Dag Nio - Room with a View

Vissa saker publicerar man inte på internet. Som t ex vad man tycker om människor och vad man tror de tycker om en själv. Det är ju bara pubertalt! Man kan skriva om lycka och om sorg, men man får inte skikta så djupt att man blottlägger sin integritet. Det blir ju bara pinsamt!
Ja, visst är det jobbigt när människor tycker man är konstig, dömer en och placerar en i ett fack. Man kan ju både bli ledsen, utpekad och få sin stolthet sårad. Det är ju fruktansvärt! Man kan ju lära sig något om sig själv! Hyyyh!
Ja, visst är det jobbigt att vara svensk och aldrig riktigt våga säga vad man tycker, visst är det jobbigt att bygga murar kring sitt hjärta och hellre låta det ruttna än att ge det vingar! Och inte ens veta varför men nöja sig med att kalla det integritet och återgå till vilket fint väder vi har och bilen går bra och politikerna är minsann dumma i huvudet. Vilken tur att jag är i Italien då. För nu skall jag bli både pubertal och pinsam! Hur annars lär man sig något om människor? Om sig själv? Om man inte får skåda andras bergstoppar och djupa hav? Hur lär man sig om sig själv?
Det är därför jag läser! Det är därför jag skriver!

Den sextonde april var troligtvis en av de vackraste och sorgligaste dagarna i mitt liv och det började redan på flyget. En svensk i trettiofemårsåldern som satt vid min sida norpade min beställda öl att visa upp för en vän: "Viktor! En sån här skulle du ju beställt ju!" Jag får tillbaka min öl, av märket... 'Viktor'. Mannen som norpade den presenterar sig som Daniel, han är tränare för ett fotbollslag som skall hålla konferens vid Gardasjön. När jag själv berättar syftet med min resa tittar han med avundsjuka ögon på mig: "Hade jag inte haft familj. Fyfan alltså! Jag hade inte tvekat ett ögonblick!" Och därmed har jag fixat gratis skjuts med buss till Garda, bara ett stenkast från Venedig vilket är mitt första mål. Troligtvis också en dryckesafton tillsammans med tjugo glada fotbollsspelare. Lyckan står den djärve bi.
Tydligen är jag inte djärv nog, för när jag väl landat med 1.5 euro på fickan krånglar bankomaten.
"Kom, så fixar vi en plats på bussen åt dig!", säger fotbollstränare Daniel i förbifarten.
"Ehrm, om jag hinner! Måste fixa pengar och bankomaten vägrar. Tack för erbjudandet men vänta inte på mig!"
Ringer mamsen i ett ögonblick av desperation och frågar hur det egentligen förhåller sig med mastercard i Italien, alla banker är ju stängda nu. Min kära moder lyckas skapa panik av desperation, det var nog ingen bra idé att låta henne veta att hennes son står utblottad i natten i främmande land. Förlåt mamsen! Sätter mig ned och lipar en stund innan jag lyckas övertyga mig själv om att en natt utomhus i ett regnigt Italien är väl den bästa introduktion jag kan få till min nya livsstil. Vemodet står martyren bi!
Jag ger martyren en örfil och pekar fossingarna mot ett växlingskontor. Hundra euro senare känner jag mig trygg nog att faktiskt kunna njuta av min omgivning. Gesterna, språket, värmen, leendena, närheten. Vad har jag gjort med mina år i Sverige och varför? Hur lyckades jag glömma?

...

