Dag X - Zugunruhe

Dag X - Zugunruhe.

Sverige. Hemma igen. Fast i ett surrande huvud framför en surrandes datorskärm. Gamla rutiner. Nya perspektiv på gamla rutiner förvisso, men det där surrandet är starkt. Obevekligt. Det kan få den vackraste vision att blekna, det mest målmedvetna av sinnen att tappa fotfäste… Alla löften jag gett alla mina möten ter sig nu som vaga drömmar utan innehåll och mening. Mandolin-mannen från Kentucky! Rationalitets-flyktingen från Kanada! Min grekiska Gudinna, halvblodet från London! Svampjägaren från Kalifornien! Alla sånger jag försökte lära mig och nynna i takt till… Jag kommer, jag kommer och hälsar på, jag lovar… när tid och pengar finnes! Jag lovar och svär! …Nu minnen på en obalanserad våg utan motvikt… Jag minns inte en enda sång… Träffade jag dem verkligen? Var jag ens iväg?
Klockan nio på morgonen efter ännu en sömnlös natt går jag ut i höstrusket och in mot det lilla samhället. Två paket rulltobak och en bag in box senare åter ut i höstrusket, tillbaka samma väg. Alltid tillbaka samma väg, oberoende nya och gamla perspektiv. Jag inbillar mig att jag är en resenär, en vagabond, men mitt resande liknar mest en bortskämd unge på en dyr hoppmatta. Hur mycket han än tar sats mot himlen drar den där förbannade tyngdkraften ner honom mot marken igen. Sverige. En hoppmatta, dyr och fin och mjuk… Men allt som behövs är ett feltramp och ungen ligger där på marken med brutna ben, oförmögen att röra sig. På något sätt känns det ändå ok, de flesta fåglar i min flock är för feta för att ens försöka lyfta. Är jag månne en galen pingvin? Den här fågelungen försökte åtminstone, sin natur och naturen till trots…
Nej, jag vägrar, inte samma väg. Tillbaka kanske, men inte samma väg… Jag bestämmer mig för att ta vägen genom skogen hem. Inte den förbannade asfaltsvägen, inte den förbannade raksträckan. Bort ifrån mitt förbannade förflutna! Så jag riktar mina steg mot skogen.
I mellanlandet mellan tegelhus och barrträd ser jag två män på ett tak, iklädda sura miner, hukande ryggar, regnställ och med kvastar i sina händer. Stolta arbetare, Sveriges ryggrad, med benen fast mot marken och blicken mot horisonten, personifierade ikoner av folkhemmets faders-ikon och allt vi kämpade för och offrade för att nå dit…
Men verkligheten är påtagligt verklig denna sura höstmorgon, och inte ens en god portion sarkasm kan få mig på gott humör. En av männen på taket viftar till med sin kvast och ett oidentifierat flygande föremål tar fart ut över takkanten, tappar kraft, faller till marken. Kraschlandar mjukt. ”Jevvla plastfolie!” Hör jag från ovan.
U.F.O. - Enligt shamantraditionen symboliserar rymdskepp andar. Så även små gröna män. Det är kunskap äldre än X-files, äldre än Hollywood, äldre än TV, äldre än elektricitet, äldre än den Jude-Kristna traditionen, äldre än vår egen förvirrade Iehova och alla förhållanden vi har och inte har till Honom. …Henne, Den, Det…
Hoppsan, får inte glömma bort att vi lever i en tid i desperat behov av jämlikhet. Vägrar man leka den leken får man leka ensam. *tänker efter lite* Fuck it! Gud är en MAN! Jesus skrek faktiskt efter sin pappa där på korset, det har jag sett på film! Så!!! Ensam!
Men oidentifierade flygande föremål är i alla fall ett ”Det”, fram till att ”Det” identifieras förstås. Och inom shaman-traditionen symboliserar de som sagt andar. Det lärde jag mig förra veckan. Mer om det senare.
Omgivningen här, sakerna jag ser, sakerna jag hör, de är hemtama ting. Men känslan av ett hem finns inte här, känslan av att tillhöra något. Hem är inte en plats, det är en känsla.
In på en skogs-stig kantad av en blodröd matta av fuktiga löv, än längre in ett böljande hav av mossa och vegetation. Grön grönska, inte gulnad och sönderbränd som Norditaliens plattland. Grön grönska och hur den doftar en ruggig höstmorgon. En känsla infinner sig, en känsla av igenkännande, saknad, återvändande... Men det är inte känslan av hem. Tvärtom!.Det är känslan av utanförskap, att inte tillhöra något.
Gamla rutiner, nya perspektiv. Klockan elva på morgonen, i soffan framför datorskärmen med ett bekant surrande i huvudet knäcker jag min bag in box och rullar en cigarett, backar några steg i mitt sinne… I hopp om ett annat surrande…
För i helvete, pojke lilla! Visst var du iväg, visst kom du tillbaka, och visst är du förändrad…
Var börjar jag? Vad är nytt?
Allt är nytt! Men jag vägrar inse det, därför att det skrämmer… Det skrämmer livet ur mig!
Jag backar, tar ett glas rödvin, ett till, försöker forma en obskyr bergstopp ovan ett redan överfullt askfat med fimpar och hoppas att berg är lika stabila som namnet påstår. Det är de inte så jag hämtar upp undervåningens handdammsugare. Dövar det andra surrandet i min skalle med ett tredje. Det finns en plats på denna jord där både alkohol och tobak brukas och hålles heligt oberoende av tid på dygnet. En plats där ordet ”missbruk” endast brukas gentemot regeringar och betong. En plats att kalla ”hem”!
Ja, allt är nytt!

…..

Nya ting i mitt liv:
En ostämd ukulele. En djupt sinnad vän. Krukväxter i mitt rum. En vänlig vithaj. En brevvän. Ja, en riktig brevvän! Vi talade över msn och kom fram till att vi skulle sluta med det och skicka riktiga brev istället. Sådana där pappersark man tar sig tid att tänka efter, reflektera, skriva för hand, gå till posten, öppna varsamt och med förväntan, ta sig tid att läsa, tänka efter, läsa igen, reflektera, skriva tillbaka, gå till posten…
Jag lovade henne att skriva om min resa. Så jag plockade fram papper och penna och började skriva. Men halvvägs genom första meningen hajade jag till. Bokstäver ser annorlunda ut på papper, de kräver uppmärksamhet, närhet, framför allt varsamhet.
Hade jag använt en dator hade jag inte tvekat en sekund över att använda fina ord om gammal magi gentemot skenande rationalitet och förhärliga sanningen om vad jag fann där på avigsidan av mina fem sinnen. Men sittandes med penna i hand kom jag plötsligt på mig själv med att göra just detta väldigt ofta. Använda fina ord det vill säga…
För när man vänjer sig vid ord glömmer man oftast bort att använda dem i det syfte de faktiskt formades för, kommunikation, och istället förvanska dem till verktyg att för andra beskriva och förhärliga ens egna budskap så till den grad att när de reflekteras mot andra människors uppmärksamhet, klara och skinande, kan man nästan inbilla sig själv att de är sanna. Till slut griper man så tafatt efter rätt ord att förklara ett sammanhang att sammanhanget självt blir oviktigt. Var orden kommer ifrån och vart de är på väg blir oviktigt. En yta av ord mellan två tomrum. Kanske är det något vi faktiskt behöver, omgivna och fulla av så mycket tomhet, men ändå… Vilket billigt trick! Är vi verkligen så motsägelsefulla varelser? Eller är det bara jag? Jag vet, jag vet... Jag har ett stort ego. Det var ju därför jag reste… För att slå hål på den där ytan!
Men med penna i hand, ett papper framför mig och en vacker amerikanska i sinnet insåg jag att penndemagogi hör tangentbord och vanskliga författare till. Inte brev! Att skriva brev för hand är ett ting så stiligt i sig självt att inga lögner behövs för att sätta färg på vare sig sanning eller verklighet.
Så jag beslöt mig för att skriva vad jag såg och vad jag kände, inte strössla en massa adjektiv över hur överväldigande det var och i hur desperat behov jag är av att tro på det. Vad gäller ett handskrivet brev tror jag man imponerar mer med en vacker handstil.
Så jag skrev om min resa. Inte om resan ut i världen förstås, det var ju där jag träffade henne. Men om resan in i mig själv. Resan man måste göra efter det att man återvänt hem, på ett sätt eller annat… I mitt fall annat…

Normalt skrämmer tanken på att gå hungrig mig! Kyla skrämmer mig! Mörker skrämmer mig! Hajar skrämmer mig! Att jävlas med min egen skalle brukade skrämma mig, men jag har insett att det finns många våningar inuti ett huvud, och det rum jag själv valt att bo i senaste åren är inget vackert rum. Det är fullt av rädsla, självömkan, smärta och smuts! Min resa ut i världen har gett mig styrka att tampas med den inre världen. Mod men ingen metod. Så när någon skjuter in en nyckel under dörren så plockar jag upp den. Placerar den i nyckelhålet. Ber om en väg ut!
Må så vara en klyscha. Men det är underligt hur vi möter människor och ting i livet. Människors liv är som trådar i ett gigantiskt spindelnät, individuella och ensamma trådar, men ändå del av något större. Än underligare hur vissa trådar bär upp varandra, plötsligt slits isär, för att åter klibba samman när man minsta anar det. Som om Gud vore en spindel vars frenetiska vävande får mig att vilja tro på ödet. Men det är en annan historia. Detta är historien om hur någon sköt in en nyckel under en dörr och hur jag plockade upp den…
Jag fick instruktioner några dagar i förväg. Vad det innebar och vilken diet jag var tvungen att hålla dagarna innan. När jag väl kom fram hade jag ont i magen. Att leva på te, vatten och frukt i två dagar kan göra det med mig ibland. En bil kom och hämtade mig vid tågstationen, satte fart ut i på en asfaltsväg genom skogen. En rak väg till synes ända fram till horisonten. Inga rondeller, inga återvändsgränder, avtagsvägar javisst. Men få av intresse. En medveten och beslutsam väg... …tills det att bilen svängde in på en krogig skogsväg och parkerade intill en liten villa och jag befann mig på en främmande plats omgiven av främlingar. Inte det slag av främlingar jag hade förväntat mig, men bildade främlingar… Doktorer, professorer, psykologer, akademiker. Jag vet inte riktigt om det borde skrämma mig eller lugna ner mig. Doktorn presenterar sig med ett leende.
”Enligt en undersökning finns det två huvudmotiv till varför en människa väljer att bli läkare; bekräftelsebehov och dödsångest. Jag är här för att förstå vilket jag lider av!”
Jag svarar kryptiskt och undvikande. ”Jag är också här för svar, jag har bara inte förstått frågan än.”
Det är då jag förstår att det är jag själv som är undantaget som bekräftar regeln. Kategorin flummare. Adrenalinpundaren, bohemen, den förvirrade sökaren utan mål och mening. Alla skepp som lagt till i denna hamn är ståtliga skutor guidade av målmedvetna kaptener som förlorat bäringen och lagt till för att lägga om sin kurs. Jag själv är en eka utan åror som råkade driva i hamn. Professorn i litteraturhistoria säger att han väntat och förberett sig på detta tillfälle i två år. Min egen flotte råkade mest flyta förbi, slå iland och dumpa en hungrig människa på stranden. Men här finns ingen hierarki. Här vet kaptener såväl som skeppsbrutna att havet slukar vem som helst när som helst och gentemot havet helgar inga ändamål inga medel, men slukar allt.

