Så här bor jag!

Dag 14 - Landskap som flyter av Mjölk och Honung

Azienda delle Macchie...

Jag sitter i mitt fönster i kinesisk grodställning, tittar ut över ett stjärnupplyst fält med oliver och tänker. En kissekatt hoppar upp i fönsterkarmen, jamar lite slött mot mig och tassar in för att nosa på mina saker. De har ljugit för mig, farmen... De är inte vad de utger sig för att vara. De har 3 katter inte sex, bara en hund inte två. Annars stämmer det mesta.
Jag vet ju att man inte skall skapa förväntningar och bygga upp bilder av platser man skall till, de blir ju aldrig uppfyllda. Men det är ju omöjligt att låta bli. Och mot alla odds höll mina drömmar måttet, och mer där till.
Inte platsen då förstås, den såg ju inte alls ut som jag föreställt mig. Den var vackrare.

De har elektricitet här, de har två bilar och en liten konstig bensindriven maskin med larvfötter som heter Gulius. Min mobiltelefon fungerar, de har TV, de har internet och jag har till och med fått en egen liten fjärrdosa till min laptop. Den fungerar ibland.
Jag får röka inomhus men låter bli, jag får äta och dricka hur mycket vin och öl jag vill. Jag har eget rum med eget kylskåp och egen toalett med dusch och egen dörr som leder rakt ut i natten med 15 km krokig, bergig skogsväg till närmsta lilla samhälle. Rummet är ganska kalt och skralt med ett golv som lika gärna kunde varit utomhus, en fåtölj, en säng och en bokhylla full med böcker om psykologi, hästar och vilda örter och växter. Bakom bokhyllan står en trave med sadlar. De fyra väggarna till trots känns det som att sitta utomhus på den lilla bergsluttning jag faktiskt befinner mig på. Och det är en bra känsla. Jag behöver bara öppna mitt enda fönster som vetter mot öst för att mötas av en stark vind, en dalsänka full av olivträd, en manipulativ åsna, tre arroganta hästar och två små getter som bräker så skört att det skär i hjärtat. Bortom denna lilla slutna verklighet breder Toscana ut sig som en enorm grön berg- och dalbana.

Marco är 28 och Primiana är 33. Marco påminner lite som Sylvester Stallone, samma trötta slöa ögon och sega uttal. Han är utbildad veterinär och yrkesmilitär och i allmänhet djävulskt machissimo fast på ett naturligt sätt. Men jag tror han är mer muskulös än Sylvester. Och snyggare. Han gillar att titta på TV när han äter vilket stör mig lite. Till viss del beroende på att det är sådana slentrianer jag vill komma bort från, till viss del för att han själv faktiskt hör hemma på TV skärmen och inte framför den.
Primiana utrålar inte glädje, hon är glädje personifierad. Hon skrattar hela tiden. Och man kan inte låta bli att skratta med henne vare sig man förstår eller inte.
Kortet jag fick hemskickat när jag registrerade mig hos WWOOF har en liten logo på sig; En simpel sketch av en man som puffar fram en liten skottkärra. Det första jag fick göra var att flytta på en samlad hög med bråte. De skall bygga ett garage av slag, för bilar och tunnor med olivolja. Så de gav mig en liten skottkärra och jag kom direkt att tänka på logon. Sade det till Primiana och hon skrattade i vad som kändes som fem minuter. Men när jag tittade på klockan hade en halvtimme gått och arbetsdagen var slut.

Internet fungerar bara i perioder, jag röker mindre och bara löstobak, jag har med mig en ipod men har glömt var jag lagt den. Behöver inte musik här. Här finns något annat. Nya mönster, nya rutiner. Jag dränker maten i deras egen olivolja och parmeggiano, jag äter som en gris och sedan lite till och de bara skrattar åt mig. Diskar, sopar och kokar espresso. Vilar ett slag för att sedan puffa omkring på en liten skottkärra, mata hästar och getter. Skyffla stenar och lär mig fila hästfötter. Inte sko dem, de använder inte järn. Vad som inte sker naturligt kompenserar de med kunskap utan att köra över naturens lopp. Imorgon skall jag lära mig fila hästnaglar.
Det blåser något i vinden här uppe, en tomhet utan ensamhet. En sund frisk vind där inga bördor och bekymmer finns. Där civilisationens många främlingar utsöndrar lager på lager av olycka och elände och kravlar omkring i sin egen och andras dimlandskap och sörja. Det är något man inte tänker på förrän man faktiskt gräver sig ur den och här uppe finns den inte. De få bekymmer och trasiga minnen som råkar besöka skallen blåser bort lika snabbt som de dyker upp. Utanför dörren vaktar en hund och i huset tassar små katter omkring. Sover, äter, obekymrade...

