Så här bor jag!

Sunspot

Settlers live in great communities with common values and common codes, yet somehow they are always alone.
Wanderers live alone and keep their values and their codes to themselves, yet somehow they always seem to recognize one another.

Farfalla

Det är gästabud, det talas om böcker och det talas om vad som är skrivet och det talas om vad som måste skrivas.

Jag ser en människa andra sidan bordet med öron som inte lyssnar, en mun som smörjer kråset och ögon som möter mina och jag vet att hon förstår...
...Att förord skriver man efteråt och inte före, därav namnet, det vet ju alla...
Endast ämbetsmän, konungar, idioter och gudar är vansinniga nog att sammanfatta en berättelse innan den ens är skriven och sådana berättelser får ofta tragiska slut. Sådana böcker läser vi inte, hon och jag... Vi läser inte alls...

Vi jagar eldar hon och jag, lägereldar och berättelserna som cirklar kring flammande lågor... Vi vilar våra vandringsstavar mot deras möbler, stjärnupplysta stockar kring sprakande bål så väl som pälsbeklädd marmor kring eldstäder av järn... Vi lyssnar på myterna och legenderna och hur de med varje cirkel kring lågan förändras, förhärligas, faller i glömska och förordas igen.
Sedan skriver vi förord, hon och jag... Men det blir aldrig bra nog...
Så när elden falnar, gästabudet är över och herde såväl som konung drar sig till sängs plockar vi upp våra vandringsstavar att jaga nästa eld...

Dag 44 - Konsten att Andas.

Tillbaka till civilisationen igen... Cementen, bilarna, de många och höga byggnaderna, främlingarna, de vackra och de fula. Men framför allt alla de som inte finns och inte syns... Stanken kväver mig. Så jag söker mig till den enda fasta punkt jag har. Idag besökte jag graven igen.

Försökte, men kunde varken tala, lyssna eller känna. Jag har inte förändrats, jag är fortfarande en rädd liten människa. En månad i skogen har varken stärkt fundamentet till min mur eller reparerat de alldeles för stora skottgluggarna att hålla världen utanför med, lite murgröna har rotat sig i sprickorna och några droppar kåda klistrat sig fast i skottgluggarna. Det är allt... Världen sipprar fortfarande in! Men en dag som denna är konturerna klarare, trots att luften vibrerar av hetta är viljan av mitt minne lika skarpt som de läkande ärren mot huden på min underarm efter att ha rensat undervegetation med machete en hel dag. Världen är stor, människan så oerhört liten. Hon behöver sina rädslor, sina fördomar, sina murar. ...Annars exploderar hon...

I skogen bland kullar och träd och vind var jag bara ensam, tillbaka bland byggnader och träd och människor bygger jag murar igen, inte för att jag vill men för att jag måste;
Rationalitet säger att vi måste acceptera och bearbeta vår sorg annars kan vi inte gå vidare.
Rationalitet säger att vi måste fortsätta jaga lycka och kärlek annars förlorar tillvaron sin mening.
Rationalitet påstår att enda sättet att leva är att flyga ovan jord, titta ner på oss själva från ett bekvämt avstånd, namnge oss själva och vår omgivning i hopp om att ge dem ett hållbart syfte, för att sedan flyga vidare.
Men till och med rationalitet vet att en dag kommer bränslet att ta slut och flygplanet kommer att krascha. Och ändå fortsätter det att flyga.
Jag bearbetar inte min sorg, jag går inte vidare. Framtiden är oförutsägbar, nuet är flyktigt. Så jag omfamnar mitt förflutna, det enda sätt jag känner till att hålla fast vid minnet av vad jag älskade och förlorade, vad som är viktigt... Vad som format mig och vad jag är.
Jag begraver mig i jorden. Jag flyger inte.

Jag tror jag förstår nu varför jag röker. Det är inte känslan av att andas in röken och fylla lungorna med smuts, det ger mig bara känslan av att kvävas. Men att andas ut rök... Att befria mig själv om och om igen. Mitt minne är kort, jag behöver något att påminna mig om att livet är vackert. Lycka är inte att lyfta från marken och känna luft under vingarna. Lycka är att om och om igen gräva sig upp ur en kolgruva och njuta av den friska luften.

Jag har en vecka på mig innan planerade möten och livet drar med mig på nya stigar. En vecka att slappna av, vila och bara tänka. Men jag tycker inte om tankarna jag tänker här... Fem år gick utan att jag lyfte fingret för att finna en sysselsättning med faktisk inkomst och kredens. Två dagar har jag varit här och imorgon drar jag vidare för en sysselsättning utan inkomst och utan kredens. Vinden som drar genom min skalle kräver det!
Hoppet om välkomna tankar, konturer, murgröna och kåda...
Vandraren vrålar!

"when the great flood broke out, only a small boat was left in the world, a brother and his younger sister were in the boat, they couldn't bear the loneliness and huddled close together, only the flesh of the other was real, could verify one's own existence.
You love me,
The girl was seduced by the snake,
The snake is my big brother."
- G. Xinjiang

Dag 43 - Last Day of Disco.

En månad och inte ett enda vildsvin har jag sett. Men sista gången landrovern far ner för berget får jag för första gången syn på en räv. Den haltar över vägen och Marco bromsar in: "En unge! Den är skadad". Rävungen dyker in i buskaget på andra sidan vägen, gör en piruett i buskarna och sticker ut nosen genom löven att betrakta oss med vaksamma ögon.

Klockan är fyra på morgonen och när vi kommer ut vid första öppna fältet ligger dimman tät, påminner mig om hemma. Jag vet bara inte om hemma är hemma längre. Vad är ett hem? Är det där du har haft flest minnen eller bäst? Flest säger pojken i mig. Bäst säger vandraren. Poeten antecknar, avundsjuk över de andras självklara åsikter och direkta svar. Det enda han vet själv är när jag nästa gång han ser dimman i Sydsverige kommer han att minnas och sakna Italien.

En morgontrött sergeant saluterar oss vid porten när vi kör in i kasernen. "Min arbetsplats..." Marco pekar mot en grönspräcklig lastbil. "...och mitt jobb. ...Förstår du nu varför jag hela tiden längtar tillbaka till haziendan och farmen? ...Vad du än gör bli aldrig lasbilschaufför!"
Någon har klottrat en enorm graffiti av en rovfågel på väggen till kasernens huvudbyggnad. På insidan av porten på vägen ut vilar ett skrin och en madonna-statyett. Sergeanten saluterar oss igen.

Igår var min sista dag på terassen. Det eviga mörkret, de fjärran ljusen från de fjärran städerna, månen, stjärnorna och lilla björn. En ung man plockade fram en gitarr, Primiana plockade fram cognac, själv plockade jag fram en cigarett. Marco sov, han skulle ju upp tidigt. Den unge mannen slog strängarna på sin gitarr och sjöng.

Beautiful Swan in the morning light
goes out at night
goes out at night
I once knew a girl
She lost her whole world
yeah, she lost it all

Beautiful Swan in the morning light
goes out at night
goes out at night
Once we went walking to the creek
there we heard a name
there we gave it a name
there it was all the same
and then again

Beautiful Swan in the morning light
will rip out your guts
will rip out your guts

Sedan delade jag rum en natt med min efterträdare. Han snarkade, men det gör inget för han sjöng och spelade så fint och jag hade inte kunnat sova i vilket fall. Undrar vilken konstform de uppskattar mest här på haziendan? Amerikanskt gitarrspel eller svensk prosa? Skit, måste lära mig italienska och börja översätta. Musik må sikta rakt mot hjärtat men en god bok minns man hela livet. Men de ville ju ha en i alla fall vare sig de förstår eller ej. Jag lovade att skicka en bok, en osthyvel och ett recept på pumpasoppa från Vicenza till Toscana via post och det skall jag göra.

Ett trasigt trafiklyse blinkar gult-gult-gult. Marco är uppmärksam en annan bilist inte. Marco girar. Jag undrar, när trafiklysena slutar fungera och bilarna får slut på bränsle, vem skall säga till dem när de får gå över gatan så att de inte blir överkörda? Arma satar. Men Marco varken svär eller gestikulerar enligt traditionell italiensk manér. Marco mest konstaterar: "Puttana!"
Jag önskar nästan att han inte hade girat. Landrovern hade gjort metall-färs av den lilla bilen. Å andra sidan hade det försenat min ankomst till Vicenza. Å tredje sidan hade det inte gjort någonting. Å fjärde sidan är det oundvikligt. På höger sida efter de trasiga trafiklysena breder ett nytt fält ut sig, träden ser ut som enorma svampar i dimman.

Vi kommer ut på motorvägen. Marco växlar mellan att ha solglasögonen i pannan och på näsan i takt med att radion brusar och åter vaknar till liv med en hyperaktiv radiokommentator som drar usla skämt att hålla morgontrötta bilister vakna; för varje tunnel vi kör in i och kommer ut ur. Jag drar av mig skorna, sätter fossingarna i handskfacket och kryper ihop i sittande fosterställning, drar en grön sjal över huvudet och somnar.
Vaknar, somnar om, vaknar, somnar om. Jag gillar inte italiensk morgonradio. Slutligen ger jag upp och tänder en cigarett. Den sliter i luftrören, våldtar mina lungor, får mig att känna mig levande.

Jag köper en kaffe latte på tågstationen i Verona, viker ben och smutsiga skogshuggarbyxor jag varken hann tvätta eller byta i kors bland mina saker och väskor, laptop i knät och rullar en cigarett. En köttätande myra kryper upp mellan knapparna på tangentbordet. Stackars lilla vän, du är långt hemifrån tänker jag och klappar honom på ryggen. En amerikan stannar till och stirrar på mig: "Do you mind if I take a picture? Man, you look so cool sitting there with all your bags and a laptop... a real traveller..." Av någon anledning gör hans kommentar mig sorgsen. Klick!
Det är då det plötsligt slår mig, jag är tillbaka igen. Människorna, betongen, byggnaderna, kaoset och överflödet av främlingars närvaro, vilja och ovilja kryper in under mina skogshuggarbyxor, brända hud och härdade muskler och slår mig i magen. Det gör ont och jag råkar krossa den lilla myran under mitt välvilliga finger.

Dag 38 - En Kunnig Diplomat.

Dagens visdomsord:

"Låt aldrig saker du älskar ligga mer utspridda än det att du kan samla ihop dem på en halv timme eller ta upp mer utrymme än att de får plats i en ryggsäck. Imorgon liknar inte alltid igår och idag måste du vara beredd att vandra."

