Jag har tur. Det är bröllop. Gänget är samlat.Någon har gift sig, någon har barn, någon annan har gått och blivit gay, han som var gay redan innan har fått jobb hos Cartiere i Milano och säljer diamanter till Tokyo, ännu någon jobbar som musei-assistent, lärare, någon är arbetslös. De flesta har inte gift sig, några av dem är singel, de flesta forfarande straight i sin sexuella läggning.
Jag diskuterar litteratur med den diamantsäljande bögen. De gamla sagorna...
Platon;
According to Aristophanes in Plato’s The Banquet, in the ancient world of legend there were three types of people. In ancient times people weren’t simply male or female, but one of three types: male/male, male/female or female/female. In other words each person was made out of the components of two people. Everyone was happy with this arrangement and never really gave it much thought. But then God took a knife and cut everyone in half, right down the middle. So after that the world was divided just into male and female, the upshot being that people spend their time running around and trying to locate their missing other half.
Eros och Psyche;
Apuleios, in his story, hints at an allegory of the soul (Psyche) in pursuit of divine love (Eros, Amor)
Bög: "Hur underligt det ändå är att moderna kyrkan smutskastar homosexualitet när till och med grekerna omfamnade homosexuell kärlek som den renaste och såg begäret till kvinnan som något smutsigt, något som ledde till förfall och undergång, egentligen endast till för medel- och underklass och i rent reproduktionssyfte."
Jag: "Kristendom är en ung tradition. Förvirrad. Ge den lite tid. Den har ju knappt hunnit ut ur målbrottet än."
Själv är jag ganska straight, tycker väl mest homosexualitet är lite konstigt och onaturligt och äckligt. Min vän hemma i Sverige får aldrig nog av att reta mig och pressa sina vulgära banan-skämt till bristningsgränsen. Men här är reglerna annorlunda. Hur bög han än är och hur rik han än blivit är han fortfarande en del av gänget.
Någon bor fortfarande hemma, någon annan har flyttat till Barcelona och blivit arkitekt, någon kom ingen vart alls i livet. De flesta ler och skrattar när de talar om förr; Passionerna, viljorna, intrigerna och hur det slutligen slet dem isär, och hur lite de ändå förändrats på sju år. Hur de egentligen mår där under leendena är svårt att avgöra, det är ju bröllop. Det är lätt att misstolka ett leende för en sanning här i virrvarret av människor som samlats kring hoppet om något sant, hållbart, evigt... Kärlek.
Mannen i svart trär en ring av guld över fingret på kvinnan i vitt. De ler de också. Det smittar av sig. Hela kyrkan brister ut i ett stort unisont fånleende.
En ung tradition. Förvirrad. Knappt genom målbrottet och redan i dekadensens fulla blom. Någon i gänget har redan hunnit både gifta och skilja sig. Likväl är gänget samlat. Fattig som rik, straight som gay, lycklig som olycklig, svensk som italienare, giftade och förgiftade - Som naggade pusselbitar i ett stort och komplicerat pussel, det krävs bara lite vilja och tålamod att damma av bitarna, sedan finner de själva sin plats i sammanhanget. Precis som förr. Fast en pusselbit saknas, den som svetsade ihop oss och gjorde scenariot komplett.
Kanske är det därför de är här, precis som jag är här, att lägga pussel en sista gång. Bilden är komplett nu, vad den var och vad den blivit. Jag sluter ögonen och siktar med kameran i mitt sinne; Gänget samlat på led, en lång kedja av armar kring axlar och leenden, bara en länk saknas; Skuggan av ett par späda axlar och det bredaste leendet av dem alla. Men det finns plats för den här, tomrummet att ena oss, här om någonstans om någonsin. Jag pressar ned utlösaren. Klick!
.....
Johnny Cash surrar inuti min mobiltelefon: "You can run on for a lo-ong time..."
Öppnar ögonen.
"God's gonna cut you down..."
Sluter ögonen.
"Tell them... God's gonna cut you down..."