När Marco hämtade upp mig på tågstationen i en stor vit landrover hade han sina föräldrar och sin farfar med i bilen. När vi kom fram till haziendan hade de även två väninnor på besök. Tillsammans utgör vi nu en sluten liten krets på 8 personer och jag har precis ätit en av de mest fantastiska måltiderna i mitt liv. Synd bara att Marco tittade på TV halva tiden. Men hade det inte varit för en fläck svärta i utopin hade jag nog trott att det var en dröm och inte tagit den på allvar. Farfadern ser mest sur ut och säger buttra saker på bred sicilianska som jag inte förstår. Men när man placerar honom framför en jordbruksapparat eller ett träd eller en hög med grus skiner han genast upp och nästan ler. Han har skabbig skjorta och skabbiga jeans och svindyra läderkängor med spännen från Palermo som ser ut som något Paris Hilton kan döda för. Och så gillar han fårost och Coca Cola. En av vänninorna som är på besök är petit och söt med stora bruna ögon, hon har varit i Kina. Vi brukar samtala framåt småtimmarna. Snart skall hon vidare och det gör mig absolut ingenting. Saker föds lever och dör här lika naturligt som naturen är naturlig.
När det inte finns arbete eller måltider eller samtal kryper jag upp i soffan med böcker, texter eller kinesiskastudier varpå en katt stryker förbi och tar sig en kort tupplur på mitt A4 block.
Nu sitter jag i mitt rum, min terass med fyra väggar, med en askkopp till vänster och en Birra Moretti till vänster och är rädd för att gå och lägga mig. Rädd för att vakna upp och inse att jag drömt. Min andra natt.

Dag Elva - Du gamla Du inskränkta...

Smile.

When I am lost, when I am alone amongst strangers. By train, by bus, in a breathing crowd of pedestrians, I grab a face at random and picture a smile upon it. Some smiles to knock me flat in the streets begging for more. Some grins to bare flesh and fangs. Still, the ugly and the beauty, whatever smiles to make the world a little less a lonely place.
No matter dark and brooding past, whatever murdered dreams and broken paths, we all smile once in a while, if not more but a shadow of a shadow of half a moon. Sometimes they talk to me, sometimes I answer, sometimes they smile for real.
It is times like this when life hits me, it is times like that I believe in God.

Once upon a time in Italy there was an italian man with the most brutal, mean and angry face I had ever laid eyes upon. I fired my most honest and innocent smile I could summon upon him, asking directions to a place I already knew. He did not prove me wrong, but reflected a cracked half of a moon back at me, answering my question and more. It all led to where it all leads to when a lost wanderer looses himself in the night. When I sobered up I sat upon a bench in front of a sunrise, my hand up a shirt which was not mine, mouth to mouth with a fat and ugly wench. After that I smile no more not even towards beauty, terrified what paths my heart would lead me.
It is times like this when life hits me, it is times like that I wonder if God really has plan.

Tell me, when did we start to blush and look away? When did we resort into glancing at strangers and gaze unfocused into the eyes of loved ones only when speaking words of what tomorrow we forget? Why did we stop to stare in awe at the world and reflect our souls in the eyes of strangers as only very adult chinese and very small children dare? When and why did we resort to glances and broken halves of moons? All those brooding pasts, murdered dreams and broken paths, I thought they would bring us closer, not staring harder at horizons we never reach.
Maybe in adulthood we reserve our souls for lovers, but I forsaked my lovers for the world and the world does not feed a hungry soul as lovers do. Today I stole the gaze of a child and she did not break away. Tonight I cried tears of joy.
It is times like this when life hits me, it is times like that I despair God has a plan at least for me.