Kan ni tänka er den här mannen arg? Mjo, mja, det kan man nog kanske... Men inte om man känner honom. Marco blir inte arg. Visst har han smärtgränser, och visst kan han bitas, men arg blir han inte.
Idag nådde han en smärtgräns så idag bet han.
Igår: "Imorgon börjar vi lite tidigare, halv nio, och då menar jag vaken och ute halv nio, inte stiga upp..."
Jag: "Ok!"
Av någon dum jävla anledning satte jag klockan fel på något sätt, vaknar tio minuter innan avsagd tid.
Jaja, en espresso och en cigarett hinner jag väl med... Fem minuter för sent gör väl inget.
08.32 knackar det på dörren.
Marco: "Halv nio sade jag! Nu får det vara nog! Rök upp din cigarett, gå in och ät frukost, packa, sedan skjutsar jag dig till stationen!" Till och med med ett budskap slutgiltigt och brutalt behåller han samma röstläge och gester, samma mjuka järngrepp som han klappar kissemissar och girar in skenande hästar med. "...Du är här för att arbeta, inte semestra. Att driva en farm är ett hårt jobb, tror du inte jag sett hur du går omkring och släpar benen efter dig med block och penna i hand? Alla dina rökpauser? Gräset du högg igår vilket tog en hel dag är två timmars arbete för mig... Fattar du!? Jag ger dig sängplast, du sitter vid mitt bord, jag ger dig vin, öl, mat, du får använda elektricitet, och vad ger du tillbaka? ...Och aldrig, aldrig börjar du avsagd tid... Det är inte rätt! Jag är ledsen, jag är verkligen ledsen, du är intelligent och begåvad och du är en bra människa, men du jobbar inte och jag behöver någon som jobbar. Nu får det vara nog! Rök upp din cigarett och packa, jag startar upp bilen!"
Jag: "..."
Visst har jag märkt en gnagande känsla av att vara otillräcklig, en ogillande blick då och då. Men jag har haft så mycket annat att tänka, saker att lära, tänka om, anpassa mig, och framför allt andas, så jag ignorerade vad som nu trycks upp i ansiktet på mig. Jag trodde att de ändå förstod och accepterade.
Men vad han säger är ju sant. Slutsatser, teorier och poesi må vara hur lidelsefulla de vill, till slut hinner alltid praktiken ikapp... Jag ser bilden av mig själv utsparkad ur paradiset, hur jag dumpas vid stationen, hur jag gråter en skvätt, hur jag ger upp allt och köper en tågbiljett till närmsta flygplats och... FAN HELLER!!! Inte ännu ett ambitiöst projekt i soptunnan och hem till mamma med svansen mellan benen. Inte igen! Repeat-funktion OFF! Jag tänker inte lämna den här platsen med detta som sista minne. Men vad skall jag säga? Hur försvarar man sig mot en anklagelse man i alla avseenden är skyldig till? Skall jag gnabbas emot och säga att visst tar gräset tid och visst går det snabbt med trimmern, men det som tar tid är ju att rensa gräs kring fruktträd och blommor och det utför jag för hand och dessutom väldigt noga. En blek halvsanning, nej, det funkar inte!

Det bor en diplomat inuti mig, jag använder honom ganska sällan och när han väl används är det alltid i teoretiska och felaktiga syften... Oftast bara att hävda mitt Ego och inte att försöka lösa faktiska problem. Var är han nu? Var är diplomaten när jag verkligen behöver honom? Skall jag krypa, kräla, böna, be? Marco blänger på mig med armarna i kors över bröstet, hur förklarar en fattig bonddräng för Rambo att alla inte är lika stora, starka och målmedvetna som honom? Rambo har inget till övers för oduglingar, det står skrivet i pannan. Vad har Rambo för svaghet? Någon viskar något i mitt öra... "Psst psst psst!"
Jag: "Du har rätt, jag har inte gjort rätt för mig och det är inte rätt... Tankarna har varit någon annanstans och jag har inte varit fokuserad och jag har inte ens märkt det själv, och nu när du säger det fattar jag... Men jag trodde faktiskt att tempot var ok... Du har ju inte sagt något innan... Skall första gången du säger till vara den sista? Det är inte heller rätt!"
Tack kära diplomat, jag tror du gjort vad du var ämnad för kanske första gången i mitt liv!
Marco: "Vad menar du? Vill du ha en chans till?"
Jag tänker. Är det det jag menar?
Jag: "Ja, det är det jag menar!"
Marco: "Följ med! Nu!"
Jag hoppar i kängorna och stoppar hastigt solkräm och handskar i fickan. På väg uppför backen: "Fokus idag! Vad du gjort senaste veckan är inte värt sovplats, knappt bröd och vatten, hai capito?"
Jag:"..."
Marco: "Jag går igenom vad du skall göra en gång, EN gång, sedan gör du det! Jag har inte tid att tramsa runt! Och idag jobbar vi tio timmar..."
Jag: "..."
Marco: "Så här, dra ut med macheten, se upp för getingar, kapa, hugg, knåpa, knyt, skottkärra med minst tio knippen varje runda. Stressa inte ihjäl dig, idag jobbar vi länge så du behöver krafterna... Men arbeta fokuserat! Hai capito?"
Jag: "Uppfattat!"
Marco går utan ett ord och det första jag tänker är att jag behöver en cigarett, jag behöver verkligen en cigarett... Jag trevar i en tom ficka. "Satan!" Kan inte gå tillbaka, inte nu!
Solkräm, drar ut med macheten, får rivsår, ser upp för getingar, blir stucken, kapar, slinter, svär, hugger, svettas, sliter, knåpar, knyter, hivar upp tio vassa risknippen på en skottkärra och tuffar ned för backen mot haziendan. Får en värderande blick av Marco som står med lien och sveper bort drygt en fotbollsplan med varje slag. "Måste bara byta kläder, det är varmt!" Det ÄR varmt, förbannat varmt... Tobak och tändare i fickan, dyngsur t-skjorta på sängen, torrt linne i fickan, en klunk espresso ur koppen jag aldrig hann avsluta, jag är inne i mitt rum max 15 sekunder... Känner ögonen i nacken när jag haltar uppför backen. "Satan!" Glömde vatten. Kan inte gå tillbaka, inte nu!
Marco skriker efter mig: "Är du inte törstig, drick om du vill! Det är varmt idag!" Tack Gud! Tack Rambo!
Dricker mig otörstig, upp för backen, röker en av de ljuvligaste cigaretter i mitt liv, drar ut med macheten, river mig, ser upp för getingar, solen bränner, kapar, svär, hugger, svettas, knåpar, törstig, knyter, sliter, slinter, skulle kunna döda för en kall öl, hivar upp tio knippen på en skottkärra och tuffar ned för backen, blek och svimfärdig, bälgar vatten, upp för backen igen... Cirka fyra timmar senare hör jag steg som närmar sig precis när jag rullar min tredje cigarett. Damn you Murphy! Hinner precis slänga den värdefulla tobaken i buskarna innan Marco uppenbarar sig bakom ett krön: "Mat! Nu!"
Äter under tystnad.
Marco: "Öl eller vatten?"
Tänker: ÖLÖLÖLÖL hit med en stor fet kall jävla öl!!!
Säger: "Vatten tack!"
En högerhänt Marco placerar sitt eget glas med öl i vänsterhanden, vilar hand och öl mot bordsytan, bara några centimeter från min tallrik. Omedvetet? En provokation? Ett test? Primiana ser lite konfunderad ut. Jojo, nio års psykologistudier, undrar vad hon tänker?
Marco: "En halvtimmes paus, sedan skall vi rensa vegetation längs vägen, måste göra plats så att lastbilen kan komma upp nästa vecka. Tungt jobb! ...Kommer att ta tid! Rök om du vill! Drick kaffe om du vill! Vila om du vill! En halvtimme!"
Tobak och kaffe! Mina rödbrända axlar vrålar när jag lägger mina trasiga muskler att vila i sängen. Mer tobak, mer kaffe!

Marco: "Vaffanculo! Porca Puttana!"
Motorsågen lägger av efter fem minuter. "Råttorna har gnagt på den, inne i maskineriet! Hmmm..." Han plockar upp två machetes. "Glömde stege, vi får klättra!"
Klättrar, hugger, kapar, svettas, röksugen, rivsår, hugger, svingar, klättrar, röksugen, snubblar, törstig, skär, kapar, törstig, hugger, svettig, klättrar, svimfärdig, svingar, röksugen, rivsår, törstig, svettig, svimfärdig, röksugen...
Fyra timmar senare: "Uhm, err, är det ok om jag tar en rökpaus?"
Marco: "Självklart!"
Han sätter sig jämte mig på marken där jag med händer darrandes av ansträngning försöker peta tobak på plats i ett papper, tyst.
Men en skrynlig cigarett i mungipan plockar jag upp en kvist från marken: "Vad kallas de här? De är ju täta som spindelnät och växer överallt och totalt skär sönder huden... Kan de verkligen tjäna ett syfte?"
Marcos underarmar är lika blodiga som mina.
"Rovi! Det är klart de tjänar ett syfte, i naturen tjänar allt ett syfte, hon gör aldrig fel! De stabiliserar trädens rötter så att de inte blåser omkull, men de har vuxit för mycket och nu stjäl de näring från träden istället. Djuren som livnär sig på dem är få här. Jägare!" Marco ger mig skuggan av ett leende: "Det mörknar snart. Nog för idag!"
Tack Gud! Tack Rambo! Men väl hemma på haziendan: "Där! hinkar! Alla träd behöver två spannar vatten var!"
Mot alla odds fattar jag mod och protesterar: "Är inte det slöseri med vatten? Jag menar ni månar ju om alla andra resurser!"
Marco: "För tio år sedan hade det inte behövts men klimatet har förändrats... Växthuseffekten! Ger vi inte dem extra vatten dör de! ...Det mesta inom ekologisk odling är faktiskt inte att odla enligt naturens regler, men att kompensera för den rubbade balansen. Det är den svåra delen!" Skuggan av ett leende igen.