Öppnar ögonen igen. Täcke av, barfota fötter mot bart golv, byter underkläder, tvättar ansiktet med kallt vatten och tvål och mer kallt vatten. Farmen saknar varmvatten. Borsta tänderna orkar jag inte, baddar axlar och näsa med solskyddsfaktor 50+, byxor och linne på, ingrodd svett från gårdagen, soltorkade kängor, grästrimmern står i skjulet, bärrem och ansiktsmask.
Om tre timmar står solen som högst och omöjliggör utomhusarbete.
Mot Vingården!
Renrakar kring första betongpelaren och vinrankan ned till marknivå med gasen i botten så att vågor av finhackat gräs böljar över mig och jag försvinner i ett damm-moln av torr jord. Jämna svep från höger till vänster och höger igen att karva ut en halv meter bred kanal under ståltråden som löper mellan rankorna medans jag nätt trippar framåt mot nästa buske. Gasen i botten igen. Gräs, jord, damm-moln.
Etthundrafemtio meter vinrankor senare lägger jag en stekhet trimmer åt sidan att låta oss båda vila i gröngräset några minuter, sätter mig i skräddarställning och rullar en cigarett med frånvarande blick. Tänder, suger in, blåser ut, betraktar mina etthundrafemtio meter. Rakt, prydligt, vackert, stolt.
"Hårt arbete är det bästa botemedlet mot existentiell ångest."
Vem sade det? Varför? I vilket syfte? Någonting med facket att göra! Vem fan bryr sig!
Om en vecka kommer gräset att ha vuxit upp igen, men nu är nu och jag är nöjd.
Det finns här, svaret på frågan jag aldrig riktigt lyckas formulera, ett utsmetat kryss på en sprucken och gulnad skattkarta... I någon av de bönor i fältet som för några dagar sedan var täckt av gräs och nu sträcker sig i stolta led av bönstjälkar ovan blottlagd jord, gömt mellan två unga druvor bland de eviga raderna med vinrankor. Det surrar kring mig likt en fluga ständigt utanför mitt synfält, vägrar att låta sig fångas men vägrar att försvinna, landar ibland i nacken eller på armen att kittla mig men när jag griper efter den är den borta.
Tid. Räcker det med tid? Tid är allt jag har! Krävs det något mer?
Jag böjer ned huvudet att sträcka ut mina stramande nackmuskler, ser ner på mina korslagda byxor. De var bruna en gång i tiden, precis som mina kängor en gång var svarta och mitt sinne en gråspräcklig mosaik.
Som jorden dansar med solen och tid passerade och atmosfär föddes och hav och land och luft och grönska och liv är det enda vi känner till och och tar för givet och sant i en tunn och ömtålig hinna mellan förtärande eld och kall, svart evighet.
Min egen hinna är grön men den sjuder av något. En tunn, dimmig hinna av finkornigt gräs och damm täcker bergen och dalarna och slätterna, vecken i mina byxor. Formar och stärker dem, ger dem karaktär och djup. Några dagar till och mina byxor kan stå upp utan att jag själv behöver stå i dem. Kanske några veckor och de kan själva gå utan min vilja att guida dem. Allt jag kommer att behöva göra är att ta på dem och de kommer att leda mig rätt, lyfta under rätt druva, fånga flugan, krysset på min skattkarta.
Tid.
Jag andas ut rök, världen täcks av dimma.
Jag tittar upp på den stora förvirrade verklighet som cirkulerar kring mina byxor, ser gräset, vinrankorna, mig själv och fotspåren jag skurit så djupt med en bensindriven trimmer. Tillräckligt djupt att markera men inte att skada, anar resten av världsrymden bortom vad jag ser. Anar städer och människor och hur de lever sina liv någonstans där bortom mitt synfält, hur de gör saker tillsammans... Stjärnor, ljusår bort, så vackra tillsamnans, men ack så ensamma. Ljusår bort också från varandra. Vilken idiot var det som enade dem till konstellationer? Polstjärnan, Lilla Björn, stjärnor, mörker, mer mörker. De klassiska frågorna bubblar upp från ingenstans.