Dag Nio - Room with a View

Vissa saker publicerar man inte på internet. Som t ex vad man tycker om människor och vad man tror de tycker om en själv. Det är ju bara pubertalt! Man kan skriva om lycka och om sorg, men man får inte skikta så djupt att man blottlägger sin integritet. Det blir ju bara pinsamt!
Ja, visst är det jobbigt när människor tycker man är konstig, dömer en och placerar en i ett fack. Man kan ju både bli ledsen, utpekad och få sin stolthet sårad. Det är ju fruktansvärt! Man kan ju lära sig något om sig själv! Hyyyh!
Ja, visst är det jobbigt att vara svensk och aldrig riktigt våga säga vad man tycker, visst är det jobbigt att bygga murar kring sitt hjärta och hellre låta det ruttna än att ge det vingar! Och inte ens veta varför men nöja sig med att kalla det integritet och återgå till vilket fint väder vi har och bilen går bra och politikerna är minsann dumma i huvudet. Vilken tur att jag är i Italien då. För nu skall jag bli både pubertal och pinsam! Hur annars lär man sig något om människor? Om sig själv? Om man inte får skåda andras bergstoppar och djupa hav? Hur lär man sig om sig själv?
Det är därför jag läser! Det är därför jag skriver!

Den sextonde april var troligtvis en av de vackraste och sorgligaste dagarna i mitt liv och det började redan på flyget. En svensk i trettiofemårsåldern som satt vid min sida norpade min beställda öl att visa upp för en vän: "Viktor! En sån här skulle du ju beställt ju!" Jag får tillbaka min öl, av märket... 'Viktor'. Mannen som norpade den presenterar sig som Daniel, han är tränare för ett fotbollslag som skall hålla konferens vid Gardasjön. När jag själv berättar syftet med min resa tittar han med avundsjuka ögon på mig: "Hade jag inte haft familj. Fyfan alltså! Jag hade inte tvekat ett ögonblick!" Och därmed har jag fixat gratis skjuts med buss till Garda, bara ett stenkast från Venedig vilket är mitt första mål. Troligtvis också en dryckesafton tillsammans med tjugo glada fotbollsspelare. Lyckan står den djärve bi.
Tydligen är jag inte djärv nog, för när jag väl landat med 1.5 euro på fickan krånglar bankomaten.
"Kom, så fixar vi en plats på bussen åt dig!", säger fotbollstränare Daniel i förbifarten.
"Ehrm, om jag hinner! Måste fixa pengar och bankomaten vägrar. Tack för erbjudandet men vänta inte på mig!"
Ringer mamsen i ett ögonblick av desperation och frågar hur det egentligen förhåller sig med mastercard i Italien, alla banker är ju stängda nu. Min kära moder lyckas skapa panik av desperation, det var nog ingen bra idé att låta henne veta att hennes son står utblottad i natten i främmande land. Förlåt mamsen! Sätter mig ned och lipar en stund innan jag lyckas övertyga mig själv om att en natt utomhus i ett regnigt Italien är väl den bästa introduktion jag kan få till min nya livsstil. Vemodet står martyren bi!
Jag ger martyren en örfil och pekar fossingarna mot ett växlingskontor. Hundra euro senare känner jag mig trygg nog att faktiskt kunna njuta av min omgivning. Gesterna, språket, värmen, leendena, närheten. Vad har jag gjort med mina år i Sverige och varför? Hur lyckades jag glömma?

...

