Dag 48 - Sympatiska Fördomar.

Idag slog det mig - Någonstans mellan en tom tallrik pasta och en kall öl...
Jag befinner mig någonstans i sömmarna av det lapptäcke av fält och åkrar som utgör det landskap som planar ut i jämn odlingsmark strax söder om Alperna. Francesco och Laura har haft en mindre armé av hjälparbetare under taket och genom tiderna, jag är nummer 84 i ledet säger de. Det vet hur man hanterar människor och bröt ned nummer 84:as rigida svenska mur på en dryg halvtimme för att krypa in under skalet och nosa, kittla honom lite, få honom att skratta och känna sig välkommen! Men det var inte det som slog mig...

De berättade om jordbruk, farmliv, biologisk problematik, ideal kontra verklighet och de riktiga extremerna mellan ideal och verklighet; Allt från städerna och ungdomarna och en sökande generation som gått vilse till "commune de gli elfi" - En samling hippies som startade upp ett kollektiv i Toscana på sjuttiotalet, röker marijuana, spelar gitarr och lever självförsörjande sedan trettio år tillbaka. En sluten verklighet där människor föds, lever, blir gamla och dör utan att knappt aldrig se en gata eller ett elektroniskt redskap. Det finns många sätt att leva! Men det var inte det som slog mig...

De frågar mig om Sverige och situationen där och jag svarar med mina fördomars fulla och färgglada spektrum; Jag säger att det närmsta vi kommer ett ideal i Sverige är förvirrade och ensamma ungdomar i storstäderna - Hur de sluter upp kring ett ideal för att slippa vara ensamma i en kylslagen storstad, röker hashish, dricker vin, läser smarta böcker och bollar stora ord om att backa och om Steiner's teorier och hur man faktiskt kan leva så... Sedan fortsätter de att dricka vin och röka hashish och hålla med varandra! Men det var inte det som slog mig...

Jag blev nog mest bara glad över att få mina fördomar bekräftade av någon som faktiskt vet vad de pysslar med, ungefär som en trevande teologi-novis snubblar över en teori om de sju dödsynderna och förväntar sig att översteprästen skall säga "Njaaa, men nu är du allt ute och släpar kors..." istället nickar åt något självklart och spinner vidare. Francesco har slutat läsa smarta böcker och bolla stora ord, han fann gemenskapen lika ihålig som genomskinlig. Han lade dödssynder och budord på minnet, slog ihop sin bibel, placerade den i bokhyllan och köpte en farm istället. Men han är inte mer mänsklig än att han gärna spyr galla över sina förvirrade gelikar:
"Stockholm som London som Rom och storstädernas idealister... De talar om förändring, eggar varandra och går med vrålande hjärtan och lungor på protestmarscher som urartar i upplopp och blir slagna gula av Herr blå, en historia som upprepar sig om och om igen men de var väl för upptagna med att rebellera för att lyssna på sin historialärare... Så de går hem och slickar sina sår, gråter i varandras famnar, röker, dricker, läser och bollar ännu större ord, blir upphetsade, ramlar i säng, blir med barn och lägger alt de äger och har på lägenhetskontrakt i betongen och lever olyckliga alla sina dagar. Om möjligt sopsorterar de men har ofta inte råd att handla ekologiskt."
Trots att Francesco lever som han lär och jag är en hycklare har vi samma fördomar och talar samma språk och det gör mig förbannat glad! Men det var inte det som slog mig...

Plötsligt trär Francesco en tom potatissäck över huvudet och säger "Här använder och återvänder vi alla resurser!" innan han gapskrattar åt sig själv. Francesco har en styrka som färgar av sig.
Idealet om att leva med och inte av naturen är inte så svårt. Desto mer man talar, tänker och läser desto högre blir piedestalen och till slut når man inte de tio budorden och allt som återstår är en mosaik av dödssynderna du står på och ditt eget pekfinger. I verkligheten räcker det med gott syfte, en vilja av järn och en stor portion humor. Framför allt att våga stå ensam där inga åsikter stormar och river och sliter i unga förvirrade själar men där vindruvorna och potatisarna växer i sitt eget tempo. Några miljoner på banken underlättar också förstås! Men det var inte det som slog mig...

Det som slog mig är hur fantastiskt gott en kall öl smakar i gott sällskap efter en lång arbetsdag. Snart skall jag besöka "commune de gli elfi". De äter och röker vad de själva odlar sedan diskar de sina tallrikar med aska. De duschar inte varje dag, de vårdar inte sina dreadlocks med schampoo, jag vet inte ens om de kan läsa eller skriva.
Mina minnen från Norr känns mer och mer som ett kvavt minne av någonting gammalt som dött och ingen haft vett nog att städa bort. Drömmen om söderut som en enkelriktad gata. Rationalitet är inte ens en värdig fiende här, som mest en tennsoldat med plastgevär att plocka fram och leka med ibland. Mina fem år av tystnad klibbar alltjämt fast vid fötterna som en lång utdragen skugga mot den taggiga horisonten bakom mig, sin skugga kan man aldrig springa ifrån. Det sista jag minns att jag läste var att "En människa bör aldrig lämna fotspår så djupa att vinden inte förmår sudda ut dem". Fotspåren bakom mig är djupa men här blåser vinden stark!