Kvällen kom och vi placerades i en cirkel i ett stort ombonat rum med nitton madrasser utplacerade längs väggarna. På varje madrass en filt och en kudde och framför var madrass en hink.
”Att kräkas i”, upplyser psykologen mig ”Toaletterna ligger bortom den dörren, förbi köket. Du kommer att behöva det!”
Shamanen tar fram ett rep och på kraxig engelska ber han oss klargöra våra ”intentioner” med ”resan” samtidigt som vi knyter en knut på repet. Symboliken är att vi dagen efter åter skall knyta upp vår knut, förhoppningsvis också ha fått våra ”intentioner” uppfyllda. Repet vandrar mellan händerna i cirkeln, människor knyter knutar och klargör sina ”intentioner”. Vissa högtidligt, andra blygsamt, ytterligare någon kryptiskt. Jag själv väljer det första och det sista. ”Jag har förlorat något, med denna resa hoppas jag att möta, förstå och sluta fred med min sorg.” Jag knyter min knut och lämnar över repet till nästa par bedjande händer. Slutligen knyter shamanen samman de två ändarna av repet med orden ”Vad som än händer, kom ihåg att ni inte reser ensamma. Vi är här tillsammans!”
Nitton människor lägger sig på sina tilldelade madrasser, drar sina hinkar nära till hands och sina filtar över sig själva. Taklampan släcktes. Stearinljus tändes. Shamanen började andas, viska, nynna, sjunga, trumma… Jag sluter ögonen och väntar...

...

För mycket vin för mycket klockan två. Sova en swing! To be continued... Kanske... Som alltid!
Dagens boktips: If you ever hurt like you've never been loved life will never allow you to love like you've never been hurt! Pazienza!

Dag 195 - Buzz

Det händer ibland, de där mötena mellan djur och människa som får människan att ana att det finns något mer, ett samförstånd av slag, en med naturen bruten länk återuppstånden... Bara hennes vilja är god och hennes sinne öppet...
Kanske är det ett ensidigt förhållande, kanske händer det bara man tror tillräckligt starkt, kanske minns man bara sammanhanget som man vill minnas det i efterhand. I vilket fall minns man...

Sverige. Småland.
Det surrar en geting kring min skalle inne på toaletten. Det är oktober, det är kallt ute, jag vet inte hur den kom in, jag vet bara att den inte hör hemma inomhus… Att utomhus kanske kylan dödar den men inomhus kommer den att dö om den stöter på någon annan än mig.
Så jag låter den surra.
När den surrat färdigt slår den sig ner på karmen till spegeln. Jag stirrar ett tag på den ömtåliga insektskroppen innan jag beslutar mig. ”Stick mig och jag krossar dig, men jag tänker ge dig en chans!”, varpå jag sträcker fram handen och lägger ett finger på karmen framför getingen. Getingen klättrar upp på mitt finger utan protest.
Jag öppnar fönstret och oktober slår emot mig. Kyla, frisk genom ett fönster, bitande kall att flyga genom naken och oskyddad och liten. Eller vad vet väl jag om getingar? Jag vet bara att jag fann den inomhus och inomhus gör onda ting, mot insekter såväl som mot människor men i människans fall är det redan för sent. Jag lägger handen på fönsterbläcket och ger getingen en uppmanande blick men den vill inte släppa taget. Den kryper över hela min handrygg, till höger och vänster och tillbaka igen, men var gång den når diket ned mot kallt trä och bort från en värmande handrygg byter den riktning. Fem minuter passerar, tio, jag tappar räkningen.
Men jag har påbörjat något jag tänker avsluta och jag vet vad getingar gör med otåliga händer som viftar i protest, så jag dröjer tålmodigt kvar.
Kryp, kräl, kravel, till höger och till vänster och tillbaka igen. Så jag lyfter handen från fönsterbläcket och sträcker den rakt ut i kalla, tomma natten. ”Flyg, lev, dö! Och vad du än väljer ta en liten bit av min själ med dig, min vän! Hade jag haft vingar hade jag följt med dig!” Bettet av små insektsfötter släpper taget om min hud, ett svagt surrande, sedan borta.
Jag stänger fönstret igen. Känner den bekanta känslan av värme, trygghet, säkerhet, inbilskhet och odödlighet sluta sig kring mig. Kvävande bomullsvadd!
Jag saknar redan de där bitande små insektsfötterna mot min handrygg. Gemenskapen. Magin jag inte kan sätta ord på! Hur jag avundas modet att släppa taget om värmen och möta det okända!
Men det är svårt att slita sig fri från bomullsvadd om man är född och fostrad i det! Hur högt och långt man än sträcker sig landar man ändå där igen...
Och heligheten till trots, hade den bitit mig hade jag krossat den. Så långt är djur och människa oskiljaktiga!

Dag 100 - Om Människor & Meditation.

Well...

I morse utövade jag dynamisk meditation; Steg 1, Andas som en galning genom näsan och skaka med hela kroppen; Steg 2, Rulla runt på golvet och skrik som ett barn och banka en kudde i golvet; Steg 3, Hoppa upp och ned i takt till musik och var gång du landar trycker du hälarna i golvet och vrålar "HU!" med hög röst; Steg 4, Släpp taget om ditt ego och lyssna på din kropp och låt den ta över och dansa till vild musik.
Katolska kyrkan förkastar det som satanism, själva säger de att de frigör negativa energier, själv tänker jag att testar jag inte har jag ingen rätt att döma...

Men efter att ha testat det tror jag att bästa jämförelsen jag kan göra är jämförelsen med att fisa. HAN säger att det bor ett litet barn inom oss alla, att vi alla bär på en ilska och en galenskap samhället inte vill känna vid och därför undertrycker med ren viljestyrka eller med orena psykologiska mallar. Och är man själv människa och har koll på sitt känsloliv kan man knappast förneka att HAN har en viss poäng. Att leva är som att äta; En samlad summa erfarenheter och slutsatser som skänker oss glädje och sorg, vi bearbetar dem, behåller det som är nyttigt, men slaggprodukten måste ut, annars får man ju ont i magen...

Genom dynamisk meditation frigör man de där energierna, det rädda barnet, galenskapen, ilskan... Medan Katolska kyrkan då hellre undertrycker den. Jämför med en fis! Bättre ut än in, säger vissa! Hmmmpfh! säger andra. Och visst vilar det något förstoppat över den Kristna traditionen!? De väntar på den där stora grejen; Messias; Döden och återuppståndelsen; Frälsningen; Paradiset!!! Bara de håller det där onda inom sig tillräckligt länge, uthärdar, vägrar släppa sig!
Och när sedan en liten fis faktiskt slinker ut, harklar de sig och ursäktar sig med en schism eller två. "Hoppsan det bara blev så!" Från Judekristen tradition, Katoliker, Ortodoxer, Protestanter till Livets Ord, Pingstkyrkan och Jehovas vittnen! Småfisar!
Fast nu generaliserar jag igen! Måste sluta med det! Att fisa är allvarliga saker, se bara på korstågen! Någon måste petat laxermedel bland budorden! Osho bevare oss!

Men... måste kratta löv. brb!

Så här bor jag!

Det finns tre sätt att konstruera sig en sanning i människornas värld.

De flesta bygger sig hus av tegel och av trä. Stabila byggnader med välputsade fönster där de kan se ut på världen och förundras över det vackra, förkasta det fula och fördöma det konstiga och dra för gardinerna när de motsägelsefulla intrycken överväldigar dem. Hus att skydda dem från vind och kyla och olaga intrång, skåp och garberober att förvara allt de samlar på sig men oftast glömmer bort att samla damm. Med skyltar, postlådor, grindar, dörrar och lås att släppa in gäster och hålla obehöriga på avstånd. Ordentliga byggnader, stabila, hållbara... Men när bomberna börjar falla slits de i stycken och invånarna lägger sig ofta ned på marken och dör då allt de håller heligt är förstört och de känner inte till något annat sätt att leva.

Ett fåtal bygger vansinniga palats av betong och av stål; Skiktade lager av skydd och vaddering att hålla ljus såväl som ljud ute. De har inget utrymme för fönster, heller inget behov. Allt de kan och vill och gör är att resonera inom sina egna väggar och planera nästa våning att slutligen bygga sig ett torn att vidröra molnen. På taket vilar en raket riktad mot himlen och innehållandes onda ting, på våningarna där emellan stora bord med kartor och markerade mål och i källaren två nycklar, en röd knapp och en gulnad lapp med en anledning vars text har täckts med damm. För anledningar är inte längre viktiga när palatsbyggare plötsligt får slut på material att bygga nya våningar och trycker på sin röda knapp i sitt desperata behov att kommunicera med världen. Orubbliga byggnader, det enda som kan fälla dem är tiden och när tiden väl fäller dem används ruinerna som fundament till nästa vansinniga torn.

Än färre bygger sina hus av bambu. En plats att kalla hem, en plats där vinden biter dem och kylan drabbar dem och allt sveper in och förbi och vidare igen. En till synes bräcklig byggnad, samtidigt böjlig och formbar. Vinden kan inte blåsa omkull dem därför att mellan spjälorna av bambu finns inget att gripa tag i. Kylan kan aldrig döda dem därför att när vintern kommer tar de huset på ryggen och sätter ner det söderut någonstans att beundra nästa solnedgång genom sina spjälor. Den enda möbel som får plats är en ryggsäck och det enda golv de behöver är ett par kängor. Ett hus där alla är välkomna men där ingen vågar knacka på. Och när bomberna börjar falla står husen tomma och ingen vet vart invånarna tagit vägen. Därför människor som bor i hus av bambu är de enda som förstår hur man lyssnar till vinden och hör vad den för med sig.