Plötsligt ringer Valeria. "Jaså, inga tåg? Då kommer vi och hämtar dig!" Femton mil tänker jag. "Neeeej, behövs inte, jag hittar nog ett hotell." "Vichingo, vi kommer och hämtar dig. Du är en vän. Slutdiskuterat!" Ännu en sak jag hade glömt. Argumentera aldrig med en italiensk kvinna. "Ok." Så jag lägger på och inser plötsligt att hon sade VI. Vilka vi???
En timme och en kvart senare ringer hon igen. "Vi är här nu. Var är du?" En timme och en kvart, det finns bara ett fåtal män i denna värld som kör så fort och jag känner endast en av dem. Nackhåret reser sig. Jag är inte redo för detta. Då får de syn på mig. VI! Det är HENNES föräldrar! Känner hur tårarna vill falla men tvingar tillbaks dem. Inte nu! Inte en chans! De har förändrats båda två, rynkor och vita hårstrån. Det har ju ändå gått sju år. Men ansiktsdragen och hur de formas när de ler har inte ändrats ett dugg. "Vichingo! Vichingo! E tornata il vichingo!" Kramar om Valeria, kramar om Christina, kramar om Luigi.
Sätter mig i baksätet jämte Valeria och Luigi sätter åter ut på motorvägen, tillbaka mot Vicenza.
Valeria tar på mig. Nej, inte på det sättet svenskar associerar till snusk. Italienare tar alltid på varandra. Helt naturligt för att understryka när de säger något. Kramas, klappar varandra på ryggen, eller bara en lätt hand på axeln. Men Valeria har magiska fingrar. Jag vet att hon gått massagekurs en gång i tiden, men det är något annat. Med en näpen beröring på ett sittande lår förmedlar hon en värme som kan tränga igenom en pansarvagn, vidare genom ett stelt och kallt sinne och placera värme i hjärtat och plötsligt slappnar man av i spända axlar och rynkad panna och bara sitter där med ett fånigt litet leende. Varpå Valeria skrattar sitt vansinniga skratt, med öronbedövande hög volym och rakt från hjärtat. Det är svårt att inte älska Valeria.
Luigi ställer frågor på sin breda skorrande dialekt. Hade man inte känt honom hade man trott att han var arg. Men jag känner honom, hade jag inte vetat bättre var det ju igår jag såg honom sist, det gråa håret till trots.
"Hur mår dina föräldrar? Hur går det med din bok? Hur går det för Ikea?"
"Bra. Dåligt. Vet inte.", svarar jag. Jag ser hur han kastar knipsluga blickar på mig i backspegeln och vet att det kommer att komma en sådan där diskussion snart. En diskussion där ord och förståelse är överflödiga, men där vilja och knipslughet och vilda handgester möts och vi båda kommer att skratta högt och öppet åt våra egna slutsatser. Om inte ikväll så imorgon.
Christina är trött och säger inte mycket men hon lagar världens godaste mat för det. Italiensk mat man kan dränka i olivolja och mumsa i sig stora stycken och be om mer och sträcka sig över bordet efter ännu en öl och frossa på prosciutto i mängd totalt utan att skämmas, men bara äta och njuta och leva och känna. När Christina bjuder på mat finns ingen sista kaka kvarlämnad av återhållsam artighet, men bara den som sträcker sig först, ett brett leende och frågan om hon skall hämta mer. Minnena faller på plats som pusselbitar i ett barnpussel. Detta är inte att resa bort, detta är att komma hem. Tårarna smyger sig på igen men jag förskjuter dem. Så svensk är jag fortfarande.
Koncentrerar mig på bergen i fjärran, molnen och ett fjärran åskväder.

Rondellen, högersvängen mitt emot den lilla marmorbyggnaden, den fjärrstyrda grinden till gårdsporten. "Pax et Bonum" skylten hänger fortfarande kvar utanför dörren till andra våningens lägenhet, sju år senare. Dörrmattan framför tredje våningens lägenhet är ny men per automatik tar jag ändå av mig skorna. Christinas känsla för ett rent hem och reaktonen om man smutsar ner det är djupt inbäddad, sju år senare. Stiger in. Får en varm men orolig blick av Luigi, syns det verkligen så tydligt?
Samma balkong, växterna är nya så klart, sju år. Men till och med placeringen av krukorna är densamma där jag brukade luta mig ut genom fönstret på min tilldelade rökplats. Samma utsikt. Samma gran på tomten. Samma ljud i natten. Sju år. Det är bara en sak som är annorlunda.
De har förvandlat HENNES rum till ett altare med ett fotografi i mitten. Böcker, gosedjur, till och med oanvända små skrivblock ligger orörda som om de lämnats av en levande människa mitt i livet, att återvända och använda igen. Inatt sover jag ensam. Men ändå inte. Inatt sover jag i det bästa sällskap en människa kan sova.