Vem är jag? Vad vill jag? Varför gjorde jag det? Varför gjorde jag det inte? Vad tänkte jag på egentligen? Vart är jag på väg?
Jag vill stänga frågorna ute men förstår att de måste löpa sitt lopp, att de finns där av en anledning... Ungefär som hissmusik. Man avskyr den, men den ger en något att fokusera på, tänka på, ge en uttråkad medpassagerare en menande blick av samförstånd. Ibland behöver de många passagerarna som utgör en människa hålla dialog de med.
Rensa luften, bekräfta och spegla sina gemensamma fördomar, få det ur sig...
Det får bli den korta versionen idag, ingen tid för grubbel, jag har lovat mig själv hinna med två rader vin idag.
Du är en farkost! Du älskar havet! Var gång du sänker dina åror skiljs något från något! Var gång du drar upp dina åror möter något något! Den som ror tänker inte! Ro eller dö!
Hissdörrarna öppnas och jag stiger ur att lämna mitt stackars Ego bakom mig, fast med hissmusiken. Han vill upp till högsta våningen, som alltid. Idag tänker jag inte följa med.
Jag reser mig upp. En timme kvar innan solen gör utomhus omöjligt. En plötslig vind griper tag i mig mellan vinrankorna. Sliter, river, vrålar... Skär genom kött och ben och svänger upp de tunga portarna till min själ, fyller den med energi och en vansinnig vilja. Plötsligt står jag med benen brett isär, rak rygg, ögonen obevekligt fokuserade på den djupaste av mina rädslor, ser hur den ryggar tillbaka, krymper, skälver av skräck, lägger benen på rygg och försvinner. Jag ler inte, känner inget segerrus. Mina ögon söker nästa offer att göra något självklart, något som måste göras. Döda parasiter för att närande plantor skall kunna växa...
Vinden fyller mina lungor till bristningsgränsen, slungas tillbaka i ett vansinnesvrål över vingården. Jag skriker. Ett namn. En sanning. En anledning att leva.
Vinden förstår och nickar och sedan kommer regnet. Isande, kylande, att forma och föreviga bilden av en staty; En bild i mitt sinne att plocka fram när jag är liten och svag och behöver styrka.
Jag diskuterar litteratur med den diamantsäljande bögen. De gamla sagorna...
Platon;
According to Aristophanes in Plato’s The Banquet, in the ancient world of legend there were three types of people. In ancient times people weren’t simply male or female, but one of three types: male/male, male/female or female/female. In other words each person was made out of the components of two people. Everyone was happy with this arrangement and never really gave it much thought. But then God took a knife and cut everyone in half, right down the middle. So after that the world was divided just into male and female, the upshot being that people spend their time running around and trying to locate their missing other half.
Eros och Psyche;
Apuleios, in his story, hints at an allegory of the soul (Psyche) in pursuit of divine love (Eros, Amor)
Bög: "Hur underligt det ändå är att moderna kyrkan smutskastar homosexualitet när till och med grekerna omfamnade homosexuell kärlek som den renaste och såg begäret till kvinnan som något smutsigt, något som ledde till förfall och undergång, egentligen endast till för medel- och underklass och i rent reproduktionssyfte."
Jag: "Kristendom är en ung tradition. Förvirrad. Ge den lite tid. Den har ju knappt hunnit ut ur målbrottet än."
Själv är jag ganska straight, tycker väl mest homosexualitet är lite konstigt och onaturligt och äckligt. Min vän hemma i Sverige får aldrig nog av att reta mig och pressa sina vulgära banan-skämt till bristningsgränsen. Men här är reglerna annorlunda. Hur bög han än är och hur rik han än blivit är han fortfarande en del av gänget.
Någon bor fortfarande hemma, någon annan har flyttat till Barcelona och blivit arkitekt, någon kom ingen vart alls i livet. De flesta ler och skrattar när de talar om förr; Passionerna, viljorna, intrigerna och hur det slutligen slet dem isär, och hur lite de ändå förändrats på sju år. Hur de egentligen mår där under leendena är svårt att avgöra, det är ju bröllop. Det är lätt att misstolka ett leende för en sanning här i virrvarret av människor som samlats kring hoppet om något sant, hållbart, evigt... Kärlek.
