas jag att möta, förstå och sluta fred med min sorg.” Jag knyter min knut och lämnar över repet till nästa par bedjande händer. Slutligen knyter shamanen samman de två ändarna av repet med orden ”Vad som än händer, kom ihåg att ni inte reser ensamma. Vi är här tillsammans!”
Nitton människor lägger sig på sina tilldelade madrasser, drar sina hinkar nära till hands och sina filtar över sig själva. Taklampan släcktes. Stearinljus tändes. Shamanen började andas, viska, nynna, sjunga, trumma… Jag sluter ögonen och väntar...
...
För mycket vin för mycket klockan två. Sova en swing! To be continued... Kanske... Som alltid!
Dagens boktips: If you ever hurt like you've never been loved life will never allow you to love like you've never been hurt! Pazienza!