Dag Ett - Pojken med kolmilalungorna

Det var en gång en dag, en sådan där alldeles speciell dag. En dag då himlavalvet verkade vidunderligt och horisonten verkade evig. Kanske var det känslan av att vara på väg efter att så länge ha suttit stilla, kanske var det den vackra men ack så gifta kvinnan vid min sida som så mjukt förde fram mig i sin blå bil på slingriga vägar där allt liknade allting annat och hur hon pekade ut de vackra väderkvarnarna, kanske var det bara det underbara vädret. Men idag har jag beslutat mig för att göra något jag inte brukar göra.
”Hon har inte svar på allt, inte ens varför hon kan vad hon kan, men hon har accepterat vad hon är och gör och hon bryr sig varken om bevisföring eller försvarstal. Jag vet att du är skeptisk, men när du lyssnar på henne skall du inte tänka, bara känna. Försök vara öppen”, säger den vackra kvinnan vid min sida.
”Jag vet. Jag skall försöka”, svarar jag.
Jag sluter ögonen, försöker låta bli att tänka och bara känna. Det är svårt. Jag har ju TV och internet och böcker om vetenskap där hemma. Det är svårt att tänka bort ett ursprung och hur obevekligt det format mig, med och mot min vilja. Jag tänker på hur ett rationellt sinne med all sin kunskap och sina höga murar är så barnsligt rädd för allt det inte förstår och kan förklara, och ändå inte förmår att rasera alla de kyrkor som fortfarande lever kvar innanför murarna bland de många skyskraporna och fabrikerna och främlingarna vi delar dem med, men mest bara tänker bort dem. Jag tänker på hur svårt det är att låta bli att tänka, speciellt när man verkligen försöker. Det finns så många sätt att leva men om sättet man lever på inte gör en lycklig hur kan det då vara rätt? För tolkar jag TV och internet och mina många böcker rätt finns det bara ett fåtal sätt att inte tillåta sig själv att leva och ändå är det vad jag valt. Rationalitet tråkar mig. Det är dags att resa igen.
”Vad tänker du på?”, hör jag från min sida.
”Golv och hur man föser bort dem under fötterna utan att själv falla”, svarar jag fortfarande med slutna ögon.
Jag kan känna hur hon ler och vet att jag inte inbillar mig. Vissa vänskapsband sträcker sig ovan tankens logik och djupare ån mysticismens många bottnar tillsammans.
När jag märker hur bilen bromsar in och svänger öppnar jag ögonen och ser en liten gårdsplan och hur en senig och solbränd kvinna med vildvuxet blont hårsvall hälsar oss välkomna. De två kvinnorna omfamnar varandra som bara nära vänner gör.
”Du först!”, säger hon och pekar på mig när jag själv stiger ur bilen. Hennes ålder är obestämbar, på något sätt tidlös; Kroppsspråket och närvaron är en fyraårings, gestalten en fyrtioårings. Ögonen, de få ögonblick man väl råkar fånga dem där de sveper över allt och alla, minst 400 år.
”Men, men… Vi hade planerat tvärtom”, säger min vackra väninna förvånat.
Detta är mitt första besök och jag hade sagt att om jag går in först och kommer ut med tårar i ögonen och hon såg mig när jag kom ut så kanske hon själv skulle få svårt att koncentrera sig på sig själv när det efteråt var hennes tur att gå in. Så det vore nog bäst om hon gick in först, hon som hade vanan inne.
”Det skiter jag i”, säger det vildvuxna, blonda hårsvallet på ett sådant där underbart burdust sätt bara ett fåtal otroligt karismatiska människor i vår värld kan komma undan med utan att verka burdusa men bara underbara; En envis men oskyldig fyraåring uppbackad av 400 års auktoritet. ”Du först!” Hon pekar på mig med ett stort oemotståndligt leende.
Hon placerar mig framför ett litet bord i ett litet rum som luktar milt av rökelse innan hon placerar sig själv andra sidan bordet. ”Nej, där får du inte lägga blocket, det är min fokuseringspunkt!” Så jag petar över blocket vänstra sidan bordet.
”Gruvarbetare! Jag har tänkt på en gruvarbetare hela morgonen och nu förstår jag att det är du… Det är därför jag ville börja med dig! … Sot, mörker, svärta, ÄCKLIGT! … En kolgruva tror jag bestämt… Jo, Ja, ungefär samma ålder som nu!”, säger hon med dimmiga ögon till sin fokuseringspunkt.
Jag sträcker högerhandens penna mot vänstra sidan av bordet att anteckna i kollegieblocket, så som min vackra väninna rått mig till när kvinnan mitt emot mig utbrister:
”Du får inte korsa några kroppsdelar, det blockerar, då kan jag inte se dig!”
”Men…”, protesterar jag.
”Lägg det framför dig, det fungerar.” Så jag petar tillbaka kollegieblocket in mot mitten lagom så att jag kan skriva men utan att invadera hennes fokuseringspunkt.
”Du dog där nere i kolgruvan!”
Jag antecknar.
”Du måste ta vara på dina luftvägar… De är illa tilltygade från tidigare liv, mer än ett, ja fler än ett! Det sitter i cellminnet! Dina luftvägar är ömtåliga, du måste ta vara på dem!”
Jag antecknar.
”Du har en man med dig… En gammal man med vitt hår och smala ögon… Han luktar… rök… Nej, det är något annat… han luktar… KORV! Han skrattar åt dig… Korv och potatis! Korv och potatis! Ibland räcker det med det enkla… Han säger att du skall tillåta dig själv att våga längta, men först måste du förstå vad längtan är… Han säger att du aldrig kommer att sluta ställa frågor, men att du måste stuva om frågorna om du skall kunna bära dem med dig… Korv och potatis! I slutänden räcker det att bita i korven och faktiskt känna smaken…”
Jag antecknar.
”Så, nu är det slut med Thomas Di Leva-fasonerna. Nu kan jag se dig i dina bruna ögon igen.”
Och med det plockar hon upp tarotkorten och berättar för mig vem jag är och om min kommande resa.
En halvtimme senare möter jag min vackra väninna på trappen till den lilla stugan. Hennes oroliga ögon söker sig till mina men lugnar ner sig när hon ser att där inte finns några tårar. Jag ger henne en kram och hon går in för sin egen session.
Jag stiger ut ur den idylliska lilla trädgården och placerar stegen på en liten asfaltsväg för att rensa tankarna. Jag fiskar upp ett paket John Silver ur fickan, bryter filtret av en cigarett och stoppar filtret i fickan och cigaretten i munnen. Jag brukar slänga mina filter på många platser, men inte här. Här är för vackert!
Sedan vandrar jag och vad som först far upp i min skalle är tanken på rutiner. Jag tycker inte om rutiner, men livet har ändå lärt mig att rutiners funktion är nödvändig. Jag tror på rutiner.
Som Strindberg behövde absint för att inspirera tillika uthärda sig själv; Som ett ungt och ilsket Amerika behöver sträcka ut armarna och peka finger åt ondskan för att inte ta stryptag på sig själv; som Svenssonkulturen behöver bensin för att färdas mellan vad de tror sig vara och vad de inte vill vara, med sådan ilsken hastighet att de glömmer bort var de kommer ifrån och vart de är på väg; På samma sätt behöver jag själv smuts i mina lungor. Ja, jag tror på rutiner.
Jag vet inte vad jag tror om spågummor, jag vet bara att jag avskyr deras motsats och att idag var en bra dag och cigaretten smakar gott och det enda som botar rökhostan är mer tjära. Så jag stoppar ett nytt filter i fickan och en ny cigarett i min mun.