Plötsligt ringer Valeria. "Jaså, inga tåg? Då kommer vi och hämtar dig!" Femton mil tänker jag. "Neeeej, behövs inte, jag hittar nog ett hotell." "Vichingo, vi kommer och hämtar dig. Du är en vän. Slutdiskuterat!" Ännu en sak jag hade glömt. Argumentera aldrig med en italiensk kvinna. "Ok." Så jag lägger på och inser plötsligt att hon sade VI. Vilka vi???
En timme och en kvart senare ringer hon igen. "Vi är här nu. Var är du?" En timme och en kvart, det finns bara ett fåtal män i denna värld som kör så fort och jag känner endast en av dem. Nackhåret reser sig. Jag är inte redo för detta. Då får de syn på mig. VI! Det är HENNES föräldrar! Känner hur tårarna vill falla men tvingar tillbaks dem. Inte nu! Inte en chans! De har förändrats båda två, rynkor och vita hårstrån. Det har ju ändå gått sju år. Men ansiktsdragen och hur de formas när de ler har inte ändrats ett dugg. "Vichingo! Vichingo! E tornata il vichingo!" Kramar om Valeria, kramar om Christina, kramar om Luigi.
Sätter mig i baksätet jämte Valeria och Luigi sätter åter ut på motorvägen, tillbaka mot Vicenza.
Valeria tar på mig. Nej, inte på det sättet svenskar associerar till snusk. Italienare tar alltid på varandra. Helt naturligt för att understryka när de säger något. Kramas, klappar varandra på ryggen, eller bara en lätt hand på axeln. Men Valeria har magiska fingrar. Jag vet att hon gått massagekurs en gång i tiden, men det är något annat. Med en näpen beröring på ett sittande lår förmedlar hon en värme som kan tränga igenom en pansarvagn, vidare genom ett stelt och kallt sinne och placera värme i hjärtat och plötsligt slappnar man av i spända axlar och rynkad panna och bara sitter där med ett fånigt litet leende. Varpå Valeria skrattar sitt vansinniga skratt, med öronbedövande hög volym och rakt från hjärtat. Det är svårt att inte älska Valeria.
Luigi ställer frågor på sin breda skorrande dialekt. Hade man inte känt honom hade man trott att han var arg. Men jag känner honom, hade jag inte vetat bättre var det ju igår jag såg honom sist, det gråa håret till trots.
"Hur mår dina föräldrar? Hur går det med din bok? Hur går det för Ikea?"
"Bra. Dåligt. Vet inte.", svarar jag. Jag ser hur han kastar knipsluga blickar på mig i backspegeln och vet att det kommer att komma en sådan där diskussion snart. En diskussion där ord och förståelse är överflödiga, men där vilja och knipslughet och vilda handgester möts och vi båda kommer att skratta högt och öppet åt våra egna slutsatser. Om inte ikväll så imorgon.
Christina är trött och säger inte mycket men hon lagar världens godaste mat för det. Italiensk mat man kan dränka i olivolja och mumsa i sig stora stycken och be om mer och sträcka sig över bordet efter ännu en öl och frossa på prosciutto i mängd totalt utan att skämmas, men bara äta och njuta och leva och känna. När Christina bjuder på mat finns ingen sista kaka kvarlämnad av återhållsam artighet, men bara den som sträcker sig först, ett brett leende och frågan om hon skall hämta mer. Minnena faller på plats som pusselbitar i ett barnpussel. Detta är inte att resa bort, detta är att komma hem. Tårarna smyger sig på igen men jag förskjuter dem. Så svensk är jag fortfarande.
Koncentrerar mig på bergen i fjärran, molnen och ett fjärran åskväder.

Rondellen, högersvängen mitt emot den lilla marmorbyggnaden, den fjärrstyrda grinden till gårdsporten. "Pax et Bonum" skylten hänger fortfarande kvar utanför dörren till andra våningens lägenhet, sju år senare. Dörrmattan framför tredje våningens lägenhet är ny men per automatik tar jag ändå av mig skorna. Christinas känsla för ett rent hem och reaktonen om man smutsar ner det är djupt inbäddad, sju år senare. Stiger in. Får en varm men orolig blick av Luigi, syns det verkligen så tydligt?
Samma balkong, växterna är nya så klart, sju år. Men till och med placeringen av krukorna är densamma där jag brukade luta mig ut genom fönstret på min tilldelade rökplats. Samma utsikt. Samma gran på tomten. Samma ljud i natten. Sju år. Det är bara en sak som är annorlunda.
De har förvandlat HENNES rum till ett altare med ett fotografi i mitten. Böcker, gosedjur, till och med oanvända små skrivblock ligger orörda som om de lämnats av en levande människa mitt i livet, att återvända och använda igen. Inatt sover jag ensam. Men ändå inte. Inatt sover jag i det bästa sällskap en människa kan sova.