Dag 90 - Det, Han, Hon, Den.

Det.

Jag börjar ana ett mönster nu här under de vajande bambubladen intill min tredje oas, stirrandes ned i vattnet, i min förlägna försök att utröna om vattnet är klart eller förgiftat.
Alla använder de grästrimmer, alla har de en liten traktor på larvfötter för tyngre arbeten, alltid hittar man någon som rullar sina egna cigaretter - mer ofta än sällan ekologisk tobak. Men först och främst människorna som driver dem - Som om två av de förvirrade halvor till människor Platon skriver om sprungit på varandra och den gode guden limmat ihop dem igen. En enhet stark nog att kasta resten av världen åt sidan, försaka allt de vet och känner till, kapa alla band och fly till sin egen värld i periferin av verkligheten. Två karismatiska människor vars styrkor och svagheter kompenserar varandra så till den grad att de inte behöver något annat eller någon annan men istället utstrålar en sådan karisma att människor obevekligen dras till dem istället. En liten ekologisk utpost där människor kommer och går ungefär på samma sätt som människor lockas av kaoset av Tokyos stadsvimmel, kinesiska murens storhet och historia eller pyramidernas mytologi. Där finns något att se, något att tillvarata, något att lära...
Så också här...

Han.
Herren i huset är trettiosex men ser ut som tjugo förutom i visst motljus. Han påstår att det beror på att han mediterar mycket och dricker raffinerat vatten, den typ av vatten kroppen består av och behöver. Och eftersom kroppen slipper slösa energi på att omvandla vanligt vatten till raffinerat vatten så åldras inte kroppen. Han pekar på en vattenbehållare i köket, kopplad till en syltburk innehållandes en metallspiral via tre kablar, i sin tur kopplad till ett bilbatteri. "Trettio Euro för sladdar, burk och spiral och så notan för kommunalt vatten förstås."
"Ungdomens källa? Alkemi?", frågar jag.
"Nej, kemi!", svarar han. "Om du spär ut en liten dos av det i bensin fungerar det som bränsle med, fast billigare och mer kraftfullt förstås. Förut gjorde skåpbilen 125, nu 140... Vill du smaka lite?"
Jag provar ett glas. Det smakar vatten. Bräckt vatten.
I verktygsskjulet står en snickarbänk täckt av diverse verktyg; Skruvmejsel, hammare, en borrmaskin och fyra burkar med lim. I mitten på bänken vilar en enorm hög med spiralformade, lövtunna bitar av metall, kristaller samt cylinderformade bitar av outgrundligt material. "Om du bakar ihop alltihop i ett block med lim och placerar nära radio- och telefonmaster så neutraliserar de radiovågorna som hjärntvättar och kontrollerar människor som bor i städer. Jag brukar ta med mig ett gäng då och då när jag skall in till stan. Tänk bara, att något så litet kan förändra något så stort!"
Jag plockar upp limklumpen i min hand, till form och storlek ganska lik en muffin. Jag plockar upp mobiltelefonen i min andra hand, plötsligt utan mottagning. Är det möjligt? Är det ett sammanträffande? Jag hör en djupare röst: Är det viktigt? Jag inser att svaret är nej, men kan ändå inte låta bli att unna mitt sinne att leka med gåtan mellan mysterium och verklighet. Men Han avbryter mig halvvägs i min grubblerier med nästa mysterium.
Han frågar mig om jag är kristen och när jag skakar på huvudet förklarar han: "Tänk dig att allt som står i Bibeln är sant och allt som existerar utanför sanningens gränser är lögn, hädelse och blasfemi. Idag vet vi ju bättre, eller hur!? Tänk dig sedan samhällets normer som en Bibel och på andra sidan gränsen har de placerat allt som är konstigt, oförklarligt och vidskepligt... Där bor vi! Förstår du? Du vet ju hur det är!? Lever du nära naturen accepterar du naturen; Du förstör för att skapa för att förstöra för att överleva för att till slut själv bli förstörd. Människor i städer är rädda för döden för de ser den aldrig, förstår den inte så de förskjuter den och glömmer nuet. De gömmer sig bakom betong och lagar och regler och det gör dem olyckliga! Människor i städer vill vara olyckliga för det är det enda de känner till och behärskar. De är rädda för det okända! De är rädda för döden! De är till och med rädda för lycka!!"
Han ler. Han ser lycklig ut.

Hon.
Damen i huset ger luddiga intryck av att vara synsk, ser även hon ut att vara i tjugoårsåldern, men en dam frågar man inte om ålder. Hon är liten och späd, med glasögon och långt hår och en vilja av järn, särskilt när hon domderar i köket med barsk stämma och ett pekfinger vars slutgiltigt huggande gester kan få en hel värld att stanna upp och tveka en sekund. Oftast ignorerar hon mig, ibland stannar hon upp i min närhet och liksom sniffar med en inre näsa för att sedan rynka på pannan och se bekymrad ut. Ibland ger hon mig en ödesdiger blick som verkar säga "Jag vet varför du är här och om du vill finna vad du söker måste du spela efter mina regler." Man vågar inte möta de ögonen och ljuga så jag håller mest käft när hon är i närheten.
Plötsligt kittlar hon mig mellan skulderbladen när jag står och plockar tomater på min redan sprängfyllda tallrik i en matsal med tio tyska damer, och till min egen förvåning tappar jag inte tallriken. Jag vänder mig om och får se henne le för första gången. Efter det får jag se hur hon om och om igen slår om mellan två personligheter; Från ansvarsfull, vis och mystisk till ett skrikande barn som hoppar och stampar och skrattar och jagar runt i köket med en våt handduk för att ha ihjäl alla "damn fucking" flugor eller sticker ut huvudet ur köksdörren och skriker "Stop smokiiiiing! Stop being alooooone! Come play with us!"
Ibland lyssnar jag.

Den.
Jag såg en kort dokumentär om en minigolfare för länge sedan, en man som spelade så mycket minigolf att hans sinne förblindades och överallt såg han klubbor, bollar, banor och hole-in-one. Allt vad han var och gjorde utgick han från och drog paralleller med och till minigolf, jämförde med med matlagning, gud, filosofi, skumgummi-ankor och livet självt. Lokal-tv fick nys om historien och gjorde en synnerligen förnedrande dokumentär. Jag skrattade då men skulle nog inte skratta idag. Min egen utgångspunkt att förstå min ständigt skiftande omvärld har kommit att gripa om grästrimmern;


Farm nummer Ett; En tung pjäs. Välvårdad. Alltid ståendes på samma plats med tillhörande skyddskläder alltid i samma hög. Metallblad starka nog att kapa mindre träd och stycka små buskar till småflis på sekunder. Livsfarlig att använda utan proper kunskap, erfarenhet och kunskap. Ett redskap passande en man som är redo att dö för att uppehålla vad han tror på, och falla med stolt blick och rak rygg. John Rambo och hans kniv.


Farm nummer Två; En lekfull pjäs. Lätt, näpen, tidlös, hemlös. Alltid liggandes på olika platser, alltid i behov av reparation och justering. Plasttråd som lätt strimlar grässtrån men nystar in sig i tjockare vegetation och går sönder mot buskar och träd. Ett precisionsverktyg passande en galen vetenskapsman eller kanske en leksak ur en hovnarrs mössa.


Farm nummer Tre; En rostig pjäs. Skyddet mellan knivblad och handtag har fallit bort av sig själv för länge sedan och själva stången känns fantastiskt kort. Den ser livsfarlig ut. Gammal och nött som nätt och jämnt håller ihop per kärlek, ömhet, silvertejp och god vilja. Jag får förmaningstalet att jag inte behöver om jag inte vill men att det skulle verkligen uppskattas, och om jag vill så skall det nog inte vara någon fara. Han har bara skadat sig från en flygande sten en endaste gång, och om man ramlar i de stupbranta slutningarna hamnar den roterande klingan oftast någon annanstans, en människa har ju instinkter... En magisk maskin som håller samman av kärlek, hanteras med varsamhet, intuition och en stor dos orubblig tro på att ingenting kan gå fel.
En from prästs söndergnagda radband.

Lyckan står den djärve bi!
Dags att prova lyckan...

Mantra

Once upon a time, a long time ago in north of Scandinavia there was War. Tribe fought tribe, killed each other in mad hunger for revenge, burnt each others villages. All died save for a few children who sought refuge in an abandoned house. A female bear entered the abandoned house, caring for the children she decided to bring them into the wild and teach them to live from nature. As she carried the children on her back they started crying in fear of the dark. To comfort them the female bear started to sing and it sounded something like this:

shandoo-radiree-radiroo-shandoo-reho
shandoo-radiree-radiroo-shandoo-reho
oshando-radiree-radiroo-oshando-radiree-radiroo-oshando-reho
oshando-radiree-radiroo-oshando-radiree-radiroo-oshando-reho

Dag 88 - Home is where I butt my Blues.

Toscana igen. Ny plats. Ny atmosfär. Nya människor. Nytt askfat. Mitt tredje. Jag börjar vänja mig, kanske är det nästan till och med sant. Det första jag skrev när jag slog upp mitt anteckningsblock på ett smutsvitt plastbord var - Home is where i butt my cigarette!

I förrgår var första gången på två veckor jag såg mig själv klart och tydligt i en spegel. Jag såg för jävlig ut och är ganska nöjd med det - Med en djup solbränna oskiljaktig från ingrodd smuts, håret på ända, begynnande pipskägg och något vilt i blicken. Skillnaden mellan vad jag lämnat bakom mig och vad jag anlänt till kan jämföras med att bajsa i skogen och att torka sig i baken med kejserliga sidenlakan. Visst har de skog, olivträd och en liten örtgård. Och visst odlar de ekologiskt annars hade de ju inte kunnat registrera sig hos organisationen och jag hade inte kunnat komma som hjälparbetare. Men här är det service som gäller i första hand. Från att hugga undervegetation med machete till att smeta en mopp med EM - "Effective Microorganisms" på ett köksgolv. Från att röja fält med hacka och jordfräs till att hacka och skära grönsaker i ett metallblänkande kök. Från att binda upp vinrankor till att häva porslin, kastruller och bestick in och ut ur en diskmaskin. Från att gräva såriga fingrar djupt i jorden till att buga, bocka, le och bjuda tio tyska damer in i matsalen: "Varsågod, fräulein, middagen är serverad!"

Jag upptäcker hur jag känner mig stel och klumpig i köket. Att bara vrida på mig för att dumpa skurna grönsaker från byttan framför mig till byttan bakom mig känns som att vrida på ett träkors nedkört i marken med den horisontala pålen limmad, spikad och bunden med ståltråd. Jag inser att det beror på att jag blivit muskulös och osmidig. Jag följer med de tio tyska damerna ut på fältet för lite yogaövningar i hopp om att bli smidig men efter några pass får jag ogillande blickar av instruktörerna. Det är sina egna kroppar de tio damerna skall fokusera på, inte min, och de tio tyska damerna betalar ju faktiskt för sig. Så jag slutar med yogapassen.

Stället jag anlänt till marknadsför ingen direkt verksamhet i sig självt, men är mer av en samlingspunkt för människor som vill lära och människor som vill lära ut. De har sju sovrum, ett stort kök, en matsal och ett meditationsrum som är ett rent helvete att städa. Skall jag försöka sätta fingret på vad det är de egentligen gör skulle jag vilja påstå att det är en mötesplats; De har kristaller, tachyon-energier, drömfångare, trummor, gitarrer och digeridoos. De tillverkar sin egen yogurt, kefir och tvättar sina kläder med valnötter. I den mån de kan använder de vad som är i harmoni med och snällt mot moder jord, beprövade metoder såväl som obeprövade. Hela huset är fullt av färgglada stenar, kristaller, små urklipp av fjärilar och hjärtan och kärlek som kan vara äkta, tillgjord eller falsk beroende på var man kommer ifrån, vart man är på väg och vad man drabbats av. De flesta här verkar ha drabbats av något.

Köksan till exempel, en trött gammal tant, en zigenarhäxa från Rom som rest världen runt i jakt på udda kristaller, kan tusentals vegetariska recept i huvudet och alltid släpar runt på sitt fodral för rulltobak, skuret ur kamelskinn. Hennes medtagna utseende talar om livsleda, förlust, flykt och tidig död. Men hon är inte död, hon är pånyttfödd, hennes ögon glöder. Jag kan tänka mig hur en psykologisk profil på henne skulle se ut, det är inte svårt att föreställa sig alls faktiskt - En trasig människa i behov av en sanning som desperat klamrar sig fast vid första bästa flytvirke i stormen. Jag kan även tänka mig hennes egen respons på en sådan psykologisk profil, eller månne på psykologen själv. En duell mellan stekpanna och stiftpenna, stackaren hade inte haft en chans!

I varje rum hänger porträtt av deras mästare och guru - Osho. Bokhyllorna är fyllda av böcker om meditation, yoga, shamanism, trance dance, EM och filosofiska verk och sångböcker av - Osho. Bästa sammanfattningen av Herr Osho jag fått hittills var från zigenarhäxan: "Hans storhet ligger inte i hans unika filosofi och budskap, men hur han fogar samman all världens filosofier och spirituella verktyg och omformar dem att göra begripliga för ett västerländskt sinne."
Väggar och bord är fullmatade med planscher och broschyrer: Säg JA till nuet!; Frigör dig själv!; Bryt dig fri från dina hämningar!; Bejaka din Passion!
Ett sådant där ställe som människor som betraktar sig själva som normala gärna pekar fingret mot och viskar "konstigt!" i örat på andra människor som verkar betraktar sig själva som normala i hopp om medhåll och samförstånd.
Men här är de vanare vid fördomarna som riktas mot dem än vad enstaka människor med fördomar då och då är vana vid att häva ur sig. Det är en plats där människor som betraktar sig själva som normala kan mötas bortom sina egna verkligheter, där de inte behöver ta sig själva på så stort allvar. Utbud, trots allt, kan inte existera utan efterfrågan och med ett brett nätverk av vänner och aktiviteter är de nästan konstant fullbokade.
Så här ser schemat för juli ut (taffligt översatt):

3-11 Yoga med tio tyska damer.
16-19 Shaman på besök att leda Sydamerikansk svett-ritual.
26 Trance dance till levande musik.
28-31 Hur man andas när man har sex för att få bättre sex.

Femton minuters promenad bort ligger en tobaksaffär och ett postkontor, jag känner att jag är tillbaka bland människor och civilisation igen. Och ändå är naturen nära. Kökstrappen löper rakt ut att landa på den första terassen av en typisk Toscana-kulle, fortsätter i en nedförstrappa av terasser med buskage, odlad mark och skygga vildsvin. En utsikt som skyms av en tät dunge bambuträd vars mjuka löv prasslar i vinden. Mellan kökstrappen och bambuskogen vilar en liten betongplatta, på betongplattan står ett smutsvitt plastbord och på plastbordet står ett askfat jag redan börjat fylla med mina fimpar.

Flickor III

Den yngsta av de tio tyska damerna röker, det är ju så människor möts, i alla fall de som röker. Dag nummer fyra beklagar hon sig.
"Jag orkar inte längre med skvallertanterna! De är bara avundsjuka! Bara för att de är gamla och låsta i sinna sinnen så kan inte en flicka prata med en pojke utan att det skall behöva innebära något! Jag kom hit för lugn och ro och yoga, jag pallar inte med allt skvaller och alla gliringar! Nu tror de att det är något på gång mellan dig och mig!" Hon tänder en cigarett.
"Du påminner om min pojkvän! Inga spärrar, inga rutiner, alltid en ny horisont runt hörnan! Så mycket du har rest, så många platser du har sett! När jag träffar människor som dig tänker jag alltid hur många bilder ni måste bära med er i huvudet."
Jag tänder en egen cigarett, tänker efter. Jodå, många bilder blir det. Men den första som dyker upp i skallen är inte från mina många resor men ett ganska enkelt scenario från en skola i Sverige - Jag satt i datorsalen och en ung man kom inrusande och högg tag i en dator. Jag frågade varför så bråttom. Han svarade att han hade fått tag på en lägenhet och måste kolla banklån, sedan log han stort och undrade om jag visste hur svårt det var att få tag i lägenhet i Göteborg, omöjligt praktiskt taget. Och bara åttahundratusen!
Jag minns hur mina ögon vidgades och blev klotformade. Åttahundratusen!!! Nästan en miljon och han vill banka en påle i marken för att kedja fast sig själv till den. Tänk bara vad jag själv skulle kunna göra för de pengarna, alla platser och ställen jag kunnat resa till utan att behöva bekymra mig om mat och sovplats eller ens transport. Jag funderade kort på att strypa honom.

Jag berättar för tyskan om tanken som dök upp i min skalle och hon skrattar. "Ja, det är ju det jag menar... Du funkar inte som andra... Du reser, låser aldrig fast dig... Hur många bilder bär du inte med dig i huvudet!?"
Jag tänker efter igen, försöker rada upp mitt minnes bilder en efter en och en mosaik börjar breda ut sig inuti min skalle, men den blir för stor, rinner över kanterna av mitt medvetande - Bilderna och färgerna är för många! Och för en kort stund känner jag mig väldigt nöjd med vem jag är och vad jag gjort med mitt liv.

Dagen efter skall de tyska damerna på utflykt och jag ber henne köpa två paket löstobak om hon hittar. På kvällen när jag står och hackar grönsaker i köket smyger hon in och knackar mig på axeln, räcker över de två paketen. Jag tackar och frågar hur mycket jag är skyldig. Hon ler och rycker på axlarna, ser ut att vilja säga något hon planerat länge men när ögonblicket väl är här har hon tunghäfta. Hon rodnar, ett budskap hon inte kan förneka med ord och heller inte försöker. Hon ler åt sig själv och backar ut ur köket.
"RÖKNING DÖDAR!" står det med stora italienska bokstäver på min gåva. Jo tack! Undrar när de skall börja placera etiketter på vackra flickor? "VACKRA FLICKOR LEDER TILL EN TIDIG DÖD!"
Tobak må vara beroendeframkallande, men i jämförelsemed vackra flickor är tobak ungefär lika farligt som mjölk. En kort tid av välbefinnande som du när den väl drabbar dig tar för givet, sedan ett helvete när den försvinner och allt du glömde uppskatta slår tillbaka på dig med kraften av en tomhet lika stor och överväldigande som universum självt!
"Rökning drabbar din omgivning!"
Vackra flickor vänder broder mot broder och när sedan passionerna och intrigern börjar skena faller konungar och deras riken till höger och vänster, medan flickan självt flyr och famlar efter nästa famn... Och allt detta för suget från ett par vackra ögon och ett par yppiga bröst och det tysta skriket från en hungrig, förvirrad själ.
Med cigaretter slipper man i alla fall bli bitter, det där första svarta hålet i brösttrakten dödar dig! Vackra flickor gräver avgrund efter avgrund på ungefär samma ställe och du tvingas leva vidare med det! Jag tror jag börjar lära mig nu.

1) Du ser dem i ögonen, men du låter bli att sträcka dig bortom och fantisera ihop olösliga pussel av mystiska leenden.
2) Du talar med dem, men du låter dig inte förföras av deras ömsinta svaghet.
3) Du bjuder dem farväl, du dröjer inte kvar.
Du ångrar inget!

Sedan vandrar pojken med kolmilalungorna söderut!
Jag fick aldrig ens en riktig chans att tacka henne för cigaretterna...

Flickor II

Hon kommer från Södern, Amerika förstås...
När jag först fick syn på henne, ståendes bakom sin pojkvän, visste jag att det var oundvikligt och ändå kämpade jag emot. Jag ville se hur stark jag blivit. Jag trodde jag blivit stark men jag är fortfarande svag. Hennes hår är korpsvart och hennes hud elfenbensvit. Om dagarna skyddar hon sig under ett tjockt lager solkräm och en enorm luvtröja. Under luvtröjan är hon varm och mjuk och bräcklig och hennes ögon är fulla av vädjan. Hundra meter bort sover hennes pojkvän.

Hon säger att hon är vilse och förvirrad, att hon behöver honom men behöver sin frihet än mer, att livet borde vara ett äventyr men att hon samtidigt är så rädd för det okända. Jag säger för att kunna förstå tvåsamhet måste hon först acceptera sin ensamhet. Hon säger att jag är vis, hon säger att jag är vacker. Hon frågar om jag tycker att hon är vacker, hon frågar om jag skulle vilja kyssa henne. Hon säger att jag får om jag vill, att det är upp till mig. Jag svarar inte. Jag känner mig vis, vis och gammal. Hon är ung och naiv, jag själv minst tusen år i jämförelse. Hon makar sig närmre, ler, försöker fånga min blick. Jag tittar bort, tar en klunk öl, tänder en cigarett. Drogar mig med allt jag finner i min närhet för att låta bli att tänka på de där bedjande ögonen, mjuka läpparna och mjuka kroppen.