Vattenhinkarna är tunga, gårdsplanen är kullig och ojämn och träden är till synes oändliga. Men först häller jag två spannar vatten över mig själv med munnen vidöppen som en uttorkad sjöbottens desperata bön upp mot himlen. Två timmar senare är jag färdig, oändligt tacksam för att solen gått ned och en lätt skymning smeker mina rödbrända axlar vandrar jag upp i kullarna dit Marco försvunnit för att be om ytterligare order. Jag hittar honom framför en brasa ifärd med att bränna upp resterna jag inte hann med att tvinna samman till knippen.
Marco: "Hur mår du?"
Jag: "Trasig, trött och sönderbränd för att vara ärlig! Men jag hoppas att jag gjort rätt för mig idag?"
Marco: "Ja, idag har vi jobbat bra! Mycket bra!"
Jag: "Jag har tänkt... Vill du veta anledningen till varför jag inte gjort vad jag borde ha gjort senaste veckan?"
Marco: "Det vill jag!"
Jag funderar en kort stund på att berätta om alla böcker jag läst, alla filmer jag sett och alla datorspel jag fastnat i; Hur jag hjärntvättas av alla spännande scenarion, de vackra mötena och de vackra människorna... Hur jag faktiskt också levt så under en vansinnig period av mitt liv men när himlen slutade ramla ner i famnen på mig satte jag mig mest på en soffa med armarna i kors och väntade tålmodigt på att det skulle hända igen och mest läste, tittade på film och spelade datorspel... Och att jobba för mat och sovplats är ganska jävla trist i jämförelse. Men efter en kort blick på Marco, vars ansikte dansar med elden från brasan mot en mörk bakgrund av total vildmark inser jag att slänga ur sig en sådan dumhet, att peka ut mig själv som en pubertal massprodukt från en svagsint generation, skulle placera mig i Landrovern på väg mot stationen vare sig jag jobbat hårt eller ej. Diplomat, hjälp mig översätta till Rambo-språk! "Pssst pssst pssst!"
Jag: "Nummer ett, det är ganska jävla trista att jobba själv. Nummer två, på något sätt såg jag faktiskt detta som som en semester, och mental vila halkade över i fysisk vila och jag tappade fokus. Men det i sig rättfärdigar ingenting, det vet jag, men anledningen till detta... Den riktiga anledningen, varför jag egentligen är här..."
Sedan berättar jag sagan om hur en bortskämd bondson haltade igenom en halvmessyr till studiekarriär och kraschade sin examen, om två år dedikerade till en bok som ingen vill läsa, om hur jag efter två år vaknade upp ur mina skriverier och upptäckte att alla dryckesbröder flyttat och skaffat jobb och alla vackra flickor jag någonsin känt sprungit och gift sig. Marco ser oberörd ut, så jag fortsätter att berätta och slutligen berättar jag sanningen. Marco ser berörd ut.
"Tufft! Fem år säger du!? ...Jag själv är född i en stad, ända sedan barnsben har jag drömt om en gård på landet och nu är jag här... Det är min vision men den är fortfarande inte komplett. Varje dag jag arbetar är ett steg mot att fullända min dröm, varje dag jag arbetar kan det hända att jag gör ett misstag och dör, varje dag jag arbetar kan det hända att någon jag älskar dör eller haziendan brinner ner och allt jag kämpar för försvinner... Jag har också förlorat människor jag älskar... Men när jag arbetar tänker jag inte, varken på passerade eller framtida förluster. Det är så jag bibehåller fokus!"
Jag: "Jag fungerar inte så, jag blir för lätt distraherad av både minnen och drömmar. Det är därför jag arbetar så ofokuserat. Dessutom har mina fem år har gjort mig vek både i själ, hjärta och kropp."
Marco: "Du är inte vek! Vare sig i själ, hjärta eller... hmmm..." Rambo tittar på fattig bonddrängs blodiga biceps med ett snett leende. "...Du bad om en andra chans och du bad om det med rak rygg. Det var starkt gjort! Sedan arbetade du med machete nästan tio timmar i sträck, dina klena biceps till trots. Det var också starkt gjort! ...Fysiskt arbete har gett mig viljestyrka precis som en stark vilja ger dig kraft att arbeta hårdare än du egentligen orkar. Idag pressade jag dig och jag vet många som hade gett upp halvvägs... Du är inte vek!"
Jag: "Ja, men idag arbetade jag för någonstans att sova inatt, för att förtjäna mat för dagen, med varje hugg och slag och rispa i hopp om nästa cigarett och smaken av klart vatten."
Marco: "Precis."
Rambo försvinner ur scenariot och Mr Miyagi och Karate Kid stirrar in i elden i tyst samförstånd.
"Jag tror skrivandet för mig är som hårt arbete för dig", säger jag till slut. "När jag skriver glömmer jag förflutet och framtid, det enda som är viktigt där och då är att pussla ihop historien rätt, inte ens anledningen till varför jag skriver är viktig när jag skriver."
Marco: "Du och jag är lyckligt lottade... Alla människor lider. Men det är inte alla människor som begåvats med vare sig drivkraft eller passion."
Jag: "Ja, vi är lyckligt lottade!"
Marco: "Mat?"
Jag: "Bröd och vatten?"
Marco: "Nej, Pasta och öl!"
Jag: "Mums!"

Dag 36 - The Neverbeginning Story

Katterna: Trucholo, Macchiolina, Milou, Merlino; Hästarna: Mamo, Eskobar, Cajal; Getterna: Macchia, Natalia; Hunden: Percivale; Åsnan: Luna; Husse: Marco; Matte: Primiana.

Jag har precis lärt mig namnen på alla djur utantill. Jag har utforskat den närliggande terrängen, funnit små stigar att utforska framöver. Jag har kartlagt människorna och är redo att kartlägga sammanhanget och skriva sagan om Azienda delle Macchie.
Jag har organiserat mina papper, texter och böcker i rätt ordning att beta av. Jag har hittat rytm och harmoni i sättet jag sover, äter, vaknar, arbetar... Jag har ett rum alldeles för mig själv, jag har basen för ett hem där jag kan bo och trivas. Motocross, surfa med Marco, bowling, meditation med Primiana, bit för bit lära mig italienska för att förstå de finare nyanserna hur man odlar växter och örter... Allt jag behöver nu är en matta för mina papper, en ordentlig kamera för ordentliga bilder och några stearinljus för stämningens skull, sedan kan sagan börja på allvar. Nog med att skvalpa omkring på ytan, det är tid att ta ett djupt andetag och dyka... Lära, leva, skapa...

Primiana åkte iväg på ännu ett kommunal-möte, Marco lagar mat. Kött! Biologiskt förstås, glada kossor, inte ledsna... Men ändå kött. En dag i veckan och det är idag. Det känns nästan lite högtidligt.
Marco: Hur vill du ha din köttbit?
Jag: "Blodig!"
Marco: "Du skulle iväg en sväng till Venedig nu tjugoförsta maj va?"
Jag: "Smask mums... Mmhm!"
Marco: "Vi får hit en ny yngling att jobba då! Är det ok? Från Amerika..."
Jag biter nästan sönder en tand mot gaffeln: "Kroinsch... Mmmmh!?"
Marco: Vi kan ju inte hushålla mer än ett sällskap åt gången, men du har ju varit här ett tag nu... Lärt dig saker och så... Vi har ju precis startat upp och vill först och främst lära känna människor... Bygga ett kontaktnät."
Det droppar blod från mun till tallrik, jag tror det är från köttbiten: "Mmhm."
Marco ger mig en lång blick: "Det är ok med dig eller?"
Jag sväljer blodet: "Mmm... Jadå. Jodå. Jag skrev ju att jag planerade att stanna mellan en månad och tio år, och nu har det ju gått en månad."
Marco: "Bra bra! Vi vill ju hålla lite rotation. Men vi håller väl dörrarna öppna!? Du kan ju komma tillbaka senare."
Jag: "Ehrm... Kan jag köpa en flaska vin för eget bruk? Tror jag behöver skriva lite ikväll... Måste ju börja söka ny sysselsättning och så..."
Marco: Haha. Du får en såklart!
Jag: "Tack. God natt!"
Snip snap snut, så var sagan slut!

Den lilla pojken i mig vill gråta, packa och åka hem till mamma med svansen mellan benen. Min intellektuella fåfänga suckar liderligt över att ha gått miste om en så bra historia och undrar mest hur lång tid det kommer att ta att packa ner och packa upp och tänka om allt han ville läsa och skriva och redigera, plats oviktig.
Resenären i mig gapskrattar: "Hahaha, fjantnisse! Nu skall du få för att du låste in mig i fem år, nu är det min tur! Nu är det tid att göra skäl för namnet på din tramsiga bloggsida, O helige Herr Vagari Bundus Mister Tvungen att Resa! Fram med skoputsen, pojke lilla. Nu är det jag som är Herre i huset! Upp med ankaret styrman, nästa hållplats horisonten. Land ohoj! Tjo-ho-hooo..."
Nu knackar det på dörren, Primiana är tillbaka från kommunal-mötet. Hon har ett paket cigaretter i sin hand, ett leende i sitt ansikte och ett skratt i sitt hjärta: "Jag passerade en tabaccheria på vägen hem... God natt, vännen!"
Jag älskar det där skrattet. Jag kommer att sakna det där leendet. Vinet är slut men jag pallar inte att lipa ikväll. Innerst inne vet jag ju att resenären har rätt. Det är hans tur nu...

Jag sätter mig i fönsterkarmen och stirrar ut. Det är mörkt, vinden är sval och syrsorna håller konsert. Det är vackert. Det är något att gripa tag i. Det är något att hålla fast vid. En söt liten fras jag skrev förra gången tillvaron slog mig på käften är: 'Oftast förändras livet så sakta att man ingenting märker, ibland så fort att man märker just ingenting annat.' Ett litet ordspråk jag är ganska stolt över, fullt av visdom och erfarenhet och lidelse. Men det är dynga, det är bara ord! För oberoende av hur många gånger jag repeterar den där frasen för mig själv så lär jag mig aldrig.
Jag känner mina fotsulor mot kakelplattorna och låter tyngdkraften ta över, anar en cementgjutning där under, vidare ner genom rötter och jord och lager på lager av materia med namn och syften jag inte förstår och inte kan kontrollera. Jag försöker göra mig tyngre än vad jag är. Jag försöker förnimma jordens mitt och hur dragningskraften är en stråle som skjuter upp genom jorden, rakt genom min kropp och min skalle, vidare ut i natthimlen. Jag försöker övertyga mig själv om att jag är en del av skapelsen, inte en trasig reflektion bunden till min egen tid och plats. Men det är svårt, fantastiskt svårt. Kommer jag någonsin att lära mig leva i nuet?

Jag försöker slappna av i käke och ögonbryn, nollställa muskulaturen kring hela mitt ansikte, tömma mitt sinne på minnen, hopp, tankar och bara vara. Det finns en ganska exakt siffra på hur många tankar en människa låter fara genom huvudet under en dag, Primiana nämnde siffran någon gång men jag var upptagen med en annan tanke och lyssnade inte. Sade hon 69.000!? Botemedlet mot den oundvikliga huvudvärken som följer på detta är att meditera, i ordets rätta bemärkelse; Att meditera - Att koncentrera sig på en sak. EN sak! Sig själv... Jag försöker skapa mig en sinnesbild av utsikten, doften, känslan, lungor som arbetar och ett hjärta som slår men de 69.000 tankarna infinner sig i alla fall... Jag trodde jag hade funnit en plats där en vagabond för ett ögonblick kunde lätta på de strama tyglar som binder honom till de demoner som ständigt driver honom mot visionen av vad som finns bakom nästa krök. För en gångs skull hade jag rätt... Och nu viner piskan bakifrån istället...
Kommer jag någonsin att lära mig att det enda som är beständigt är att saker förändras? ...Att idéer är till för att förverkligas där och då och inte tonas ut i dimmiga hopp om avlägsen framtid? ...Att vill man göra sin röst hörd måste man ryta till, inte artigt vänta på sin tur? ...Att för att bli älskad måste man våga älska? Att för en människa som driver med vinden finns inga kompromisser? ...Att en stjärnklar natt över ett fält med olivträd är aldrig så vacker som när man vet att man aldrig kommer att se den igen?
Jag knäcker min andra valnöt så ömsint jag bara kan men innehållet går fortfarande i tusen bitar. Jag äter upp dem.
Godare än så blir nog inte livet utan att man ljuger för sig själv...

Dag 35 - En Handiklappad Viking.

