Fint folk kommer alltid sent...

...Men när de anländer sätter festen igång på allvar.
Unga fröken Wiktorsson behöver blott tänka tanken på farmliv och fåren kommer till henne...
...Nej, vi är inte i bushen ännu. Fortfarande i stora staden... Jag säger ju det!
Vissa människor ><

Dag 52 - Listor.

Igår drabbades jag av ett styng av hemlängtan - Då är det bra att göra listor;

Saknar:
Sinne för humor, Raklödder, Trimmer, Spegel, Varmvatten, Musik, Internet, Skrivbord, Tangentbord, World of warcraft, Photoshop, För mycket fri tid, Mammas soppa, Mamma, Pappa, Björnebryg, John silver, Väggstirr, Vemod, Kärlek, Kineser, En kroat och några svenskar, Svenska akademiens ordbok, En kristalldrake med två rubinröda ögon som dansar med ljuset från tre värmeljus klockan fyra på morgonen, Ambition, Dimma över myren...

Har:
Frihet, Sysselsättning, Ont i händerna, Ansvar, Absurda möten, Vackra människor, Gemenskap, Närhet, Bekräftelse, Böcker, Språk, Fint väder, Hyfsad solbränna, Lagom fri tid, Vacker utsikt, Drömmar, Inspiration, Rak rygg, Rätt riktning...

Vill Ha:
Manligare skäggväxt, Mening med livet, Medioker systemkamera med mycket minne, En svart tupp tatuerad på min hals bakom höger öra, Tröja av hampa storlek XL, Eko-kläder, Skoputs, Skomakare, Zippotändare, Massage, Regelbunden sex, Större vadmuskler, Läderinbunden anteckningsbok, Något att tro på...

Saknar Inte:
Usel dygnsrytm, Medelmåttighet, Lagom, Svenskt förnuft, Debatt-program, Cement, Betong, Undertryckta vansinnesvrål, Olycklig kärlek, Hög självmordsstatistik, Intriger, Stora egon, Blåsta blondiner, Idioter och tillhörande åsikter, Dryga akademiker, Rationell trångsynthet, Ikea, Fyra kilometer för att köpa tobak, Återvändsgränder och rondeller...

...Mmm. Stannar nog ett tag till...

Dag 50 - En Jävla Soppa!!!

Jag är dålig på många saker. Att spela gitarr är en av dem, förvalta penningar en annan, ge intryck av att vara en opålitlig och lögnaktig människa en tredje. Eller för att uttrycka det positivt så vinner jag människors tillit ganska lätt, kanske är det för att kompensera för att jag är så dålig på att hålla i gitarrer och penningar. Jag behöver inte ens anstränga mig eller ens tänka på det alls. Kanske är det något genetiskt, kanske något annat, kanske bara mitt ständigt oskyldigt förvirrade ansiktsuttryck... Det är nog bara när det då och då råkar betala sig jag faktiskt tänker på att ens reflektera över hur dålig jag faktiskt är på att se ut som en opålitlig och lögnaktig människa;
Det dröjde en vecka på första farmen innan de gav mig husnycklarna med orden: "Vi är tillbaka imorgon." Nuvarande farm dröjde det fyra dagar: "Vi åker bort tre dagar, Ta hand om huset!"
Nu måste jag bara förfalska mitt pass och arbetscertifikat, sedan kan jag bli en dålig människa på allvar. Det är den svåra biten, då måste jag nog både anstränga mig och tänka samtidigt. Jobbigt! Kanske bäst jag låter bli...

När jag och min bror var blott små knattar klättrade vi ofta i träd. En gång tappade bror taget och föll men han hade tur och landade mjukt, hans fall dämpades av ett hav av brännässlor. Bror ylade tre timmar i sträck, isbad till trots eller kanske på grund av eller kanske månne kombinationen. Jag fick aldrig tillfälle att fråga för han ylade mest hela tiden.
Vissa frågor får man aldrig svar på, vissa frågor finns det inga svar på, vissa frågor ställer man tjugo år senare med ett djupsinne man aldrig reflekterade med tjugo år tidigare innan man inser att de flesta frågor faktiskt är ganska onödiga att ställa. Livet innehåller många gråzoner, detta var en av mina första inbillar jag mig i alla fall tjugo år senare.
Hur som helst, bland det smartaste jag lärt mig i livet är att de flesta frågor mest sabbar en god historia... Tjugo år senare klättrar bror fortfarande inte i träd. Vad det beror på tror jag inte ens bror vet så det är en onödig fråga...
Historien handlar ju egentligen om brännässlor...

Igår duschade jag utomhus och brände mig på en brännässla. Hade jag fortfarande levt i en gråzon innehållandes många frågor hade jag mest sagt "Aiij!" och rynkat pannan en minut eller två för att sedan fortsätta trampa okunniga steg över gräs och växter som bränns mer eller mindre. Men jag har förändrats... Jag har börjat gripa tag i vad som drabbar mig...
I morse var alla nässlor borta från gårdsplanen och i eftermiddags åt vi nässelsoppa. Min moders recept. Men måltiden tillägnar jag min bror!

Det blev en jävla soppa! Indiern var allergisk och fick röda utslag i ansiktet men Italienarna gillade den. Jag fortsätter göra gott intryck. Snart kanske jag får nycklarna till spritförrådet också...

