Flickor I

Något är fel. Som alltid.
Hon heter Rose i efternamn, förnamnet behåller jag för mig själv. Hon är från Kalifornien, hon döptes inom den baptistiska disciplinen, hon revolterade, nu studerar hon kemi. Hon är vacker, nitton år, och hon har redan hunnit bygga sig ett fängelse av sin skönhet. Hon lånar två böcker av mig, Kafka on the Shore av Haruki Murakami och On the Road av Jack Kerouac. Två mästerverk jag kan tala om i timmar. Hon läser ut dem på en vecka och lämnar tillbaka dem utan vare sig reflektion eller ens ett tack.
Under måltiderna sitter hon ofta tyst, med armarna i kors, svarar när hon blir tilltalad. Vaggar stilla med huvudet till en melodi inuti sitt huvud och med ett gåtfullt litet leende på läpparna. Ibland efter måltiderna spelar vi schack. Ibland när de andra har gått till sängs sitter vi kvar, berusar vi oss med vin och talar om ting jag inte minns, jag minns bara hur jag lyckades få henne att le någon enstaka gång och hur jag ljög om att hur jag som trettiotvååring aldrig skulle få för mig att stöta på en nittonåring.
Hon ser, hon hör, hon läser, hon registrerar. Men hon reagerar inte. Ibland händer det att ögonen glänser till och tonfallet ändrar läge, men när man väl försöker gripa känslan är den borta. De andra tycker inte om henne, själv anar jag en gåta, en gåta jag vill lösa. Jag erbjöd henne en cigarett och när jag rullade cigaretten anade jag en blick och när jag gav henne cigaretten löpte ett pekfinger längre än nödvändigt, strök medvetet över mitt pekfinger och fick mig att reagera på ett sätt som är tabu att tänka om en nittonårig flicka. Men det är oviktigt, mest bara en trevlig bonus, det viktiga är att det fick mig att fatta mod att fråga min fråga och lösa hennes gåta och till min förvåning svarar hon ja.

Vi går under tystnad, följer en uttorkad flodbädd med överhängande buskage som ett välvt tak att skydda oss mot solen. Vi går så en timme innan jag frågar om det inte är dags för en rökpaus. Hon rycker på axlarna och sätter sig i skräddarställning. Jag säger att jag har en gammal själ, att jag känner igen henne från någonstans. Jag frågar om det kan vara så att vi träffats tidigare. "Det är möjligt", säger hon, rycker på axlarna. "Jag har också en gammal själ."
Hon sitter tyst, passiv, låter livet och nuet passera, köra över henne, verklighet tillika mystik. Likgiltig.
Jag får känslan av att det inte skulle spela någon roll om jag försökte kyssa henne, slita av henne kläderna, mörda henne, sticka ut ögonen på mig själv, slå kullerbyttor i gyttjan framför henne samtidigt som det regnade lax från himlen... Eller föra dialog med henne. Hennes ansiktsuttryck skulle inte förändras. Det enda hon verkligen skulle reagera på är om jag reste mig och gick för då skulle hon följa efter. Också människor som tycker att livet är meningslöst och mest bara lever i brist på annat att göra följer när någon plötsligt börjar leda. Jag har mött sådana människor förr, oftast behöver de bara komma ur puberteten. Men ingen av dem jag mött tidigare läser Murakami och Kerouac, talar om tidigare liv och slår mig i schack på löpande band. Hon döljer något. Så jag försöker mig på en trevande monolog:

"Det var en gång tre kineser som tilldelades en uppgift; Att gå genom ett sädesfält och plocka ett frö. Endast ett fick de plocka sedan fick de inte byta, de fick inte heller gå tillbaka tomhänta och gripa efter större. Kines nummer ett går in i fältet, får syn på ett stort och vackert frö och griper det. På sin färd vidare genom fältet får han syn på både större och vackrare och vid slutet av fältet drabbas han av bitterhet och sörjer alla stora vackra frön han missat, blind för det han själv håller i sin hand. Kines nummer två går in i fältet, får syn på både vackra och stora frön men går förbi dem, ständigt i hopp om att hitta ett ännu större och vackrare och plötsligt står han vid fältets slut. Han ser sig kring och griper det största fröet i sin närhet. Något att hålla fast vid, en sanning att klamra fast vid och torka sina tårar med, ångerfull över alla de stora och vackra frön han försakat längs vägen. Kines nummer tre går in i fältet, visslar, sjunger, spatserar på måfå i lugnt tempo. Plötsligt får han syn på ett frö, vare sig särskilt stort eller vackert. Bara ett frö bland många som fascinerar honom. Han griper efter det, vårdar det, sörjer för det, älskar det, blind för allt annat runtomkring sig. Och med hans kärlek växer fröet till det största och vackraste av dem alla."

Hon tittar på mig med det där gåtfulla leendet. "Jag har hört något liknande förr. Vilken författare är det?"
Jag vill gripa tag i henne, skaka om henne, ruska liv i henne, vråla "LIVET ÄR KORT! ÖPPNA ÖGONEN! SE MIG!" Jag sitter tyst, försöker öppna mina egna ögon. Jag ser en flodbädd, porlande vatten, fjärilar som dansar i solgasset som letat sig in under lövverket, fåglar som svävar ovan lapptäcken av grönt och gult i sina djupaste, klaraste färger, en vacker flicka mitt emot mig med en cigarett i handen, ett vemodigt leende och blicken i marken. Jag försöker projicera mina tankar, sända ett tyst budskap utan att använda ord. Ord är så pinsamma, uttalet blir aldrig rätt. Så jag tänker:
Vandra med mig, vackra flicka! Vi har träffats förut, du och jag. Vandra med mig! Du och jag mot världen! Lämna mig inte med en gåta. Vandra med mig!
Men budskapet verkar inte nå fram. Så vi fortsätter sitta tysta, ensamma tillsammans.
"Jag är rastlös", suckar hon. "Hur gör de? Alla de där människorna som verkar trivas med vad de är och gör?", frågar hon. "Jag vet inte", ljuger jag.
"Berätta om Sverige", ber hon mig.
Jag berättar "Stort land, liten befolkning, skog, kalla sjöar, mer skog, små städer, stora städer, mer skog... Tryggt, rent, säkert, mycket normer, få passioner... Människor med skarpa och ensamma sinnen som överlag tar livet på ganska stort allvar... De dyrkar materia och vetenskap men gifter sig fortfarande i kyrkan och ber till Gud när de blir riktigt ledsna, vilket de blir ganska ofta... Men Han svarar sällan, vi har hög självmordsstatistik. Vissa tror att det beror på det kalla klimatet, andra tror att det beror på överdriven välfärd. Men ingen vet riktigt."
"Intressant.", säger hon.
Tystnad.
"Jag vill lära känna dig. Vi reser snart båda två, skall vi resa tillsammans?", frågar jag.
"Vad snällt av dig... Men jag reser hellre ensam!", svarar hon.
"Ja, jag har märkt det.", säger jag.
Om en vecka försvinner hon. Nitton år. Vad inbillar jag mig? Vad är det jag tror skall hända? Vad är det för spöken jag jagar? Det är inte därför jag är här.
"Skall vi gå tillbaka?", frågar jag.
Hon rycker på axlarna.
Vi går tillbaka.

Sådana möten gör ont. Men för ett år sedan hade jag aldrig ens närmat mig, sagt vad jag sade och frågat vad jag frågade. Jag tror jag är på rätt väg, jag måste bara igenom den sega massan av förvirring först.
Dagen efter ber Francesco mig att skruva ihop en Ikea säng. Tromsö. Dagen efter ber Laura mig att stanna. "Du trivs här hos oss, va? Du får stanna hur länge du vill, det vet du! Du är som en son för oss... Du kan ju flytta in i huset om det blir för trångt med hjälparbetare!"
Hur många människor har passerat här? Sjuttio-åttio? Hur många har hon frågat? En? Varför just jag?
Varför jagar jag det jag tror mig älska, varför blir jag älskad utan att förstå varför? Laura lägger handen på min axel och ger mig en öm blick, jag vrider mig bort så hon inte skall se hur fukten arbetar sig fram i mina ögon.
Det är ett frö hon håller ut, ett korn i ett stort sädesfält, litet och tanigt men fullständigt fascinerande, att tillvarata och älska. Men min resa har precis börjat. Jag måste söderut. Vackra flickor gräver grunda gravar, känslor förvirrar, min intuition är åt helvete och jag lurar mig själv. Men alltjämt har jag koll på vädersträcken. Söderut, ej norr!