Jag står och dagdrömmer med stink-maskinen i mina händer. Den är inte tung längre. muskler och maskin har lärt sig att arbeta tillsammans, att parera varandras rörelser. Men kampen har jag gett upp, det är maskinen som leder och jag som följer. Bakom mig breder en jämn plan ut sig av kapade grässtrån, blommor, buskar och sargade stenar. Så jämn en kulle nu kan bli... Inget konstverk direkt, men jobbet blir ju gjort... Fort går det inte heller direkt, för även om den inte längre är tung gnager säkerhets-bandet in i ryggen och underarmarna domnar ganska snabbt av det repetativa arbetet. Det blir många rökpauser, mycket stirr mot horisonten. Hoppas Marco kommer tillbaka snart och vi kan jobba tillsammans, men han har ju ett vanligt jobb vid sidan om. Militär som han är... Det är trist att vandra omkring här själv i grönskan och känna sig bortglömd och avdomnad.

Plötsigt knackar någon mig på axeln. Jag vrider på huvudet och får se en av de handikappade med ett stort leende: "Primiana vill att du kommer, med trimmern... Hon är vid örtgården."
De två bilarna med psykiskt handikappade och deras vårdare har anlänt, jag hade inte ens märkt det. De står kring örtgården och gör vad det nu är handikappade gör; Rafaela viftar med händerna, gapskrattar och gör små piruetter intill en soptunna för organiskt avfall. Roberto stirrar ohämmat på mig med stora förälskade ögon, stammar, dreglar och ber om mitt telefonnummer. Giuseppe är arg som alltid, hoppar och stampar i gräset och viftar med armarna mot den vårdare som hindrar honom från att träda in i örtgården att hoppa och stampa. Varför de är som de är, huruvida det är synd om dem eller inte, och huruvida man skall behandla någon stämplad som handikappad som individ bara för att de har en stämpel på sig eller om man skall skita i det för att det är så tramsigt motsägelsefullt bryr jag mig inte om, jag är lika artigt likgiltig mot dem som mot de flesta vårdarna trots att de flesta av vårdarna saknar personlighet och jag vet inte ens vad de heter. Men idag är blondinen med...
Ståtlig, vacker, rakryggad, med klarblå ögon som alltid lämnar en skugga av vemod efter sig i farvattnet där hon näpet sveper över gräset och doftar underbar parfym. Hon står i utkanten av scenariot och röker när hon upptäcker hur den långe svensken med svettig överkropp iklädd skyddsmundering och ett maskulint redskap i nävarna närmar sig. (inbillar jag mig i alla fall) Primiana står i mitten av örtgården, vinkar och säger något.
Jag: "Mmm, va?"
Blondinen ler ett osynligt leende (inbillar jag mig), Primiana upprepar: "Kan du rensa örtgården från gräs? Lämna de här två raderna, men rensa bort allt där ogräset vuxit för högt."
En konkret uppgift, hurra, jag fokuserar på här och nu och uppgiften... Försöker ignorera de där blå ögonen mot min ryggtavla (inbillar jag mig) och sveper med koncentrerade ögon över scenariot: "Uhm, här och här då med andra ord... Men skall jag spara den och den? *pekar*
Primiana: "Nej nej, ner med allt, bönstjälkarna skall ned de också, vi börjar om helt de där raderna."
Jag: "Vilken höjd på gräset?"
Primiana: "Så lågt du kan utan att slå i jorden."
Jag: "Slangen då? Den syns ju knappast och kapar jag för lågt kan jag ju skada bevattningssystemet!?"
Primiana: "Oj ja, det tänkte jag inte på... Duktig bonddräng!" Det där skrattet jag älskar vibrerar. "Ta en bit ovan då, en decimeter ungefär, vi får plocka resten för hand..."
Jag lägger trimmern på marken och böjer mig över den i hopp om att solen skall fånga upp min muskeldefinition mot blondinen och brummar igång trimmern med höger biceps. Första gången jag såg henne överlade jag allvarligt med mig själv huruvida jag borde bli olyckligt förälskad eller inte, när hon sedan lämnade beslöt jag mig för att det var en fantastiskt dålig idé, men nu är hon ju här igen och då har man inte så mycket att säga till om. Det lider brist på fagra damer i Paradiset och när de väl dyker upp är det svårt att inte bete sig som en hormonstinn liten pojke.
I vilket fall lämnar både hon och resten av sällskapet fattig bonddräng i fred att göra sitt jobb. Alla förutom en av de manliga vårdarna som stannar kvar att leka viktigpetter. Honom gillar jag inte. Han är hårdhänt mot människor han har som sysselsättning att vårda och han verkar mer lättdistraherad än jag själv gentemot fagra blondiner: "Du glömde säkerhets-bandet!", påpekar han med nasal röst.
Jag: Det skär in i ryggen! Det är bara onödigt!"
Viktigpetter: "Det är en tung apparat... Använder du bandet bär du ju upp den med hela kroppen, inte bara armarna. Det är väl onödigt... Använd bandet... Det är det det är till för..."
Jag: "Jag har starka armar, bandet skär mest sönder huden på ryggen! Säkerhets-band är till för svaga armar som inte orkar tänka själva!"
Tystnad...
Viktigpettern: "Jaja, du gör som du vill!" Viktigpettern svansar efter resten av sällskapet.
Så jag gör mitt jobb. Örtgården är liten och nätt och hur trimmern fungerar kan jag ju utan och innan vid det här laget. Nu är det jag som bestämmer igen. Jag leder, maskinen följer. Precist, noggrant och exakt... Varenda grässtrå faller dit jag vill och menar... Och plötsligt finns där inte mer gräs att kapa... Och med det att sista grässtrået faller kommer också sällskapet tillbaka som på befallning...
Primiana: "Oooooh... Titta svensken! Vad fint det blev! Vad duktig han är... En applåd för svensken..."
Alla klappar i händerna. Jag lyfter trimmern ovan huvudet likt en krigare lyfter sin blodiga yxa ovan ett slagfält av fallna fiender och utstöter ett brunstigt vrål. Blondinen tänder en cigarett.
Jag slår mig ned i skräddarställning i utkanten av scenariot och tänder en egen cigarett medans de handiklappade applådörerna bär bort liken från slagfältet att mata hästarna med, så även blondinen.
Sedan försvinner de i sina två små vita bilar, de handiklappande individerna såväl som blonda och icke blonda vårdare, och jag återgår till trimmern och ogräset ännu en gång. Nu är jag herre över maskinen igen och maskinen är bara ett redskap. Mitt behov av att hävda mig försvann med blondinen och jag bestämmer mig åter en gång för att det är en ganska dålig idé att bli olyckligt förälskad. Men hur och varför man hanterar en maskin håller jag fast vid. Idag är jag herre över mig själv och idag får inga fler blommor falla offer för svaga armars nycker, blonda eller ej... Tid, tålamod, närhet... (inbillar jag mig)

Dag 34 - Blomman & Valnöten.

Primiana:

"Nu är du dum! Ditt sinne är ingen fiende och din intuition är inte en förlorad vän! De är verktyg båda två, kugghul om du så vill... Bara för att det ena vuxit sig stort och starkt nog för det andra att snurra ur led innebär det inte att du kan kassera dem och börja om på nytt. Nu är du ju här och du är ju fortfarande du, eller hur? Du måste bara hitta balansen! Det kräver tid, tålamod och framför allt närhet... Du har ju inte ens vant dig vid naturen ännu, jag ser ju hur du viftar bort insekter men de är ju en del av naturen de med. Låt dem vara och göra vad de är och vad de gör. Det kommer med tiden, tålamodet och närheten... Jag lovar!"
Och med de visdomsorden ringandes i öronen gick jag ut och grep grästrimmern från containern och satte igång att klippa ogräs ännu en gång. Mitt tempo, inte maskinens! Maskinen tjänar mig, jag är dess Herre, inte tvärtom. Maskinen är där för min skull, för att underlätta, men det är JAG som sätter tempot!
Men det är svårt... Maskinen vrålar, skriker, luktar illa. Den stressar, den är tung, drar åt höger och vänster och försöker tvinga med mig åt samma håll, hela tiden öka farten, utmanar mig att skrika lika högt och springa lika fort som den själv. "Ynkliga, veka lilla människa, är det allt du orkar? Är det allt du förmår? Du har ett jobb att göra, avsluta vad du påbörjat! Sedan får du vila! Sedan får du äta! Sedan får du sova! Sedan får du njuta av soluppgången! Sedan ses vi igen!" Maskinens vrål och vilja letar sig in under ansiktsmask och öronskydd, gör mig stum, klumpig, tafatt och mekanisk. Musklernas mekanik tar över, kompenserar maskinens tyngd och svep med motrörelser, jag blir ett med maskinen och förlorar mig själv i dagdrömmerier. Sveper över blommor och ogräs utan eftertanke, allt skall vara plant, lika högt, lika långt, lika jämt, likadant.
"SKROINK!" Jag vaknar till liv. En sten. "Skit i det! Jobba! Tempo! ÖKA!!!" Jag stänger av maskinen, sätter mig i gräset jämte en fallen liten blomma och suckar djupt åt mig själv. Stink-maskinen vann igen!
"Förlåt lilla blomma, det var inte meningen att döda dig! Jag vet inte vad det är med mig!" Omedvetet försöker jag vifta bort en nyfiken humla som mest bara blir irriterad och surrar än närmre och intensivare kring mitt huvud.
Jag tittar uppgivet upp mot terassen i hopp om Primianas lugnande gestalt men hon är någon annanstans. Vissa slag måste man utkämpa på egen hand. Tid. Tålamod. Närhet. Vilket jävla skitsnack!

I en korg vid den öppna eldstaden i uppehållsrummet jämte köket på andra våningen vilar ett mindre berg av valnötter. Bland det första jag gjorde när jag kom hit var att välja ut den starkaste och envisaste valnöt jag kunde hitta och placerade den på skrivbordet mellan askfatet och datorn i mitt eget rum, och varje kväll efter det griper jag om den med vänsterhanden för att se om jag kan knäcka den. Jag vet att jag fortfarande är för svag men det är inte det viktiga, det viktiga är att för var dag som passerar märker jag sakta och säkert hur mitt grepp hårdnar och valnötens skal veknar. Jag har bestämt mig för att den dag jag lyckas befria nöten från skalet så skall jag packa och resa vidare. En människa och hennes horisont och de många vägskyltarna dit, Fattig Bonddräng i ett nötskal.
Ikväll knäckte jag den. Nöten är ute ur sitt skal. Men nöten är trasig, jag knäckte för hårt och för vårdslöst. Med en trasig valnöt i min hand, där man knappt kan urskilja skal från nöt, stirrar jag mot min ryggsäck och tänker.

Milstolparna vi placerar ut att guida oss mot horisonten, målen och delmålen... Är det rationellt, spirituellt eller är det något annat? Spiritualister talar om att visualisera saker man vill uppnå för att sedan låta det undermedvetna ta över. Rationalister talar mest om deadines. Vem och vad och varför är den trasiga lilla valnöten i min hand?
Jag stoppar den största biten av en trasig valnöt i munnen. Den smakar mums så helt rationell kan den ju ändå inte vara. Så jag bestämmer mig för att strunta i stämplarna och de skrivna och oskrivna reglerna en stund. Mitt första steg, hit, krävde mod? Vågar jag resa igen? Jag svarar ja! Det är inte flykt som styr mina steg, det är jakt!
Är jag färdig här? Känns det komplett? Är det ett möte i förbifarten eller är det något jag vill hålla fast vid?
Hjärta, hjärna och själ är överens. Jag vill stanna!
Riskerar jag att fastna om jag stannar? Karva ut stigar och mönster och rutiner i Edens Lustgård, riva upp ärr i paradiset och förvandla det till ett helvete? Vill jag lämna med ett gott minne eller fly först när saker och ting går fel? Jag svarar inte. Så väl känner jag inte mig själv och vad jag håller på att förvandlas till ännu.
Så jag kompromissar, smyger in i haziendan och norpar åt mig en ny valnöt och ger mig själv ett nytt löfte: När jag lyckas knäcka skalet och bevara nöten intakt, när jag är pånyttfödd... Då skall jag resa igen! Och med det beslutet känner jag hur ett kugghjul krymper och ett annat växer... Så jag mumsar i mig resterna av den trasiga valnöten, jag behöver näringen, imorgon skall jag tampas med stink-maskinen igen... Tid, tålamod, närhet.

Hört i veckan...

Det var en tysk, en italienare och en turk...
Tre nationer skall slussa upp varsin raket att cirkla kring månen i tre månader under ett internationellt rymdprojekt och de tre astronauterna från de olika länderna tillfrågas vad de vill ha med sig...

Tysken: 'Ge mig mat. MAAAT! Så mycket mat ni bara får in i åbäket!'
Allrighty, raketen packas full med wienerschnitzlar, kött, kräm och grädde och övrigt mums. Foff iväg till månen!

Italienaren: 'Dricka! Vin, sprit, öl! ge mig rubbet... Fyll kärran för fan!'
Visst, tunnor, lådor, buteljer och flak med burköl lastas in till bristningsgränsen. Foff iväg till månen!

Turken: 'Tobak, röka! Hur skall jag klara mig utan cigg i 3 månader va? Lasta på bara!'
Fixat, limpor, paket, cigariller, cigarrer skyfflas in i raketen. Foff iväg till månen!

Tre månader senare...

Tysken landar under jubel och ståhej... 'Välkomen, välkommen! Hur gick det, hur mår du?' Tysken vaggar ut ur raketen, tre gånger så fet som innan: 'Mums, glufs, burp! Bara bra, bara bra. Hej igen jorden!'

Italienaren landar bland de stolta fanorna och skränande trumpeterna... 'Välkommen hem! Hur gick det, hur mår du?' Italienaren ramlar ut ur raketen 'hic' slår skallen i asfalten och somnar med tummen upp.

Turken landar, tjo och tjim... 'Välkommen tillbaka! Hur gick det, hur mår du?'
Raketdörrarna är öppna, men turken syns inte till. 'Hallåå, turken?' Inget svar. 'Har han rökt ihjäl sig månntro?'
Välkomst-ensemblén smyger in i rakteten, rotar bland cigarettpaket och limpor, allt sånär som oöppnat och intakt. Slutligen hittar de turken hopkrupen i en hörna, med vansinnig blick och en otänd cigarett i mungipan:
'Nghhn... Någon s... som har tändare på sig?'

Dag 33 - Svart Katt Vit Katt.

En historia baserad på poesi för läsvänlighetens skull, på lögn för att ge poesin kraftigare nyanser, och lite sanning mest bara för trovärdighetens skull... Som alltid!

Snart har jag lärt mig rutinen - När de knackar på dörren och frågar om jag skall med någonstans; Ett naturreservat, en sjö, hämta möbler, bankärenden, mässor, utställningar, sammankomster. Vad det än gäller är det aldrig bara en snabb runda men minst en halv dag och jag har drygt en minut på mig innan Landrovern startar upp och de tutar på mig - Kolla så det inte glöder i askfatet, att datorn är av, stänga vindluckorna för fönstret, ett snabbt svep kring rummet att roffa åt mig en till fyra sovande katter och placera dem utanför dörren, plocka på mig jacka, plånbok och tobak innan jag hoppar i ett par oknutna kängor och rusar ut lagom till det att de tutar igen. Kort och gott - Tvåtuts-rutinen.

Första gången skulle vi hämta möbler. En vän skulle flytta och sålde en klump möbler till kompispris. Det första jag får syn på är en stor blå gårdsgrind i metall med en liten skylt: Varning för hunden! ...och för husse, ditklottrat med spritpenna. Det andra jag får syn på är en krum liten man i 40 års åldern, med vilda ögon dansande bakom ett par glasögon, ett rödmosigt ansikte och hes röst. Bakom honom breder det ut sig en innergård som lika gärna kunde varit tagen ur en Emir Kusturika-film; Smutsig, skabbig med bråte överallt och en ledsen hund som tassar omkring och sniffar i skräpet.
Galningen med glasögonen sticker en cigg i käften och frågar om vi vill ha vin. Av sammanhanget förstår jag att han är murare, både utefter vad de talar om och diverse trasiga och sunkiga maskiner som står kaotiskt spridda kring gården. Det ligger en pistol i en soffa som han hastigt skyfflar undan så att vi kan hiva upp åbäket på Landroverns tak. Plötsligt får han syn på mig och jag får en hård knuff i ryggen: "Men helvete människa, vad lång du är!", vrålar han med sin hesa röst och väsande skratt. "Har du en cigarett till övers? Mina är slut!" Det är då jag bestämmer mig för att han är en dålig människa. Ett intryck som förstärks mer och mer där han lufsar omkring med cigg i käften, sprinklar respektlös aska överallt, petar och drar i sina maskiner och skriker åt hunden, totalt utan hämningar och eftertanke, högröd i ansiktet.
Men Marco är hur snäll och vänlig som helst, kanske lismar han för att få ner priset lite grann. Galningen hötter likgiltigt med sin cigarettbeprydda hand mot en mosaik på utsidan av huset och säger något jag inte förstår, ett konstverk som omringar en fönsterruta och innesluter en madonnastatyett. En fantastisk skapelse, hur har en idiot som han kommit över den? Han verkar inte uppskatta den för fem öre... Jag brukar vara bra på att bedöma människor och inuti min skalle hör jag hur en polerad trähammare faller slutgiltigt mot sin träkloss: Ja, han är en dålig människa. Det vilar något illasinnat i luften kring honom. Han misshandlar säkert sin hund också, se på den bara, så skygg och undertryckt den ser ut.
När vi sedan traskar in i sovrummet för att hämta ut ett skåp fattar jag att det är jag som är en dålig människa.
Galning eller inte, mannen med den krumma ryggen, de vilda ögonen och de mosiga kinderna är inte en dålig människa, han är artist, en hyperaktiv skapare. En vansinnig konstnär. Men visst är det är lätt att ta miste...
Han har själv byggt tre våningar inuti ett fallfärdigt hus som tidigare hade femton meter till tak. Han har själv målat hela insidan av huset i mystiska färger, draperat med väggbonader och konstverk. Mosaiken på utsidan av huset, konstverket som omringar en fönsterruta och innesluter en madonnastatyett, är inget en vansklig människa snubblat över och är oförmögen att uppskatta. Nej, nej, det är han själv som har murat dit. Fem veckor tog det.


Det knackar på min röda lilla dörr: "Alessio bjuder på lunch! Skall du med?" Tvåtuts-rutinen...
Askfat, dator, fönsterluckor, katter... "TUUUT!" Jacka, plånbok, cigaretter, kängor... "TUUUUUUT!"
"Han åker till Venezuela om en månad för att arbeta som dykinstruktör."
Jag har svårt att föreställa mig ett munstycke istället för en cigarett under de där galet dansande ögonen, men första besöket lärde mig att saker inte alltid är vad ett första intryck presenterar saker som.
"Vi skall hämta upp ett par sista saker, sedan bjuder de på lunch.

Grinden är vidöppen men Alessio är inte hemma. Istället möts vi upp av en äldre man; En uppenbarelse som lika gärna kunde vara tagen ur en serietidning; Liten, senig, rynkig, plirande ögon, höknäsa, grått pipskägg och en nikotinfärgad mustasch. Möt Giorgio: "Tjo på er, Alessio kommer snart, Mila är i köket!"
Konstnärens flickvän kommer ut ur köket, nästan lika lång som mig, brunbränd och muskulös och med vild punkfrisyr, iklädd endast trosor och BH kring en kropp som ser kapabel ut att föda många barn och fler därtill: "Heeeeej!" Hon kramar om Primiana, ger Marco en puss på kinden och blinkar vänskapligt till den förvirrade svensken samtidigt som två flickebarn dyker upp kring hörnan.

Halvruttna träsängar, rostiga stycken från diverse maskiner, leriga tunnor och hinkar och en massiv kista av odefinierbart material utgör trädgårdsmöblemanget. En trådgårdsslang täckt av en blå handduk får utgöra mitt eget ryggstöd när jag sätter mig på en vinglig stålsäng att rulla en cigarett. Någonstans inne i köket vrålar Goran Bregovic som småningom avlöses av Pink Floyd.
Giorgio fyller en plastmugg med rött vin att placera framför mig innan han kastar ett mindre berg av träpinnar över en primitiv eldstad men behåller en som vandringstav att luta sig mot när han ställer sig bredbent att hålla vakt vid elden. En ring glimmar till i örat att lysa upp hans höknästa profil och pipskägget. Bilden är som tagen ur en film om cowboys och indianer och Giorgio är halvblodet, den fria själen, vindpinad och vild, som försöker förmedla fred mellan två folkslag när han inte är upptagen med att luta sig över eldar med en stav i händerna. Det skulle inte förvåna mig om det hänger en vargskinnsrock med påsydda talismaner innanför dörren. Det skulle inte förvåna mig ett dugg! Jag måste börja räkna in kameran i min tvåtuts-rutin!
Mila, nu påklädd, kommer ut under ett enorm fat bälgandes med vingliga köttbitar att placera jämte Giorgio som tvingas hålla en hungrig hund på avstånd med sin käpp. En moped hörs på avstånd.
"Nu kommer Usama!" "Usama? Varför kallar ni honom för Usama?" "Därför att han är förskräcklig!", skrattar Mila. Alessio rullar in sin moped av märket Liberty på gårdsplanen med ett stort leende och en tioårig Usama hoppar av baktill, rusar fram till Mila och får en stor puss. "Hej mamma!"
"Hmmm, vi behöver nog ett bord till.", varpå en tung marmorplatta placeras ovan fyra tomma gastuber. "Jaja, lite vinglig, men vi skall ju bara äta på den, inte knulla.", säger Mila eftertänksamt. Alessio skrapar bort gamla cementrester från marmorplattan med flatsidan av en slägga medans de tre barnen rusar in att hämta tyger och kuddar.
"Matdags! Hämtar du salladen, min älskade?" Alessio går in i köket, Alessio kommer ut med ett okynnigt leende och en revolver i handen. "Pistolen! Den jävla pistolen, alltid skall du ta fram pistolen! ...Du skulle ju hämta sallad!" Alessio går in i köket, Alessio kommer ut igen med tre enochenhalvliters rödvinsflaskor i famnen. Mila blänger på honom. Alessio hämtar salladen.