Mannen i svart trär en ring av guld över fingret på kvinnan i vitt. De ler de också. Det smittar av sig. Hela kyrkan brister ut i ett stort unisont fånleende.
En ung tradition. Förvirrad. Knappt genom målbrottet och redan i dekadensens fulla blom. Någon i gänget har redan hunnit både gifta och skilja sig. Likväl är gänget samlat. Fattig som rik, straight som gay, lycklig som olycklig, svensk som italienare, giftade och förgiftade - Som naggade pusselbitar i ett stort och komplicerat pussel, det krävs bara lite vilja och tålamod att damma av bitarna, sedan finner de själva sin plats i sammanhanget. Precis som förr. Fast en pusselbit saknas, den som svetsade ihop oss och gjorde scenariot komplett.
Kanske är det därför de är här, precis som jag är här, att lägga pussel en sista gång. Bilden är komplett nu, vad den var och vad den blivit. Jag sluter ögonen och siktar med kameran i mitt sinne; Gänget samlat på led, en lång kedja av armar kring axlar och leenden, bara en länk saknas; Skuggan av ett par späda axlar och det bredaste leendet av dem alla. Men det finns plats för den här, tomrummet att ena oss, här om någonstans om någonsin. Jag pressar ned utlösaren. Klick!
.....
Johnny Cash surrar inuti min mobiltelefon: "You can run on for a lo-ong time..."
Öppnar ögonen.
"God's gonna cut you down..."
Sluter ögonen.
"Tell them... God's gonna cut you down..."
Öppnar ögonen igen. Täcke av, barfota fötter mot bart golv, byter underkläder, tvättar ansiktet med kallt vatten och tvål och mer kallt vatten. Farmen saknar varmvatten. Borsta tänderna orkar jag inte, baddar axlar och näsa med solskyddsfaktor 50+, byxor och linne på, ingrodd svett från gårdagen, soltorkade kängor, grästrimmern står i skjulet, bärrem och ansiktsmask.
Om tre timmar står solen som högst och omöjliggör utomhusarbete.
Mot Vingården!
Renrakar kring första betongpelaren och vinrankan ned till marknivå med gasen i botten så att vågor av finhackat gräs böljar över mig och jag försvinner i ett damm-moln av torr jord. Jämna svep från höger till vänster och höger igen att karva ut en halv meter bred kanal under ståltråden som löper mellan rankorna medans jag nätt trippar framåt mot nästa buske. Gasen i botten igen. Gräs, jord, damm-moln.
Etthundrafemtio meter vinrankor senare lägger jag en stekhet trimmer åt sidan att låta oss båda vila i gröngräset några minuter, sätter mig i skräddarställning och rullar en cigarett med frånvarande blick. Tänder, suger in, blåser ut, betraktar mina etthundrafemtio meter. Rakt, prydligt, vackert, stolt.
"Hårt arbete är det bästa botemedlet mot existentiell ångest."
Vem sade det? Varför? I vilket syfte? Någonting med facket att göra! Vem fan bryr sig!
Om en vecka kommer gräset att ha vuxit upp igen, men nu är nu och jag är nöjd.
Det finns här, svaret på frågan jag aldrig riktigt lyckas formulera, ett utsmetat kryss på en sprucken och gulnad skattkarta... I någon av de bönor i fältet som för några dagar sedan var täckt av gräs och nu sträcker sig i stolta led av bönstjälkar ovan blottlagd jord, gömt mellan två unga druvor bland de eviga raderna med vinrankor. Det surrar kring mig likt en fluga ständigt utanför mitt synfält, vägrar att låta sig fångas men vägrar att försvinna, landar ibland i nacken eller på armen att kittla mig men när jag griper efter den är den borta.
Tid. Räcker det med tid? Tid är allt jag har! Krävs det något mer?