Dag 48 - Sympatiska Fördomar.

Idag slog det mig - Någonstans mellan en tom tallrik pasta och en kall öl...
Jag befinner mig någonstans i sömmarna av det lapptäcke av fält och åkrar som utgör det landskap som planar ut i jämn odlingsmark strax söder om Alperna. Francesco och Laura har haft en mindre armé av hjälparbetare under taket och genom tiderna, jag är nummer 84 i ledet säger de. Det vet hur man hanterar människor och bröt ned nummer 84:as rigida svenska mur på en dryg halvtimme för att krypa in under skalet och nosa, kittla honom lite, få honom att skratta och känna sig välkommen! Men det var inte det som slog mig...

De berättade om jordbruk, farmliv, biologisk problematik, ideal kontra verklighet och de riktiga extremerna mellan ideal och verklighet; Allt från städerna och ungdomarna och en sökande generation som gått vilse till "commune de gli elfi" - En samling hippies som startade upp ett kollektiv i Toscana på sjuttiotalet, röker marijuana, spelar gitarr och lever självförsörjande sedan trettio år tillbaka. En sluten verklighet där människor föds, lever, blir gamla och dör utan att knappt aldrig se en gata eller ett elektroniskt redskap. Det finns många sätt att leva! Men det var inte det som slog mig...

De frågar mig om Sverige och situationen där och jag svarar med mina fördomars fulla och färgglada spektrum; Jag säger att det närmsta vi kommer ett ideal i Sverige är förvirrade och ensamma ungdomar i storstäderna - Hur de sluter upp kring ett ideal för att slippa vara ensamma i en kylslagen storstad, röker hashish, dricker vin, läser smarta böcker och bollar stora ord om att backa och om Steiner's teorier och hur man faktiskt kan leva så... Sedan fortsätter de att dricka vin och röka hashish och hålla med varandra! Men det var inte det som slog mig...

Jag blev nog mest bara glad över att få mina fördomar bekräftade av någon som faktiskt vet vad de pysslar med, ungefär som en trevande teologi-novis snubblar över en teori om de sju dödsynderna och förväntar sig att översteprästen skall säga "Njaaa, men nu är du allt ute och släpar kors..." istället nickar åt något självklart och spinner vidare. Francesco har slutat läsa smarta böcker och bolla stora ord, han fann gemenskapen lika ihålig som genomskinlig. Han lade dödssynder och budord på minnet, slog ihop sin bibel, placerade den i bokhyllan och köpte en farm istället. Men han är inte mer mänsklig än att han gärna spyr galla över sina förvirrade gelikar:
"Stockholm som London som Rom och storstädernas idealister... De talar om förändring, eggar varandra och går med vrålande hjärtan och lungor på protestmarscher som urartar i upplopp och blir slagna gula av Herr blå, en historia som upprepar sig om och om igen men de var väl för upptagna med att rebellera för att lyssna på sin historialärare... Så de går hem och slickar sina sår, gråter i varandras famnar, röker, dricker, läser och bollar ännu större ord, blir upphetsade, ramlar i säng, blir med barn och lägger alt de äger och har på lägenhetskontrakt i betongen och lever olyckliga alla sina dagar. Om möjligt sopsorterar de men har ofta inte råd att handla ekologiskt."
Trots att Francesco lever som han lär och jag är en hycklare har vi samma fördomar och talar samma språk och det gör mig förbannat glad! Men det var inte det som slog mig...

Plötsligt trär Francesco en tom potatissäck över huvudet och säger "Här använder och återvänder vi alla resurser!" innan han gapskrattar åt sig själv. Francesco har en styrka som färgar av sig.
Idealet om att leva med och inte av naturen är inte så svårt. Desto mer man talar, tänker och läser desto högre blir piedestalen och till slut når man inte de tio budorden och allt som återstår är en mosaik av dödssynderna du står på och ditt eget pekfinger. I verkligheten räcker det med gott syfte, en vilja av järn och en stor portion humor. Framför allt att våga stå ensam där inga åsikter stormar och river och sliter i unga förvirrade själar men där vindruvorna och potatisarna växer i sitt eget tempo. Några miljoner på banken underlättar också förstås! Men det var inte det som slog mig...

Det som slog mig är hur fantastiskt gott en kall öl smakar i gott sällskap efter en lång arbetsdag. Snart skall jag besöka "commune de gli elfi". De äter och röker vad de själva odlar sedan diskar de sina tallrikar med aska. De duschar inte varje dag, de vårdar inte sina dreadlocks med schampoo, jag vet inte ens om de kan läsa eller skriva.
Mina minnen från Norr känns mer och mer som ett kvavt minne av någonting gammalt som dött och ingen haft vett nog att städa bort. Drömmen om söderut som en enkelriktad gata. Rationalitet är inte ens en värdig fiende här, som mest en tennsoldat med plastgevär att plocka fram och leka med ibland. Mina fem år av tystnad klibbar alltjämt fast vid fötterna som en lång utdragen skugga mot den taggiga horisonten bakom mig, sin skugga kan man aldrig springa ifrån. Det sista jag minns att jag läste var att "En människa bör aldrig lämna fotspår så djupa att vinden inte förmår sudda ut dem". Fotspåren bakom mig är djupa men här blåser vinden stark!