Hej världen! Hej då Sverige!

Imorgon åker jag från Småland, mellanlandar i Göteborg, torsdag Milano, fredag Venedig och efter det Livorno. Slutligen kommer det en liten bil och kör ut mig i skogen och mitt nya liv tar sin början; Kost och logi i utbyte mot arbete.
På obestämd tid.
Planerar att inte återvända till Sverige förrän åtminstone ett av fyra mål uppnås;
1) Jag hittar mig själv.
2) Jag hittar Gud.
3) Jag hittar en nedgrävd skatt.
4) Jag blir färdig med min bok.

Som journalist/skribent/författare eller vad det nu egentligen är för pretentiöst jag försöker utge mig för att vara är jag ganska avigt inställd till webloggar. Jajemenn!!! Vad gäller informationsflödet är jag elitist! Åsikter förändrar inte världen såvida man inte backar upp det med djup kunskap och tung karisma. Det är min egen åsikt och den förändrar just ingenting!
Se där!
Men när kvantitet översvämmar kvalitet och bruset överväldigar fåtalet visa röster får jag mest huvudvärk! Kanske är det lite därför jag nu tänker dra mig tillbaks till en liten självförsörjande Azienda i Toscana där varken tidningar, internet, knappt ens elektricitet finnes.

Jag kommer att ha tillgång till internet en gång i veckan, och mest bara för att jävlas...
...kommer nu också jag att börja blogga! Eller föra krönika, som den mer pretentiösa delen av min personlighet föredrar att kalla det. Eller kanske behöver jag mest ett ställe att spara mina texter. Ett A4 papper väger ingenting, en bok på tusen sidor utgör ett klumpigt handbagage.

Nu skall jag packa och lyssna på Tommy Körberg.
Kapitel Ett kommer senare ikväll. För att förstå sin framtid måste man trots allt först förstå sitt behov av att fly. Kanske finner till och med jag ödmjukhet där längs vägen...
Tag hand om Sverige åt mig, kära landsmän. Hon ser inte ut att må så bra!