"Du åker imorgon! Vill du mötas upp, träffas någonstans? Du kanske kan hjälpa mig översätta min bok?", säger jag med blicken ovan vinfältet och skuggan av en horisont. Men hon är ung, ivrig, hungrig. Hon vill att vad som skall ske mellan oss skall ske nu. Kanske tror hon verkligen att jag kan rädda henne, kanske vill hon bara glömma en minut, kanske är hon en ängel sänd från himlen att rädda mig från mig själv, kanske vill hon bara ha en kyss. I vilket fall är hon inte tålmodig nog att lösa sina hundra känslomässiga problem innan hon skapar nya.
Åskan mullrar. En blixt lyser upp hennes ansikte, elfenbensvita hy och korpsvarta hår. Men hennes ögon vädjar inte längre, de kräver. Hon tar tag i min hand, placerar den mellan sina egna händer, lägger hela ormboet av hopslingrade fingrar mellan sina korslagda ben.
"Det här är så fel...", säger hon. "Vi borde inte... Han sover knappt hundra meter bort..."
Jag sitter tyst. Jag tänker att det är mitt fel. Att det var jag som föreslog att vi skulle titta på åskan tillsammans. Att det var jag som tog ut filten, ölet, de alkoholdränkta körsbären. Allt hon tog ut var ljusstaken, ljuset. Men det var jag som tände det. Och nu sitter vi här, låsta i vårt skådespel. Mitt manus, mitt fel.

"Lova att inte skriva om mig i din bok", säger hon. "Om jag skriver så skriver jag på svenska, du kan vara lugn", svarar jag. "Om du blir berömd kommer den att översättas. Lova att du inte skriver om mig!" Jag tar ett nytt bloss på min cigarett. Hon kramar min hand hårdare. "Se mig i ögonen och säg att du lovar!" Jag tittar upp, ser henne i ögonen. "Jag lovar!"
"Bra!", säger hon, håller kvar min blick, låser fast den. Hennes blick suger tag i mig, beordrar mig att komma närmre. Jag tänker att det var oundvikligt i vilket fall. Jag tänker att jag är svag och inte stark. Läppar möter läppar och jag slutar tänka, allt blod rinner ur skallen och tar sin kurs någon annanstans. Jag försvinner i det där varma, mjuka, elfenbensvita. Låter mig uppslukas. Försvinna. Låter livet ta sin ondskefulla kurs som det gjort så många gånger förr, befriar mig själv från skuld.

Jag trodde jag blivit stark, men jag är fortfarande svag. På något sätt är det en betryggande tanke, gör mig mer beslutsam att släppa taget om allt. Det finns ändå ingenting att kämpa för, bara mer eller mindre usla ursäkter för att det är så fantastiskt svårt att bara vara.

Flickor I

Något är fel. Som alltid.
Hon heter Rose i efternamn, förnamnet behåller jag för mig själv. Hon är från Kalifornien, hon döptes inom den baptistiska disciplinen, hon revolterade, nu studerar hon kemi. Hon är vacker, nitton år, och hon har redan hunnit bygga sig ett fängelse av sin skönhet. Hon lånar två böcker av mig, Kafka on the Shore av Haruki Murakami och On the Road av Jack Kerouac. Två mästerverk jag kan tala om i timmar. Hon läser ut dem på en vecka och lämnar tillbaka dem utan vare sig reflektion eller ens ett tack.
Under måltiderna sitter hon ofta tyst, med armarna i kors, svarar när hon blir tilltalad. Vaggar stilla med huvudet till en melodi inuti sitt huvud och med ett gåtfullt litet leende på läpparna. Ibland efter måltiderna spelar vi schack. Ibland när de andra har gått till sängs sitter vi kvar, berusar vi oss med vin och talar om ting jag inte minns, jag minns bara hur jag lyckades få henne att le någon enstaka gång och hur jag ljög om att hur jag som trettiotvååring aldrig skulle få för mig att stöta på en nittonåring.
Hon ser, hon hör, hon läser, hon registrerar. Men hon reagerar inte. Ibland händer det att ögonen glänser till och tonfallet ändrar läge, men när man väl försöker gripa känslan är den borta. De andra tycker inte om henne, själv anar jag en gåta, en gåta jag vill lösa. Jag erbjöd henne en cigarett och när jag rullade cigaretten anade jag en blick och när jag gav henne cigaretten löpte ett pekfinger längre än nödvändigt, strök medvetet över mitt pekfinger och fick mig att reagera på ett sätt som är tabu att tänka om en nittonårig flicka. Men det är oviktigt, mest bara en trevlig bonus, det viktiga är att det fick mig att fatta mod att fråga min fråga och lösa hennes gåta och till min förvåning svarar hon ja.

Vi går under tystnad, följer en uttorkad flodbädd med överhängande buskage som ett välvt tak att skydda oss mot solen. Vi går så en timme innan jag frågar om det inte är dags för en rökpaus. Hon rycker på axlarna och sätter sig i skräddarställning. Jag säger att jag har en gammal själ, att jag känner igen henne från någonstans. Jag frågar om det kan vara så att vi träffats tidigare. "Det är möjligt", säger hon, rycker på axlarna. "Jag har också en gammal själ."
Hon sitter tyst, passiv, låter livet och nuet passera, köra över henne, verklighet tillika mystik. Likgiltig.
Jag får känslan av att det inte skulle spela någon roll om jag försökte kyssa henne, slita av henne kläderna, mörda henne, sticka ut ögonen på mig själv, slå kullerbyttor i gyttjan framför henne samtidigt som det regnade lax från himlen... Eller föra dialog med henne. Hennes ansiktsuttryck skulle inte förändras. Det enda hon verkligen skulle reagera på är om jag reste mig och gick för då skulle hon följa efter. Också människor som tycker att livet är meningslöst och mest bara lever i brist på annat att göra följer när någon plötsligt börjar leda. Jag har mött sådana människor förr, oftast behöver de bara komma ur puberteten. Men ingen av dem jag mött tidigare läser Murakami och Kerouac, talar om tidigare liv och slår mig i schack på löpande band. Hon döljer något. Så jag försöker mig på en trevande monolog:

"Det var en gång tre kineser som tilldelades en uppgift; Att gå genom ett sädesfält och plocka ett frö. Endast ett fick de plocka sedan fick de inte byta, de fick inte heller gå tillbaka tomhänta och gripa efter större. Kines nummer ett går in i fältet, får syn på ett stort och vackert frö och griper det. På sin färd vidare genom fältet får han syn på både större och vackrare och vid slutet av fältet drabbas han av bitterhet och sörjer alla stora vackra frön han missat, blind för det han själv håller i sin hand. Kines nummer två går in i fältet, får syn på både vackra och stora frön men går förbi dem, ständigt i hopp om att hitta ett ännu större och vackrare och plötsligt står han vid fältets slut. Han ser sig kring och griper det största fröet i sin närhet. Något att hålla fast vid, en sanning att klamra fast vid och torka sina tårar med, ångerfull över alla de stora och vackra frön han försakat längs vägen. Kines nummer tre går in i fältet, visslar, sjunger, spatserar på måfå i lugnt tempo. Plötsligt får han syn på ett frö, vare sig särskilt stort eller vackert. Bara ett frö bland många som fascinerar honom. Han griper efter det, vårdar det, sörjer för det, älskar det, blind för allt annat runtomkring sig. Och med hans kärlek växer fröet till det största och vackraste av dem alla."

Hon tittar på mig med det där gåtfulla leendet. "Jag har hört något liknande förr. Vilken författare är det?"
Jag vill gripa tag i henne, skaka om henne, ruska liv i henne, vråla "LIVET ÄR KORT! ÖPPNA ÖGONEN! SE MIG!" Jag sitter tyst, försöker öppna mina egna ögon. Jag ser en flodbädd, porlande vatten, fjärilar som dansar i solgasset som letat sig in under lövverket, fåglar som svävar ovan lapptäcken av grönt och gult i sina djupaste, klaraste färger, en vacker flicka mitt emot mig med en cigarett i handen, ett vemodigt leende och blicken i marken. Jag försöker projicera mina tankar, sända ett tyst budskap utan att använda ord. Ord är så pinsamma, uttalet blir aldrig rätt. Så jag tänker:
Vandra med mig, vackra flicka! Vi har träffats förut, du och jag. Vandra med mig! Du och jag mot världen! Lämna mig inte med en gåta. Vandra med mig!
Men budskapet verkar inte nå fram. Så vi fortsätter sitta tysta, ensamma tillsammans.
"Jag är rastlös", suckar hon. "Hur gör de? Alla de där människorna som verkar trivas med vad de är och gör?", frågar hon. "Jag vet inte", ljuger jag.
"Berätta om Sverige", ber hon mig.
Jag berättar "Stort land, liten befolkning, skog, kalla sjöar, mer skog, små städer, stora städer, mer skog... Tryggt, rent, säkert, mycket normer, få passioner... Människor med skarpa och ensamma sinnen som överlag tar livet på ganska stort allvar... De dyrkar materia och vetenskap men gifter sig fortfarande i kyrkan och ber till Gud när de blir riktigt ledsna, vilket de blir ganska ofta... Men Han svarar sällan, vi har hög självmordsstatistik. Vissa tror att det beror på det kalla klimatet, andra tror att det beror på överdriven välfärd. Men ingen vet riktigt."
"Intressant.", säger hon.
Tystnad.
"Jag vill lära känna dig. Vi reser snart båda två, skall vi resa tillsammans?", frågar jag.
"Vad snällt av dig... Men jag reser hellre ensam!", svarar hon.
"Ja, jag har märkt det.", säger jag.
Om en vecka försvinner hon. Nitton år. Vad inbillar jag mig? Vad är det jag tror skall hända? Vad är det för spöken jag jagar? Det är inte därför jag är här.
"Skall vi gå tillbaka?", frågar jag.
Hon rycker på axlarna.
Vi går tillbaka.

Sådana möten gör ont. Men för ett år sedan hade jag aldrig ens närmat mig, sagt vad jag sade och frågat vad jag frågade. Jag tror jag är på rätt väg, jag måste bara igenom den sega massan av förvirring först.
Dagen efter ber Francesco mig att skruva ihop en Ikea säng. Tromsö. Dagen efter ber Laura mig att stanna. "Du trivs här hos oss, va? Du får stanna hur länge du vill, det vet du! Du är som en son för oss... Du kan ju flytta in i huset om det blir för trångt med hjälparbetare!"
Hur många människor har passerat här? Sjuttio-åttio? Hur många har hon frågat? En? Varför just jag?
Varför jagar jag det jag tror mig älska, varför blir jag älskad utan att förstå varför? Laura lägger handen på min axel och ger mig en öm blick, jag vrider mig bort så hon inte skall se hur fukten arbetar sig fram i mina ögon.
Det är ett frö hon håller ut, ett korn i ett stort sädesfält, litet och tanigt men fullständigt fascinerande, att tillvarata och älska. Men min resa har precis börjat. Jag måste söderut. Vackra flickor gräver grunda gravar, känslor förvirrar, min intuition är åt helvete och jag lurar mig själv. Men alltjämt har jag koll på vädersträcken. Söderut, ej norr!

Dag 82 - Demoner.

Salen jag sover i är enorm, än mer enorm om natten när skuggorna sträcker ut sig till groteska horisonter. Men inte i natt. I natt är salen upplyst av kalla stearinljus bortom mitt synfält, bortom min verklighet, ett ljussken bara drömmar kan projicera. Jag är tacksam för det ljuset, tacksam att vad jag ser inte är verkligt. Drömmen är skulpterad i mörka toner toner av blått och vitt och kyla och ända fryser jag inte. I mitten av salen sitter nio små barn i en perfekt halvcirkel, koncentrerade kring en tyst ritual där de tillber något jag inte kan se. Så unga, ingen som leder dem, vad vet väl små barn om ritualer? Vad vet väl små barn om ensamhet och hur man betvingar den? Nio späda skepnader klädda i vitt. De sitter med benen i kors och blicken rakt fram. Deras ögon är livlösa och de ser inte varandra, ändå formar de tillsammans ett sammanhang.

Jag gråter för deras skull, jag gråter av rädsla. För barnen är varken ensamma eller tillsammans men döda och de vet inte om det. Beniga, bleka skepnader klädda i vitt. Svart hår, blont hår, kammat och tillrättalagt en sista gång innan de lagts till vila. Vad gör de här? Jag vill skrika, kasta saker på dem, få dem att vakna och förstå och få mig att förstå, men det kommer inget ljud ur min strupe, jag känner kedjor av järn kring hals och kropp. Jag kan inte röra mig, inte ens gråta. Så jag slutar gråta och det är då jag ser mig själv. Utifrån och uppifrån. Jag sitter med benen i kors och blicken rakt fram, jag är klädd i vitt, jag är benig och blek och ensam delaktig i ett sammanhang. Jag är ett barn och mitt hår är kammat och tillrättalagt. Jag är det sjunde barnet i en halvcirkel av nio barn och jag är delaktig i en ritual jag är för ung för att förstå. Men barnet i mig känner inga kedjor, så jag bryter koncentrationen och vänder blicken mot sängen där jag sitter i en enorm sal och jag ser mig själv. Nyvaken, med håret på ände och rädsla i ögonen, hopkurad i min säng. Jag ler mot mig själv, ett leende bara rovdjur ler. Dubbla rader av spretande, gulnade, vassa tänder. Leendet en vithaj ler precis innan den skall äta. Men inget händer, rädslan är här för att stanna, inte att övervinnas, inte att fullbordas, men att vara och fortsätta vara. Så jag sluter läppar ovan tänder, vrider huvudet tillbaks, återgår till att stirra rakt fram och ensam vara delaktig i något, återgår till att fokusera på ingenting. Rädslan fortsätter att vara. Passiv, livlös rädsla.
Det är då jag ser honom, han som alltid är där men bara syns om man stirrar länge och fokuserat på ingenting. Han som är anledningen till varför ritualer finns, han som saknar hud men vägrar blöda. Det första jag tänker är att han borde stå i mitten av halvcirkeln av nio barn och motta deras tysta dyrkan, att han bryter mot reglerna, att nio döda barn kräver hans uppmärksamhet. Att han inte borde stå framför en säng i en stor blåkall sal i en dröm och stirra på mig när världen och verkligheten behöver honom så mycket mer. Men människor utan hud spelar aldrig efter sina egna regler, inte ens i drömmar.
En ihålig röst ljuder i mitt huvud; Mannen utan hud säger att han är skaparen och han har sått och odlat min rädsla med sol, vatten och och omsorg. Han säger att jorden som fött mig är hans och jag har ingen rätt till min rädsla. Han säger att jag måste släppa taget om min rädsla och släppa in honom så att han kan få äta av mig. Mannen utan hud är hungrig. Den ihåliga rösten får en mild ton, som en vuxen talar till ett barn när en vuxen försöker förklara vad en vuxen själv inte vet men tvingat sig själv att förstå; Den ihåliga rösten talar om döden. Han säger att rädsla är min sköld och för att dö måste jag sluta vara rädd så han kan äta av mig. Mannen utan hud har ingenting att dölja, inget blod att spilla, inget ansikte att anförtro sig till. Hans vilja är naken och kall och evig och hungrig. Alltid hungrig.
Hans vilja gör mig lugn och jag förlorar greppet om min rädsla, mannen utan hud sträcker sig mot mig. Min sköld är borta, jag är orädd. Jag griper djupt i min själ efter rädslan, viljan att leva, men hans vilja är starkare, hypnotiserar mig. Inatt dör jag. Nio barn sitter i en halvcirkel, deras blickar är tomma, de ser mig inte. Ritualen utgör andra halvan av cirkeln. Så varför här? Varför dör jag i periferin? Varför är jag inte rädd? Hudlösa fingrar nuddar min hud, sliter kläderna av min själ och våldtar den. Som en fiskare rensar fisk. Ett snitt över buken, inälvor ut, ryggrad ut. Min själ är kött och skinn. Varför vaknar jag inte? Herregud, varför vaknar jag inte? Det sjunde barnet i en halvcirkel av nio rycker till, reser sig upp och går. Jag vaknar.

Det är tidig morgon. Samma enorma sal, samma säng, men skuggorna har ersatts av ljus och värme. Ljummen sol trevar sig in mellan gliporna i plasten som täcker fönstren och lyser upp ett moln av dansande damm. I mitten av salen där drömmen placerade en halvcirkel av döda barn sitter en smutsig, vit katt och stirrar på mig med outgrundlig blick. Gäspar slött.
Min kära vän åkte hem, nya människor har anlänt. De nyanlända har vilja och historia och personlighet, men jag har ingen ork att lära känna dem. Francesco är på dåligt humör av outgrundlig anledning och Laura baktalar de nyanlända och förhärligar de som lämnat. Hon ber mig stanna, hon säger att jag är speciell, att jag förstod och närmade mig den unga amerikanskan trots att hon verkade vedervärdig och när hon väl öppnade upp sig var hon trots allt väldigt sympatisk. Kanske var det till och med min förtjänst!? "Vad synd att hon lämnade så tidigt! Vad osympatiska de nyanlända är! Vad synd att du skall lämna oss! Stanna ett tag! Kan du inte stanna?"
Nej Laura, jag kan inte stanna. Verkligheten gör för ont. Jag måste jaga min dröm!

Dag 80 - Söderut!

Ett starkt ljussken väcker mig. Inget muller, åskan är långt borta. Saker har förändrats, de flesta jag lärt känna under fyra veckors tid har lämnat, nya har anlänt, atmosfären och lojaliteterna och vem som tyr sig till vem och vem som talar bakom ryggen på vem förändras hela tiden. Men jag är veteran nu, jag tillhör den inre kretsen, familjen. När ett par från Amerika anlände flyttade de ut mig från gruppboendet - Jag bor i matsalen nu. Ensam på etthundrafemtio kvadratmeter. Här har jag byggt mig en liten oas i en hörna runt en säng. Tyger, kläder, böcker och en spontan garderob. Ur sovande perspektiv, under ett täcke och med huvudet på en liten kudde i mörkret, ter sig etthundrafemtio kvadratmeter som en hel evighet. Särskilt när det åskar. Hela rummet dansar med de fjärran blixtarna, som taget ur en spökfilm. Ändå är jag inte rädd.

Saker är inte så underbara här heller, gräset är grönare förvisso, här händer saker, jag har förändrats, jag förändras fortfarande. Starkare i själ, sinne och armar.
Människor kommer och går, stannar en vecka eller två. De kommer med brustna hjärtan, trasiga förhållanden. De kommer med visioner och god vilja. Alla presenterar de sig, ler och nickar och säger vad fint ni har det här, vilket fint sätt att leva. De hittar sina favoritplatser, skapar sig ett litet nätverk av rutiner, söker trevande efter likasinnade att tala med och dela utbyta erfarenheter. De har böcker med sig; Chatwin, Marquez, Castaneda, Gibran. De har akademiska utbildningar och fina ord med sig. Med diplomatiska stämmor jämrar de sig över bristen på varmvatten, toalettpapper, tvål, tvättmedel. De sänker hackor i jorden och frustar och svettas i värmen, suckar djupt och drar handryggen över pannan.
Ibland gråter de, skrattar, hatar vad de är och gör och griper vanmäktigt efter kärnan de älskar i sig själva mot en ny bakgrund i hopp om att finna verktyg att förändra sig själva. Alla berättar de historier om att söka, oftast på bred amerikansk dialekt. Men det är lättgenomskådat. De små suckarna, leendena, var de väljer och inte väljer att placera sina blickar. Det pågår ett krig i var och varenda hjärta kring det lilla fridfulla matbordet i den enorma salen och alla gör de allt i sin makt för att dölja det för främlingarna runtomkring dem. Men det här stället gör något med dem. På några veckor har jag sett många förutfattade meningar, trauman och spärrar lösas upp, gå i bitar, explodera... Livsöden komprimeras till dagar... Alla flyr vi, alla jagar vi något. Så också jag. Jag känner känslor jag trodde jag jag för evigt låst fast till sorgsna minnen och att alls känna igen var omöjligt. Själv imploderade jag.
Jag har nu varit här länge nog att ha hunnit hacka upp ett helt land för hand, plantera, vattna, vårda och se de små bönorna växa upp ur marken. Jag kan inte sätta ord på känslan att se de där små bräckliga gröna plantorna spira upp ur jorden, jag har aldrig känt den förut. Men jag har slutat peta musik i öronen när jag jobbar, använder handskar bara när jag verkligen måste. Mina handflator är fulla av blåsor och ärr, de värker mest hela tiden, en smärta jag aldrig känt förut, en smärta jag kan gripa tag i och förstå. En smärta som hör vinden och känner jorden.