Jag böjer ned huvudet att sträcka ut mina stramande nackmuskler, ser ner på mina korslagda byxor. De var bruna en gång i tiden, precis som mina kängor en gång var svarta och mitt sinne en gråspräcklig mosaik.
Som jorden dansar med solen och tid passerade och atmosfär föddes och hav och land och luft och grönska och liv är det enda vi känner till och och tar för givet och sant i en tunn och ömtålig hinna mellan förtärande eld och kall, svart evighet.
Min egen hinna är grön men den sjuder av något. En tunn, dimmig hinna av finkornigt gräs och damm täcker bergen och dalarna och slätterna, vecken i mina byxor. Formar och stärker dem, ger dem karaktär och djup. Några dagar till och mina byxor kan stå upp utan att jag själv behöver stå i dem. Kanske några veckor och de kan själva gå utan min vilja att guida dem. Allt jag kommer att behöva göra är att ta på dem och de kommer att leda mig rätt, lyfta under rätt druva, fånga flugan, krysset på min skattkarta.
Tid.
Jag andas ut rök, världen täcks av dimma.
Jag tittar upp på den stora förvirrade verklighet som cirkulerar kring mina byxor, ser gräset, vinrankorna, mig själv och fotspåren jag skurit så djupt med en bensindriven trimmer. Tillräckligt djupt att markera men inte att skada, anar resten av världsrymden bortom vad jag ser. Anar städer och människor och hur de lever sina liv någonstans där bortom mitt synfält, hur de gör saker tillsammans... Stjärnor, ljusår bort, så vackra tillsamnans, men ack så ensamma. Ljusår bort också från varandra. Vilken idiot var det som enade dem till konstellationer? Polstjärnan, Lilla Björn, stjärnor, mörker, mer mörker. De klassiska frågorna bubblar upp från ingenstans.
Vem är jag? Vad vill jag? Varför gjorde jag det? Varför gjorde jag det inte? Vad tänkte jag på egentligen? Vart är jag på väg?
Jag vill stänga frågorna ute men förstår att de måste löpa sitt lopp, att de finns där av en anledning... Ungefär som hissmusik. Man avskyr den, men den ger en något att fokusera på, tänka på, ge en uttråkad medpassagerare en menande blick av samförstånd. Ibland behöver de många passagerarna som utgör en människa hålla dialog de med.
Rensa luften, bekräfta och spegla sina gemensamma fördomar, få det ur sig...
Det får bli den korta versionen idag, ingen tid för grubbel, jag har lovat mig själv hinna med två rader vin idag.
Du är en farkost! Du älskar havet! Var gång du sänker dina åror skiljs något från något! Var gång du drar upp dina åror möter något något! Den som ror tänker inte! Ro eller dö!
Hissdörrarna öppnas och jag stiger ur att lämna mitt stackars Ego bakom mig, fast med hissmusiken. Han vill upp till högsta våningen, som alltid. Idag tänker jag inte följa med.
Jag reser mig upp. En timme kvar innan solen gör utomhus omöjligt. En plötslig vind griper tag i mig mellan vinrankorna. Sliter, river, vrålar... Skär genom kött och ben och svänger upp de tunga portarna till min själ, fyller den med energi och en vansinnig vilja. Plötsligt står jag med benen brett isär, rak rygg, ögonen obevekligt fokuserade på den djupaste av mina rädslor, ser hur den ryggar tillbaka, krymper, skälver av skräck, lägger benen på rygg och försvinner. Jag ler inte, känner inget segerrus. Mina ögon söker nästa offer att göra något självklart, något som måste göras. Döda parasiter för att närande plantor skall kunna växa...
Vinden fyller mina lungor till bristningsgränsen, slungas tillbaka i ett vansinnesvrål över vingården. Jag skriker. Ett namn. En sanning. En anledning att leva.
Vinden förstår och nickar och sedan kommer regnet. Isande, kylande, att forma och föreviga bilden av en staty; En bild i mitt sinne att plocka fram när jag är liten och svag och behöver styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar