Upptagna dagar. Växthus färdigt. 3 rutor redan spruckna, aja hemmabygge! Håller värmen i alla fall. Satt upp petflaskor runt solrosor som minidrivhus. Vänner o bekanta kommer o går. Jobb från ingenstans, mer takläggning. Tomater, paprika o tobak ute! Föräldrarna på semester och i efterdyningarna av allt annat 2 trädgårdsjobb, ett betalt och ett för den goda sakens skull - År två på raken av att städa upp runt danskarnas sommarstuga, mitt gamla fäderneshem, blev ett helt släp till tippen. Borde känna mig bra och duktig och i fas med våren men något är fel.
Plötsligt dog en anka, troligtvis nervös och trasig av sitt kommande moderskap - 8 ankägg blev omelett! Brutalt!? Jojo, och kött tillverkas i affären! Här ser vi den i vitögat och tar tillvara på resurser. Orkar inte ens skriva om det där...
Plötsligt kom regnet och i och med sysselsättning bruten slog en oro rot. Vill ut, vill vara utomhus, men regnet gör mig dyster. Sitter framför internet och bläddrar mellan allt trädgårdsgojs jag vill köpa för alla pengar jag inte kan tjäna när det regnar istället!
Fast ja, bara för att man vet hur lättpåverkad man är av vädret kan man inte direkt förändra det.
Trampar tillbaka några steg - min bok, journalistiken. Ett nedsläckt rum inomhus, stearinljus och slussar hela min energi på att pussla ihop halvfärdiga historier, göra dem hela.
Ett från omgivningen plötsligt intresse för mitt skrivande har fått mig att plocka upp pennan igen. Har varit där och vill inte tillbaka, inte mer än perioder i alla fall...
Saknar ändå den där ankan! Hanen kallar jag Tamarro! Italienska för raggare för att han är så förbannat kåt! Den svartvita kallar jag La Carina, söt, för hennes sammetsmjuka ögons skull. Den som dog, Biancaneve, snövit... Det var lite nazi över henne med de där blåkalla ögonen men hon hörde ändå hemma här... Borde väl vant mig vid det där nu... Förlust. Människor, djur, plantor... Hur vi lever och plötsligt dör...Men kan man verkligen vänja sig vid sådant!?
Själv planerade jag aldrig passera de trettio och här är jag nu... Hur gudarna måste skratta åt våra planer!
Är på sådant där humör att jag bara vill låsa in mig och dricka poeten i mig liderligt stupfull och bara skriva!!! Men det går bara inte nu. Undrar om jag kommer klara hålla mig hemma hela året. Vandraren i mig har redan börjat knorra. Saknar alla jag en gång älskade, de som försvann och de som svek, saknar mig själv, jaget som tog sin egen sorg på allvar och inte hånskrattade så fort jag började lipa. Men antar att det där inte är jag längre... Människan är byggd att gå framåt, det är bara kräftor som simmar baklänges, och kanske räkor, vad vet jag...
Har planterat 2 rabatter med blommor, de vägrar slå ut, kanske är de döda...
Gräva ned sig i något, eller bara dra... kloster, pilgrimsfärd, trädgårdspraktik, mongoliet, Nepal, Italien eller rentav tillbaka till Kina bara för att jävlas med sig själv... Eller fortsätta plantera solrosor, de verkar vara de enda som tar sig i långa loppet...