På torsdag åker jag vidare. Till ett litet konstigt ställe. De mediterar och yogar och dansar tills de svimmar. Deras guru marknadsför t-shirts och cd-skivor på internet. När jag ringde första gången frågade jag om de var en sekt, de svarade att de inte var fanatiska men lite galna och det är väl ok? När jag ringde andra gången sade jag att jag kommer ensam trots att vi till en början skulle komma två. "Jag vet, jag är synsk, jag såg det idag", svarade kvinnan i telefonen. "Vilken tragisk historia!"
Ett lite konstigt ställe. De behöver någon som pysslar i deras trädgård.

Dag 65 - In Vino Veritas.

Jag har tur. Det är bröllop. Gänget är samlat.

Någon har gift sig, någon har barn, någon annan har gått och blivit gay, han som var gay redan innan har fått jobb hos Cartiere i Milano och säljer diamanter till Tokyo, ännu någon jobbar som musei-assistent, lärare, någon är arbetslös. De flesta har inte gift sig, några av dem är singel, de flesta forfarande straight i sin sexuella läggning.
Jag diskuterar litteratur med den diamantsäljande bögen. De gamla sagorna...

Platon;
According to Aristophanes in Plato’s The Banquet, in the ancient world of legend there were three types of people. In ancient times people weren’t simply male or female, but one of three types: male/male, male/female or female/female. In other words each person was made out of the components of two people. Everyone was happy with this arrangement and never really gave it much thought. But then God took a knife and cut everyone in half, right down the middle. So after that the world was divided just into male and female, the upshot being that people spend their time running around and trying to locate their missing other half.

Eros och Psyche;
Apuleios, in his story, hints at an allegory of the soul (Psyche) in pursuit of divine love (Eros, Amor)
Bög: "Hur underligt det ändå är att moderna kyrkan smutskastar homosexualitet när till och med grekerna omfamnade homosexuell kärlek som den renaste och såg begäret till kvinnan som något smutsigt, något som ledde till förfall och undergång, egentligen endast till för medel- och underklass och i rent reproduktionssyfte."
Jag: "Kristendom är en ung tradition. Förvirrad. Ge den lite tid. Den har ju knappt hunnit ut ur målbrottet än."
Själv är jag ganska straight, tycker väl mest homosexualitet är lite konstigt och onaturligt och äckligt. Min vän hemma i Sverige får aldrig nog av att reta mig och pressa sina vulgära banan-skämt till bristningsgränsen. Men här är reglerna annorlunda. Hur bög han än är och hur rik han än blivit är han fortfarande en del av gänget.
Någon bor fortfarande hemma, någon annan har flyttat till Barcelona och blivit arkitekt, någon kom ingen vart alls i livet. De flesta ler och skrattar när de talar om förr; Passionerna, viljorna, intrigerna och hur det slutligen slet dem isär, och hur lite de ändå förändrats på sju år. Hur de egentligen mår där under leendena är svårt att avgöra, det är ju bröllop. Det är lätt att misstolka ett leende för en sanning här i virrvarret av människor som samlats kring hoppet om något sant, hållbart, evigt... Kärlek.
Mannen i svart trär en ring av guld över fingret på kvinnan i vitt. De ler de också. Det smittar av sig. Hela kyrkan brister ut i ett stort unisont fånleende.
En ung tradition. Förvirrad. Knappt genom målbrottet och redan i dekadensens fulla blom. Någon i gänget har redan hunnit både gifta och skilja sig. Likväl är gänget samlat. Fattig som rik, straight som gay, lycklig som olycklig, svensk som italienare, giftade och förgiftade - Som naggade pusselbitar i ett stort och komplicerat pussel, det krävs bara lite vilja och tålamod att damma av bitarna, sedan finner de själva sin plats i sammanhanget. Precis som förr. Fast en pusselbit saknas, den som svetsade ihop oss och gjorde scenariot komplett.
Kanske är det därför de är här, precis som jag är här, att lägga pussel en sista gång. Bilden är komplett nu, vad den var och vad den blivit. Jag sluter ögonen och siktar med kameran i mitt sinne; Gänget samlat på led, en lång kedja av armar kring axlar och leenden, bara en länk saknas; Skuggan av ett par späda axlar och det bredaste leendet av dem alla. Men det finns plats för den här, tomrummet att ena oss, här om någonstans om någonsin. Jag pressar ned utlösaren. Klick!

.....

Johnny Cash surrar inuti min mobiltelefon: "You can run on for a lo-ong time..."
Öppnar ögonen.
"God's gonna cut you down..."
Sluter ögonen.
"Tell them... God's gonna cut you down..."
Öppnar ögonen igen. Täcke av, barfota fötter mot bart golv, byter underkläder, tvättar ansiktet med kallt vatten och tvål och mer kallt vatten. Farmen saknar varmvatten. Borsta tänderna orkar jag inte, baddar axlar och näsa med solskyddsfaktor 50+, byxor och linne på, ingrodd svett från gårdagen, soltorkade kängor, grästrimmern står i skjulet, bärrem och ansiktsmask.
Om tre timmar står solen som högst och omöjliggör utomhusarbete.
Mot Vingården!
Renrakar kring första betongpelaren och vinrankan ned till marknivå med gasen i botten så att vågor av finhackat gräs böljar över mig och jag försvinner i ett damm-moln av torr jord. Jämna svep från höger till vänster och höger igen att karva ut en halv meter bred kanal under ståltråden som löper mellan rankorna medans jag nätt trippar framåt mot nästa buske. Gasen i botten igen. Gräs, jord, damm-moln.
Etthundrafemtio meter vinrankor senare lägger jag en stekhet trimmer åt sidan att låta oss båda vila i gröngräset några minuter, sätter mig i skräddarställning och rullar en cigarett med frånvarande blick. Tänder, suger in, blåser ut, betraktar mina etthundrafemtio meter. Rakt, prydligt, vackert, stolt.
"Hårt arbete är det bästa botemedlet mot existentiell ångest."
Vem sade det? Varför? I vilket syfte? Någonting med facket att göra! Vem fan bryr sig!
Om en vecka kommer gräset att ha vuxit upp igen, men nu är nu och jag är nöjd.
Det finns här, svaret på frågan jag aldrig riktigt lyckas formulera, ett utsmetat kryss på en sprucken och gulnad skattkarta... I någon av de bönor i fältet som för några dagar sedan var täckt av gräs och nu sträcker sig i stolta led av bönstjälkar ovan blottlagd jord, gömt mellan två unga druvor bland de eviga raderna med vinrankor. Det surrar kring mig likt en fluga ständigt utanför mitt synfält, vägrar att låta sig fångas men vägrar att försvinna, landar ibland i nacken eller på armen att kittla mig men när jag griper efter den är den borta.
Tid. Räcker det med tid? Tid är allt jag har! Krävs det något mer?
Jag böjer ned huvudet att sträcka ut mina stramande nackmuskler, ser ner på mina korslagda byxor. De var bruna en gång i tiden, precis som mina kängor en gång var svarta och mitt sinne en gråspräcklig mosaik.
Som jorden dansar med solen och tid passerade och atmosfär föddes och hav och land och luft och grönska och liv är det enda vi känner till och och tar för givet och sant i en tunn och ömtålig hinna mellan förtärande eld och kall, svart evighet.
Min egen hinna är grön men den sjuder av något. En tunn, dimmig hinna av finkornigt gräs och damm täcker bergen och dalarna och slätterna, vecken i mina byxor. Formar och stärker dem, ger dem karaktär och djup. Några dagar till och mina byxor kan stå upp utan att jag själv behöver stå i dem. Kanske några veckor och de kan själva gå utan min vilja att guida dem. Allt jag kommer att behöva göra är att ta på dem och de kommer att leda mig rätt, lyfta under rätt druva, fånga flugan, krysset på min skattkarta.
Tid.
Jag andas ut rök, världen täcks av dimma.

Jag tittar upp på den stora förvirrade verklighet som cirkulerar kring mina byxor, ser gräset, vinrankorna, mig själv och fotspåren jag skurit så djupt med en bensindriven trimmer. Tillräckligt djupt att markera men inte att skada, anar resten av världsrymden bortom vad jag ser. Anar städer och människor och hur de lever sina liv någonstans där bortom mitt synfält, hur de gör saker tillsammans... Stjärnor, ljusår bort, så vackra tillsamnans, men ack så ensamma. Ljusår bort också från varandra. Vilken idiot var det som enade dem till konstellationer? Polstjärnan, Lilla Björn, stjärnor, mörker, mer mörker. De klassiska frågorna bubblar upp från ingenstans.
Vem är jag? Vad vill jag? Varför gjorde jag det? Varför gjorde jag det inte? Vad tänkte jag på egentligen? Vart är jag på väg?
Jag vill stänga frågorna ute men förstår att de måste löpa sitt lopp, att de finns där av en anledning... Ungefär som hissmusik. Man avskyr den, men den ger en något att fokusera på, tänka på, ge en uttråkad medpassagerare en menande blick av samförstånd. Ibland behöver de många passagerarna som utgör en människa hålla dialog de med.
Rensa luften, bekräfta och spegla sina gemensamma fördomar, få det ur sig...
Det får bli den korta versionen idag, ingen tid för grubbel, jag har lovat mig själv hinna med två rader vin idag.
Du är en farkost! Du älskar havet! Var gång du sänker dina åror skiljs något från något! Var gång du drar upp dina åror möter något något! Den som ror tänker inte! Ro eller dö!
Hissdörrarna öppnas och jag stiger ur att lämna mitt stackars Ego bakom mig, fast med hissmusiken. Han vill upp till högsta våningen, som alltid. Idag tänker jag inte följa med.
Jag reser mig upp. En timme kvar innan solen gör utomhus omöjligt. En plötslig vind griper tag i mig mellan vinrankorna. Sliter, river, vrålar... Skär genom kött och ben och svänger upp de tunga portarna till min själ, fyller den med energi och en vansinnig vilja. Plötsligt står jag med benen brett isär, rak rygg, ögonen obevekligt fokuserade på den djupaste av mina rädslor, ser hur den ryggar tillbaka, krymper, skälver av skräck, lägger benen på rygg och försvinner. Jag ler inte, känner inget segerrus. Mina ögon söker nästa offer att göra något självklart, något som måste göras. Döda parasiter för att närande plantor skall kunna växa...
Vinden fyller mina lungor till bristningsgränsen, slungas tillbaka i ett vansinnesvrål över vingården. Jag skriker. Ett namn. En sanning. En anledning att leva.
Vinden förstår och nickar och sedan kommer regnet. Isande, kylande, att forma och föreviga bilden av en staty; En bild i mitt sinne att plocka fram när jag är liten och svag och behöver styrka.

Fint folk kommer alltid sent...

...Men när de anländer sätter festen igång på allvar.
Unga fröken Wiktorsson behöver blott tänka tanken på farmliv och fåren kommer till henne...
...Nej, vi är inte i bushen ännu. Fortfarande i stora staden... Jag säger ju det!
Vissa människor ><

Dag 52 - Listor.

Igår drabbades jag av ett styng av hemlängtan - Då är det bra att göra listor;

Saknar:
Sinne för humor, Raklödder, Trimmer, Spegel, Varmvatten, Musik, Internet, Skrivbord, Tangentbord, World of warcraft, Photoshop, För mycket fri tid, Mammas soppa, Mamma, Pappa, Björnebryg, John silver, Väggstirr, Vemod, Kärlek, Kineser, En kroat och några svenskar, Svenska akademiens ordbok, En kristalldrake med två rubinröda ögon som dansar med ljuset från tre värmeljus klockan fyra på morgonen, Ambition, Dimma över myren...

Har:
Frihet, Sysselsättning, Ont i händerna, Ansvar, Absurda möten, Vackra människor, Gemenskap, Närhet, Bekräftelse, Böcker, Språk, Fint väder, Hyfsad solbränna, Lagom fri tid, Vacker utsikt, Drömmar, Inspiration, Rak rygg, Rätt riktning...

Vill Ha:
Manligare skäggväxt, Mening med livet, Medioker systemkamera med mycket minne, En svart tupp tatuerad på min hals bakom höger öra, Tröja av hampa storlek XL, Eko-kläder, Skoputs, Skomakare, Zippotändare, Massage, Regelbunden sex, Större vadmuskler, Läderinbunden anteckningsbok, Något att tro på...

Saknar Inte:
Usel dygnsrytm, Medelmåttighet, Lagom, Svenskt förnuft, Debatt-program, Cement, Betong, Undertryckta vansinnesvrål, Olycklig kärlek, Hög självmordsstatistik, Intriger, Stora egon, Blåsta blondiner, Idioter och tillhörande åsikter, Dryga akademiker, Rationell trångsynthet, Ikea, Fyra kilometer för att köpa tobak, Återvändsgränder och rondeller...

...Mmm. Stannar nog ett tag till...

Dag 50 - En Jävla Soppa!!!

Jag är dålig på många saker. Att spela gitarr är en av dem, förvalta penningar en annan, ge intryck av att vara en opålitlig och lögnaktig människa en tredje. Eller för att uttrycka det positivt så vinner jag människors tillit ganska lätt, kanske är det för att kompensera för att jag är så dålig på att hålla i gitarrer och penningar. Jag behöver inte ens anstränga mig eller ens tänka på det alls. Kanske är det något genetiskt, kanske något annat, kanske bara mitt ständigt oskyldigt förvirrade ansiktsuttryck... Det är nog bara när det då och då råkar betala sig jag faktiskt tänker på att ens reflektera över hur dålig jag faktiskt är på att se ut som en opålitlig och lögnaktig människa;
Det dröjde en vecka på första farmen innan de gav mig husnycklarna med orden: "Vi är tillbaka imorgon." Nuvarande farm dröjde det fyra dagar: "Vi åker bort tre dagar, Ta hand om huset!"
Nu måste jag bara förfalska mitt pass och arbetscertifikat, sedan kan jag bli en dålig människa på allvar. Det är den svåra biten, då måste jag nog både anstränga mig och tänka samtidigt. Jobbigt! Kanske bäst jag låter bli...

När jag och min bror var blott små knattar klättrade vi ofta i träd. En gång tappade bror taget och föll men han hade tur och landade mjukt, hans fall dämpades av ett hav av brännässlor. Bror ylade tre timmar i sträck, isbad till trots eller kanske på grund av eller kanske månne kombinationen. Jag fick aldrig tillfälle att fråga för han ylade mest hela tiden.
Vissa frågor får man aldrig svar på, vissa frågor finns det inga svar på, vissa frågor ställer man tjugo år senare med ett djupsinne man aldrig reflekterade med tjugo år tidigare innan man inser att de flesta frågor faktiskt är ganska onödiga att ställa. Livet innehåller många gråzoner, detta var en av mina första inbillar jag mig i alla fall tjugo år senare.
Hur som helst, bland det smartaste jag lärt mig i livet är att de flesta frågor mest sabbar en god historia... Tjugo år senare klättrar bror fortfarande inte i träd. Vad det beror på tror jag inte ens bror vet så det är en onödig fråga...
Historien handlar ju egentligen om brännässlor...

Igår duschade jag utomhus och brände mig på en brännässla. Hade jag fortfarande levt i en gråzon innehållandes många frågor hade jag mest sagt "Aiij!" och rynkat pannan en minut eller två för att sedan fortsätta trampa okunniga steg över gräs och växter som bränns mer eller mindre. Men jag har förändrats... Jag har börjat gripa tag i vad som drabbar mig...
I morse var alla nässlor borta från gårdsplanen och i eftermiddags åt vi nässelsoppa. Min moders recept. Men måltiden tillägnar jag min bror!

Det blev en jävla soppa! Indiern var allergisk och fick röda utslag i ansiktet men Italienarna gillade den. Jag fortsätter göra gott intryck. Snart kanske jag får nycklarna till spritförrådet också...

Dag 48 - Sympatiska Fördomar.

Idag slog det mig - Någonstans mellan en tom tallrik pasta och en kall öl...
Jag befinner mig någonstans i sömmarna av det lapptäcke av fält och åkrar som utgör det landskap som planar ut i jämn odlingsmark strax söder om Alperna. Francesco och Laura har haft en mindre armé av hjälparbetare under taket och genom tiderna, jag är nummer 84 i ledet säger de. Det vet hur man hanterar människor och bröt ned nummer 84:as rigida svenska mur på en dryg halvtimme för att krypa in under skalet och nosa, kittla honom lite, få honom att skratta och känna sig välkommen! Men det var inte det som slog mig...

De berättade om jordbruk, farmliv, biologisk problematik, ideal kontra verklighet och de riktiga extremerna mellan ideal och verklighet; Allt från städerna och ungdomarna och en sökande generation som gått vilse till "commune de gli elfi" - En samling hippies som startade upp ett kollektiv i Toscana på sjuttiotalet, röker marijuana, spelar gitarr och lever självförsörjande sedan trettio år tillbaka. En sluten verklighet där människor föds, lever, blir gamla och dör utan att knappt aldrig se en gata eller ett elektroniskt redskap. Det finns många sätt att leva! Men det var inte det som slog mig...

De frågar mig om Sverige och situationen där och jag svarar med mina fördomars fulla och färgglada spektrum; Jag säger att det närmsta vi kommer ett ideal i Sverige är förvirrade och ensamma ungdomar i storstäderna - Hur de sluter upp kring ett ideal för att slippa vara ensamma i en kylslagen storstad, röker hashish, dricker vin, läser smarta böcker och bollar stora ord om att backa och om Steiner's teorier och hur man faktiskt kan leva så... Sedan fortsätter de att dricka vin och röka hashish och hålla med varandra! Men det var inte det som slog mig...

Jag blev nog mest bara glad över att få mina fördomar bekräftade av någon som faktiskt vet vad de pysslar med, ungefär som en trevande teologi-novis snubblar över en teori om de sju dödsynderna och förväntar sig att översteprästen skall säga "Njaaa, men nu är du allt ute och släpar kors..." istället nickar åt något självklart och spinner vidare. Francesco har slutat läsa smarta böcker och bolla stora ord, han fann gemenskapen lika ihålig som genomskinlig. Han lade dödssynder och budord på minnet, slog ihop sin bibel, placerade den i bokhyllan och köpte en farm istället. Men han är inte mer mänsklig än att han gärna spyr galla över sina förvirrade gelikar:
"Stockholm som London som Rom och storstädernas idealister... De talar om förändring, eggar varandra och går med vrålande hjärtan och lungor på protestmarscher som urartar i upplopp och blir slagna gula av Herr blå, en historia som upprepar sig om och om igen men de var väl för upptagna med att rebellera för att lyssna på sin historialärare... Så de går hem och slickar sina sår, gråter i varandras famnar, röker, dricker, läser och bollar ännu större ord, blir upphetsade, ramlar i säng, blir med barn och lägger alt de äger och har på lägenhetskontrakt i betongen och lever olyckliga alla sina dagar. Om möjligt sopsorterar de men har ofta inte råd att handla ekologiskt."
Trots att Francesco lever som han lär och jag är en hycklare har vi samma fördomar och talar samma språk och det gör mig förbannat glad! Men det var inte det som slog mig...

Plötsligt trär Francesco en tom potatissäck över huvudet och säger "Här använder och återvänder vi alla resurser!" innan han gapskrattar åt sig själv. Francesco har en styrka som färgar av sig.
Idealet om att leva med och inte av naturen är inte så svårt. Desto mer man talar, tänker och läser desto högre blir piedestalen och till slut når man inte de tio budorden och allt som återstår är en mosaik av dödssynderna du står på och ditt eget pekfinger. I verkligheten räcker det med gott syfte, en vilja av järn och en stor portion humor. Framför allt att våga stå ensam där inga åsikter stormar och river och sliter i unga förvirrade själar men där vindruvorna och potatisarna växer i sitt eget tempo. Några miljoner på banken underlättar också förstås! Men det var inte det som slog mig...

Det som slog mig är hur fantastiskt gott en kall öl smakar i gott sällskap efter en lång arbetsdag. Snart skall jag besöka "commune de gli elfi". De äter och röker vad de själva odlar sedan diskar de sina tallrikar med aska. De duschar inte varje dag, de vårdar inte sina dreadlocks med schampoo, jag vet inte ens om de kan läsa eller skriva.
Mina minnen från Norr känns mer och mer som ett kvavt minne av någonting gammalt som dött och ingen haft vett nog att städa bort. Drömmen om söderut som en enkelriktad gata. Rationalitet är inte ens en värdig fiende här, som mest en tennsoldat med plastgevär att plocka fram och leka med ibland. Mina fem år av tystnad klibbar alltjämt fast vid fötterna som en lång utdragen skugga mot den taggiga horisonten bakom mig, sin skugga kan man aldrig springa ifrån. Det sista jag minns att jag läste var att "En människa bör aldrig lämna fotspår så djupa att vinden inte förmår sudda ut dem". Fotspåren bakom mig är djupa men här blåser vinden stark!