Efter måltiden är vinet slut och de plockar fram två nya flaskor rött, en påse med grönt samt revolvern. Herrarna söker upp en hörna och en metallburk för lite prickskytte medans damer och barn drar sig undan på behörigt avstånd; En tjock madrass mitt bland skräphögarna täckt med en orientalisk filt som ser ut att kosta en mindre förmögenhet. De sliter rutiga sidor ur en kalender och börjar spela luffarschack. Jag har svårt att bestämma mig för vilket läger jag hör hemma i men väljer slutligen herrarnas nobla sällskap. Miss, miss och miss igen. "Den drar lite åt höger, sikta vänster så träffar du!" Miss, miss och miss igen. Jag knäcker upp kolven och inser att de gett mig blanka patroner. Herrarna viker sig dubbla av skratt och jag drar mig mot damerna och barnen istället.
Jag vinner första omgången luffarschack, andra, femte, sju omgångar på raken. Kvinnor och barn surar och skriker och försöker distrahera mig. Under ett parti mot äldsta dottern försöker Mila distrahera mig med att tala om sin vackra väninna. "Blond, blåögd, stora bröst och putande läppar... Hon försörjer sig som fotomodell... Har du flickvän? ...Du är väl inte bög? ...Vi kan presentera dig om du vill!? Skall jag ringa henne?" Dottern kiknar av skratt men mitt svenska kylslagna sinne rubbas inte en millimeter och jag vinner igen. Italiens ära står nu på spel, patronerna är slut och herrarna blandar sig i leken, men det är för sent. Jag är oslagbar. Mer rött, mer grönt. Jag vinner igen.

Solen står mitt på himlen och Giorgio somnar i en hög med bråte, Marco slår sig ned för ett samtal med Alessio, barnen gör vad det nu är barn gör och Primiana och Mila försvinner in i huset. Jag slår mig ned vid herrarna och lyssnar ett tag på Giorgio som snarkar och Alessio som håller ett föredrag för Marco, vrider och vänder på en harpunpistol, talar om pirayor och muränor och hajar... Jag gillar inte hajar och mer än så kommer jag nog inte att förstå så jag drar mig undan solen och fiskarna för att se vad de gör inomhus.
Inomhus ligger de på mage i en stor säng och rotar i en tvinnad liten korg, Primiana trär stenar och snäckor på ett snöre och Mila ger tips och råd. Jag lägger mig på mage jämte dem och får en utforkande blick av Mila. "Hmmmm... Skytt säger du... Hmmm..." Hon rotar lite i korgen med pärlor, stenar, snäckskal och mystiska symboler. "Jag har visst inga skyttar kvar, men se här, en våg! Du ser ut att behöva lite våg i dig, balans är bra!!!" Varpå hon snärjer in en liten metallvåg i ett bylte med hopknutna läderband hon skurit ur en gammal jacka. En självlysande stjärna och ett gammalt spanskt mynt sitter redan fastnystade. "Se så, ett armband till dig... Stick nu! Jag delar inte säng med långa pojkar som fuskar i luffarschack." Primiana skrattar så hon kiknar, själv hade jag redan glömt. Jag är dålig på att minnas mina segrar, tacksam för människor som påminner mig. Så jag bugar och bockar och backar ännu en gång ut i solskenet.

Alessio:
"Kina? Jaså du är resenär också? Det är viktigt. Har du sett hur de forslar bort liken på förmiddagarna på landsbygden i Tibet, med häst och kärra? Allting fungerar inte som i Europa, det är viktigt att veta... Du har haft tur som hamnade hos Marco och Primi, de är inte som andra. De är bra människor, de är inte som de flesta italienare! De flesta italienare är dåliga människor. Har du sett hur de forslar bort sophögarna på förmiddagarna i Italiens storstäder, med uniform och sopbilar? ...Eller det är klart att du har sett, det är klart att du vet! ...Så många parti luffarschack vinner man inte på rad utan något innanför pannbenet... Här skall inte jag komma och patronisera bara för att jag är äldre... Vishet kommer inte alltid med åren, du har ju rest mer än mig, du talar ju fyra språk, det är klart att du vet... Eller har du verkligen rest mer än mig?"
Galningen plockar fram ett parti Risk, viker upp kartan och vi placerar små soldater, hästar, kanoner och cigarettaska på platserna vi besökt. Alessio vinner!

Dag 32 - En olycklig kärlekshistoria.

Jag hade först tänkt skriva ett långt, smart väckelsetal om ekologiska ideal att vinkla, tvista och höja till skyarna, typ något is stil med: "I Sverige jämför vi ofta idealister med idealet de förespråkar, huruvida de lever upp till utopin eller ej. När de misslyckas, vilket de alltid gör eftersom en utopi är en utopi, så pekar vi finger och säger du din hycklare, du är ju inte ett dugg bättre än mig! ...istället för att se oss själva i spegeln."
Mmmm, precis... Vem orkar!? Vi är vad vi är, vi gör vad vi gör och det krävs mer än vältalighet och galla att förändra vad vi är och vad vi gör... Oftast en käftsmäll eller rätt hand att smeka vår kind. Omständigheter förändras ibland, man kanske faller, man kanske vaknar till liv...

Vad som håller på att hända mig själv är att koncept och ståndpunkter börjar bli oviktiga, här finns ändå ingen att gnabbas med och även om buskar och träd verkar digga min poesi ger de föga gensvar förutom att växa en tusendel av en millimeter var dag. Först vrålade och protesterade mina muskler så att jag nästan blev sängliggandes, sedan drabbades jag av acne, sedan brände solen mig röd. Men muskler växte ikapp vilja, hälsosam diet och balanserat leverne sparkade igång immunförsvaret och jag har nu föga slaggprodukter kvar i kroppen, till och med solen blänger mindre ilsket och röd hud håller på att tonas ut i brons. Skit i idealen, jag skall bli fotomodell. Bwahahaha!
Nä, men vad som än händer i ett liv har man ofta ett behov av att spegla sig i vad man lämnat bakom sig för att förstå vart man är på väg. Jag har det, jag antar att det är därför jag för weblogg och ännu är jag inte färdig med att spy galla, men idag tar jag en paus. För idag drabbades jag av något större och mäktigare än både tidens hjul och de ad nauseam knarrande ekrarna tillsammans. Idag drabbades jag av kärlek...

En av få återkommande händelser, på denna hazienda där var dag är olik den följande, är att två fullsmockade bilar med psykiskt handikappade ungdomar kommer på besök tre gånger i veckan. Att se, lära om och förstå naturen, hur saker växer och tas tillvara. Men kanske framför allt för att få andas lite...
En av de handikappade gossarna heter Roberto och han är olyckligt förälskad... i mig! Dessutom är han besatt av telefonnummer. Han ringer aldrig men han har allas telefonnummer, mitt har han tagit fyra gånger nu. Han smyger alltid omkring med sin väst och sin midjeväska, vankar höger, plockar upp sitt block, vankar vänster, tittar lite på utsikten, står stilla och glor i sitt block. Stoppar ner det igen... Han stryker kring mig som en liten hormonstinn gosse på ett mellanstadie-diskotek, olyckligt förälskad i den långa ståtliga brunetten som virvlar omkring i utkanten av dansgolvet till sin egen lilla melodi; Flickan han vill men inte vågar bjuda upp till dans för han vet inte hur man dansar som hon. Stackars Roberto vet inte hur man dansar alls.
Så han håller sig mest bara i närheten, med sitt block och sin penna och sina aviga steg. Och var gång en Casanova närmar sig brunetten att utbyta ord och leende och dansa lite, mörknar hans uppsyn. Han blir så arg att han frustar och stampar i marken, stirrar ilsket på sitt block för att återfå fattningen innan han tar mod till sig... Går fram och bjuder upp till dans, om så bara några steg, innan det är för sent och musiken tystnar. Han stammar och spottar saliv och frågar efter mitt telefonnummer en femte gång, han har slarvat bort det igen...
Sedan tystnar han... trevar lite tafatt innan han återgår till sin egen klumpiga dans, vandrar till höger och vänster om vart jag än går, cirklar som katten kring het gröt. Tar upp sitt block, stirrar lite på det, låtsas anteckna något, stoppar ner det igen... Ibland är det nästan så att jag avundas hans tafatta ärlighet och oförmåga att dölja vad han känner. Men livet blir inte alltid som man vill. Jag är ledsen Roberto, det hade aldrig fungerat mellan oss. Vi är för lika, du och jag. Vi dansar bäst som ensammast, till trummor som ingen annan hör...

Dag 31 - Percy

Min första sömnlösa natt. Törstig. Från min röda dörr till huvudingångens röda dörr är det drygt tre meter.
Schäferhundar ser annorlunda ut om natten, speciellt när det är fullmåne, speciellt här mitt ute i skogen och natten och tystnaden. Större, vildare, mer rovdjurslik.
Tystnaden bryts av ett hundskall. Percival reser sig upp med blottade huggtänder och rusar rakt mot mig. Mitt hjärta hoppar upp i halsgropen och hade jag haft tankeförmågan i behåll hade jag nog tänkt något i stil med: Det var inte så här jag hade tänkt jag skulle sluta mina dagar... Men huggtänderna sveper förbi mig, Vovven rusar vidare, skällandes, bort mot stängslet. Ett vildsvin i fjärran, Percival är på min sida. Tack gode Gud för det!
Då får jag plötsligt syn på min egen vaga spegelbild i rutan på Landrovern. Allt jag har på mig är underkläder och en sarong jag hastigt svepte kring livet innan jag gick ut. Men det är inte vad jag ser i rutan på en landrover om natten, under en fullmåne, skogen och tystnaden. Spegelbilden skrämmer mig. Axlarna är bredare än vad jag är van vid, gestalten är hukad och med armarna framför sig beredda för strid. Gestalten i bilrutan stirrar tillbaka på mig. Avvaktar min nästa rörelse. Stor, vild, rovdjurslik.
Är det vem jag är? Är det vad jag kommer att förvandlas till om jag dröjer kvar här?
Rätar på ryggen och släpper armarna längs sidan. Smyger in i haziendan och norpar ett paket biologisk mjölk. Slår mig ned jämte Percy som skällt färdigt och åter landat på dörrmattan, tänder en ciggis och stryker honom bak öronen. Månen lyser fortfarande klar, det är fortfarande natt och vovven liknar fortfarande mer ett monster än en hund. Ändå är jag inte ett dugg rädd längre.
"Dumma vovve, du får inte skrämmas så", säger jag med milt förebrående röst varpå monsterögonen tittar oförstående på mig innan de sveper vidare över terrängen och omgivningen.
Jag försöker se livet ur hans synvinkel; Ett stycke mark att vakta, ett skarpsinne för minsta rörelse i vegetationen som omger honom, lite halt på ena bakbenet vilket han inte låter hindra honom speciellt mycket alls när han väl är sugen på att springa. Ständigt vakandes över ett revir som inte är hans eget men där livet råkade placera honom.
Vi har nog en del gemensamt ändå...

Dag 30 - 3 språk. 3 själar. 3 Skärseldar?

Jag har börjar upptäcka med mitt mailande hur olika man uttrycker sig på olika språk. Skriver jag till svensktalande talar jag om jämförelser av nu och då, av här och där, om flykt, melodrama och trasiga minnen, hoppet om att finna något nytt. Skriver jag till engelskspråkiga talar jag om vägen, sökandet, möten i förbifarten, jakt och hur denna plats bara är en av många... jag skriver ju om samma ting, men perspektiven är så fantastiskt olika...
Med utgångspunkt "cogito ergo sum" - Jag tänker därför är jag, så måste det väl också vara som så att HUR man tänker också är VEM man är. Man får en själ för varje språk man behärskar, säger ett gammalt ordspråk.
Mjo, onekligen så formas sättet man tänker av kommunikationens regler, som i sin tur formas av människor och möten och kontexen man befinner sig i. Min andra själ föddes och fostrades i Shanghai, där jag lärde mig tala engelska flytande. ...född och fostrad i tid och rum där allt och alla bara var på genomresa, på väg någon annanstans. Min andra själ är fortfarande ung och upprorisk, den ser inga hinder men bara möjliheter, den behärskar fler synonymer för ord som "rädsla, begränsning, reson, trygghet, säkerhet" och så vidare. Men på engelska är det bara ord, ingenting jag förstår eller låter mig hämmas av. Min engelska själ är mest bara hungrig hela tiden, lite bångstyrig och respektlös kanske, men framför allt hungrig.

Undrar hur min italienska själ kommer att se på världen? Enligt Primiana bör det inte dröja mer än 6-7 månader innan jag behärskar språket någorlunda flytande. Får den födas här, på Azienda delle Macchie, tror jag den kommer att skratta mycket, gestikulera mycket, tänka mindre.
Tre språk. Tre själar. Tre skärseldar? Hjälp!
Av de två själar jag besitter för tillfället så gillar jag nog mitt engelska tankesätt mer. Min svenska är ju så fruktansvärt pubertal och gnällig egentligen.
Hur gör man för att glömma bort sitt modermål? Jag tror den själen kommer brinna längst i skärselden, den har ju haft både mest tid och vilja att synda.
Tips uppskattas!

.....

Back on the mythical track of the vagabond - He who travailed must now travel - Another boot to lash out and spin the wheel of fortune, may fortune grace me or at least have decency enough to bury me in a beautiful place! I must recover my strength and my will after too long a time in darkness, and I believe the remedy is to be found in the soil of the earth, where there is grass and trees and rocks and hard work to be done. ...get my back straight and all bones, meat and sinews working properly again... Maybe even a tan while I'm at it! Then we shall see where fate guides me! A backpack, a few changes of clothes, a few good books, things to write on and things to write with is all I need to maintain what I hope to become. Oh, and tobacco of course... Always tobacco! God made a mistake putting blood in my veins instead of tar, I guess he's stuck in routines like everyone else these days, blind to the anomalies in his creation, just another homo sapiens injected on a moving track, dreaming of what he will do with his pay check and blind to the ever changing world around him... 'Ol bastard won't even pay heed to provocations these days, even though the whole world turned either Sodom or Gomorra... I guess I'll just have to keep on injecting myself with poison sticks! If they raise the tarry tax further I shall have to resort to a life of crime, we all need that little extra fuel pumping our veins to feel alive right? It's not even about right versus wrong these days, rather blasphemic survival versus a will to live... And I wish to live!

Farm dog is barking again. He does not like boars, old Percival... It's peaceful here. Every morning I open my window I'm struck by a beautiful panorama of an olivegrove covering a hillside beneath a rising sun. A westbound wind roaring depths and heights, erasing all tracks behind and and obvious paths ahead. Leaving my mind blank as that of a newborn baby boy. If I ever manage to raise cash enough this is how I wish to spend my days growing old! Pretty pretty!
But there's a difference between the settler and the nomad, I know it all too well... There's a restless wanderer in the soul of my kin, there's no way to let her out and even old age seemingly cannot defeat the pull of the horizon... I sincerely hope smoking kills me before my legs grow too weak to wander...
South next, not North!
Hoping for India next, maybe Nepal, Tibet and Mongolia, maybe even China again! Just loose plans of course. Life taught me that he who stares too intent at the horizon is he who forgets the vile rocks and the beautiful flowers at his feet. And I have both stumbled and crushed flowers chasing my own horizon... This time I shall let the rocks and the flowers guide my path. I'm hoping this time the wind is strong enough to carry me all the way...
...South, not North!

Dag 29 - Glasskärvor i Edens Lustgård.

Pinsamt inlägg igen - I hopp om att blottlägga mitt Ego för världen så jag slipper ta itu med det själv och kanske hittar något annat att haka upp mig på.

Återfall.

Jag saknar mitt rum i Sverige, jag saknar att omge mig med alla mina pretentiösa böcker som jag aldrig läser, jag saknar att hata världen och döva mitt hat med att gnälla över världsordningen och bota den med World of Warcraft. Jag saknar att vakna upp i ett mörklagt rum, titta på klockan och inte veta om siffran sju menar morgon eller kväll. Jag saknar att skriva långa känslosamma brev till vackra flickor som aldrig svarar. Jag saknar John Silver och torrskabbig mikrovågsmat klockan fyra på morgonen. Jag saknar den pinsamma känslan av att tvingas visa legitimation på systembolaget när de egentligen borde känna igen mig väl nog att införa portförbud. Jag saknar att hämmas av sociala regler och svenskt förnuft, att behålla mina pinsamma åsikter för mig själv och bygga kylslagna murar istället för att vräka ut vad jag tycker och tänker för alla och ingen som ändå aldrig svarar.
Jag saknar att längta bort! Nu är jag ju här och jag är ju egentligen fortfarande mig själv. Speciellt nu när ruset av ett nytt äventyr börjar lägga sig. Framför allt saknar jag fast och snabb uppkoppling mot internet. Nu när jag väl funnit styrka och perspektiv vet jag ju hur jag skulle använda det; Wikipedia, språklexikon, beställa kloka böcker, efterforskningar för artiklar att skriva, sälja och skapa mig en sysselsättning, en identitet och ett liv inom ramarna för vad mitt eget ursprung förespråkar... Hur naivt och inskränkt det än är så är det ju fortfarande "hemma".
Men jag inbillar ju mig. Jag har ju knappt varit här tre veckor än. Jag inbillar mig att det är växtvärk jag känner efter att ha vuxit så fort och så snabbt när jag i själva verket knappt knäckt upp handlederna att befria mig ur fosterställning än.

Kanske är det bara ett fall av abstinens efter en usel drog. Kanske går det över. Jag är ju egentligen en resenär, en äventyrare, en vagabond... Det var ju bara olyckliga omständigheter som låste fast mig så länge på en och samma plats. Eller?

Damen med tarotkorten påstod annorlunda. Hon sade att jag alltid kommer att pendla mellan att vara en introvert skapare och en skenande guldgrävare; pessimist och opportunist. Att det är en berg- och dalbana jag aldrig kommer undan men att det är vem jag är och det enda som kan plana ut topparna och dalarna är att sluta kämpa emot.

Kanske var det bara det att Marco satte en grästrimmer i min hand vilket kändes som att få en glasskärva i köttet när man sträcker sig efter en blomma. Traktorn med larvfötter är ok, så även monstren de kallar automobiler, elektriciteten, mobiltelefonerna och övrig teknologi. Det är ju bara ett tecken på att de vill backa... Inte att de är efterblivna. Men när Marco plötsligt sade att det gick för långsamt med lien och att det nog vore bäst om jag tog trimmern istället vändes världen upp och ned. Jag har redan gett den ett namn: Machinetta di putsa - Stinkmaskinen. Trimmern osar bensin, låter illa och framför allt trasar tyngden sönder min rygg där lien mest får mig att använda hela kroppen och känna mig sund och frisk och på väg åt rätt håll. Nu kan jag inte längre jobba i mitt eget tempo, nu är det maskinen som bestämmer igen... Precis som för alla stackars satar jag brukade se lufsa omkring på hemmaplan med krumma ryggar. Produktivitet kontra tid infann sig plötsligt och nu jobbar jag under press och stress. Kunde lika gärna anmält mig som gratis arbetskraft på Ikea Centrallager >< ...Eller mja, utsikten är väl månne ett skålpund fagrare.

Fortsätter det så här drar jag vidare... Till ett ännu knasigare ställe... Såg att ett meditationscenter/yogaretreat behövde någon att vårda deras trädgård en bit söderut härifrån; Gammalt etruskiskt territorium beläget mitt i en sovande vulkan. Meditation, yoga, trumfärder, trans danser och proper introduktion till min spirituella djurguide slänger de in som bonus. Borde nog få rabatt på alla CDs, videos och T-shirts som deras officiella guru marknadsför på internet dessutom! Hmmm... Jepp, ett SÅNT ställe! Men jag tror fortfarande att kommersiell spiritualism slår högre än västerländsk rationalitet! Se på Jehovas vittnen bara... När de väl kommer knackandes på dörren, vem är det som ler vänligt och vem är det som ser sur och fientlig ut av den som knackar och den som vägrar öppna dörren? Haha. Synd bara att deras paradis ser ut som en Walt Disney-rulle från åttiotalet. Annars hade jag fanken joinat!

Eller varför egentligen fortsätta åka snålskjuts på andra? Varför inte ta skriet i min själ på allvar? Amish! Kloster! Eremit! Eller varför inte en hellenistisk sekt!? - kvarlevan av en dyrkan till gudar som faktiskt har egen vilja och karaktär.

Fan vad jag saknar World of Warcraft! Tar en klunk öl på det (ekologiskt odlad humle)

Dag 28 - Borta Bra Men Hemma Bäst!

Borta.
Jag minns ett sommarjobb på ett sågverk, de många reglerna och föreskrifterna och hur jag mest struntade i hjälm och öronskydd bara för att bryta mot ett förhatligt tabu. Jag minns hur jag räknade ner minuter och timmar och dagar, längtade efter nästa rökpaus, rast och arbetsdagens slut. Arbetet i sig var mest bara en rutin för händerna där skallen stod och dagdrömde om vad den skulle göra med lönen. Jag minns hur jag drömde om en vacker flicka och kalkylerade hur många timmar till jag skulle behöva arbeta för att ha råd med tågbiljett. Jag minns hur mina trötta händer snubblade över sin egen rytm och hur en fallande bräda smekte min nakna skalle. Jag minns hur min arbetskamrat tittade på mig med vitt ansikte och hur han tvingade på mig en svettig hjälm.
"Reglerna finns där av en anledning, hörru!"
Sedan minns jag inte mer för jag slutade dagen därpå, lånade pengar av mina föräldrar och tog tåget för ett möte med en vacker flicka.

Bra.
Tre näsknäppar har jag mottagit. Den första för att jag glömde släcka ljuset på toaletten och slösade elektricitet. Den andra för att jag satt i fönsterkarmen, klarröd och nykonstruerad, med lortiga kängor på. Den tredje för att jag i en uppförsbacke råkade placera mig mellan traktor och lyftflak när flaket skulle tömmas. "Aldrig aldrig ALDRIG stå där!!! ...Vare sig motorn är på eller av, traktorn kan glida och då blir det köttfärs av dig."
Annars är tyglarna ganska slaka vare sig jag arbetar med lie, skära, machete eller yxa. En kort serie instruktioner, en hastig demonstration, ett moment av övervakning, sedan står det mig fritt att prova mig fram själv. "Stressa inte, det får ta den tid det tar, känn dig för, hitta din egen rytm, lugn och fin..." Så jag lyssnar, jag stressar inte, jag låter det ta den tid det tar, jag känner mig för och jag hittar min egen rytm, lugnt och fint.
Kanske är det en hjärntvätt i klass med tvåtusentalets Falungong? Kina-sekten som växte sig stor nog att få gymnastiksalar att tjäna som fängelsen... Lyckliga människor behöver ju inget, de är ju lyckliga, så de producerar inget, köper inget, Herregud det rubbar ju ekonomin, det är klart det måste olagligförklaras.
Nu generaliserar jag igen, måste sluta med det... Här och nu, min egen hjärntvätt fungerar onekligen annorlunda...

Men.
Ett lass till sedan tar jag en cigarett, ett knippe gräs till sedan tar jag en paus, ett vedträ till sedan får det vara nog. Men plötsligt finns där inte fler stenar att plocka, en hundra gånger hundra meter grönskande kulle är befriad från ogräs och vedstapeln sträcker sig hög och stolt och allt som ligger kvar i gräset är spridda högar med bark. Igår var min lediga dag och jag kände mig rastlös, så jag tog på mig kängor, solkräm, handskar och grep efter macheten innan jag tog sikte mot en träddunge jag redan bearbetat men där min känsla för estetik krävde två buskar till. Marco ställer sig i vägen: "Det behövs inte mer där. Det är bra som det är!"
"Men!"
"Nej nej, det är jättebra, precis som det skall vara, det skall ju inte vara helt renrakat. Lämna några buskar!"
"Men...!"
"Nej!!! Idag är din lediga dag! Gå in och ta en bit pizza till, rök en cigarett, slappna av! Imorgon jobbar vi igen!"

Hemma.
Min moder brukar ofta anklaga mig för att okynnesröka. Jag vet inte riktigt vad okynne betyder, det låter mest som gammal småländsk dialekt. Men sammanhanget är glasklart; Jag röker när jag är uttråkad, när jag inte har något att göra. Jag stoppar en cigarett i käften per automatik och utan att tänka efter, inte för att jag behöver det. Ibland händer det att mina händer sträcker sig efter en cigarett när jag plötslig upptäcker att det redan ligger en cigarett och ryker i mitt askfat och en annan sitter fastklistrad i mungipan...

Bäst.
De är ganska snåla här på Haziendan, tänder och släcker lampor när de går in i ett rum och när de lämnar det. När vi monterade ned ett skjul sparades varenda liten tyg- och stål- och trådbit, sorterades, lindades och samlades i väl organiserade små högar för att senare tilldelas en plats i ett förråd tills det att de en dag kan komma till användning på nytt. Varenda grässtrå krattas ihop för att hivas innanför inhägnaden där hästarna travar kring. Varenda droppe vatten mäts ut när de diskar och sköljer av tallrikar och grytor. Rutiner och slentrianer existerar knappast, de anpassar varje tillgång mot dess användningsområde, stort som smått. Och det färgar av sig.
Saker har ingen tilldelad plats här, plats tilldelas efter hand men på något sätt ryms ändå allt. Inte ens en Fattig Bonddräng har någon tilldelad plats, men ändå hittar jag alltid någonstans att vara, något att göra, ett tomrum att fylla. Här okynnesröker jag inte. När jag blir röksugen tar jag mig tid att meditera, att långsamt rulla en cigarett, att tända den och känna smaken och effekten av varenda andetag mot en säker död. ...Men framför allt tar jag mig tid att njuta av livet fram tills dess...

Dag 27 - En vek Viking.

Trots att jag arbetar lugnt och i mitt eget tempo så börjar nu kroppen att säga till... Mina år av stillasittande har onekligen lämnat spår vilket jag innerst inne också visste och nu också måste möta ansikte mot ansikte.
Katthår, hösnuva, prosit! En överarbetad sena i högerhanden vrålar till. Växtvärk från tonåren då jag växte dryga tio centimeter under ett sommarlov gör sig påmind med ryggsmärtor och värk i leder... En ryggrad som suttit hukad över en datorskärm undrar varför fasen han måste börja sträcka på sig plötsligt och ben som suttit låsta i skräddarställning i några år undrar vad alla dessa rörelser till höger och vänster skall vara bra för. Officiellt har jag en vilodag i veckan att vårda min ömkliga lekamen innan muskler, ben och senor börjar om igen med tunga lyft, eviga liar och omöjliga sträckningar. Men en dag räcker inte. Min kropp jämrar sig i protest, en mycket gnällig och ojämn symfoni och egentligen vill jag bara slå dövörat till. Låtsas som att jag ingenting hör och tvinga min kropp att anpassa sig till var den är och vad den måste göra. Jag känner mig vek och oduglig där jag haltar omkring mina långa ben att bära upp en skev rygg, med mun och näsa täckt av dubbla lager halsdukar att hålla hö och katthår på avstånd. Jag vill minsann vara lika stor och stark och duglig som Marco. Men det är jag ju inte... :(
Och nu är ingen tid att låtsas vara macho. Vill jag stanna måste jag öka successivt, inte låta stoltheten slita mig sönder och samman på bara en månad för att sedan tvingas åka hem som vilket vrak som helst som går in i väggen utan att säga till när gränsen är nådd.
Så jag säger till vad jag orkar och inte orkar. Förväntar mig nästan ett besviket ansiktsuttryck och undran vad det är för vekling de lejt och om han verkligen är värd den där sängen och alla skrovmål... Men inte heller en utskällning för att jag inte sagt till tidigare utspelar sig, bilden jag såg framför mig när jag väl tänkte om. Marco bara nickar tyst och säger att då får jag väl ta det lite lugnt några dagar. Primiana plockar fram liniment och massagefingrarna. Så nu blir det att översätta broschyrer och hemsidor ett tag... Prosit!

Dag 26 - Agape!

Visst är de bara människor, och visst plockar jag endast ut små detaljer ur ett sammanhang att höja till skyarna. Men ändå, jag slutar aldrig förvånas över mina två välgörare. Jag tror minsann jag håller på att förälska mig. Inte i henne och inte i honom, men motpolerna de utgör och sammanhanget de formar.
Primiana står och lagar mat i köket när jag kommer in och utbrister plötsligt: "Oh, vi måste ju ha musik!" Varpå hon plockar fram en CD jag bränt ut med rytmer från öst. Musiken sätter igång, Primiana glömmer maten och börjar plötsligt vagga omkring i köket i takt till musiken och med ögonen slutna, som om det inte fanns någonting annat i denna värld förutom hon och rytmen från trumman. Jag tittar på som förtrollad.
När musiken tystnar står hon stilla ett tag och vaggar innan hon öppnar ögonen och brister ut i gapskratt. Sedan vevar hon omsorgsfullt om i maten medan jag omsorgsfullt rullar två cigaretter och vi går ut på terassen. Primiana sätter sig i skräddarställning, tänder sin cigarett och pekar ut Lilla Björn och Polstjärnan och lär mig hur man alltid vet var Norr är om natten. "...Förutom när det är molnigt då!", säger hon och brister ut i ännu ett skratt med hela sin kropp och av hela sin uppenbarelse.
Det som förvånar med Marco är att han aldrig förvånar. Alltid samma lugn, alltid samma tempo, alltid samma rytm. Vare sig han talar med en person eller håller tal inför hundra har han samma kroppsspråk och tonfall. Vare sig han lyfter en pinnstol eller lägger en hundrakilos betongklump på ryggen alltid samma puffande andetag som indikerar att han utför fysiskt arbete, lätt eller tungt. Alltid samma lugna blick bakom sina Sylvester Stallone-ögonlock och alltid samma mjuka järngrepp vare sig han klappar en kissekatt eller girar in en skenande häst.
Det är bara när det är surfväder han själv skenar.

De är som som jord och himmel; Hur jag önskar jag kunde stå och hur jag önskar jag kunde sträcka mig.
Kärlek. Kärlek är ett fattigt ord. Svenska är ett fattigt språk, här krävs något äldre. Det är inte Amor jag förnimmer. Amor är den passionerade kärleken, vad som får människor att brinna och rasa och förgöra allt i sin väg, en kärlek att förslava och gräva gravar. Amor är reserverad för tonåringar, poeter och krigiska konungar. I undantagsfall kanske också gudar.
Det är heller inte Filos jag förnimmer. Kärleken till en vän, en själsfrände. Bandet och gemenskapen mellan två människor som aldrig böjs och aldrig går av, magin mellan två varelser som lever i ett ömsesidigt beroende, och när den ena går bort följer den andra strax efter.
Känslan jag förnimmer är Agape. Den frigörande kärleken, kärleken till livet mot alla odds. Här tillåts jag växa i mitt eget tempo, att gripa efter himmel i den mån jag förstår, förnimmer och orkar... Att låta tyngdkraften ta över och fästa varje litet steg säkert mot jordens yta, att för en gångs skull slippa böja min bräckliga gestalt efter tidens och världens evigt växlande vindar.
Två motpoler, plus och minus, och elektonerna som rusar genom mig är som den renaste eld och jag kallar den Agape.

Dag 24 - En okunnig Ambassadör

Ibland håller de bjudningar på haziendan och upp till femtio personer som samlas i skuggan av ett stort parasoll och ett magert träribbat tak. Vänner och vänner till vänner och så vidare; Bagare och sånginstruktörer, knegare och shamaner, spiritualister och idealister beblandas (shaken not stirred) med mer eller mindre intellektuella och upplysta människor som äter, dricker, skrattar och diskuterar mer eller mindre seriösa ting. Italienare talar alltid i munnen på varandra, man väntar inte artigt tills det att förre talaren avslutat och det är ens egen tur, man räcker inte upp handen. Vill man höras måste man avbryta vare sig man vill slå igenom ett argument, be om mer vin eller om man vill ha en bit bröd från andra sidan bordet. Förutom när det gäller mig då. Främlingen, utlänningen...
De talar om mat, arkitektur, politik, biotoper, mat och plötsligt dyker Sverige upp i sammanhanget. Skandinavien, Danmarks amfibielandskap, Norges fjäll och fjordar, J.R.R. Tolkien och Nordisk mytologi, vattenkraft, lingonbär och potatis. Det utvecklade samhällssystemet och det sociala skyddsnätet, arkitekturen, stadsplaneringen och de rena gatorna, Stockholm och Gamla Stan. Hur fungerar det egentligen? Femtio människor slutar tala i mun på varandra och etthundra förväntansfulla ögon riktas mot mig där jag sitter med kinderna buktandes av bröd, pasta och kronärtskocka. Sverige? Hur? När? Vad? Varför? Trettiotvå-åringen som talar fyra språk, har skrivit en bok och ständigt lufsar omkring med block och penna i hand måste ju veta något.
...Men vad vet väl Fattig Bonddräng egentligen om sitt eget ursprung?

"Tugg, mums... Ehrm, jodå, Tugg, svälj... Javisst, luften är ren och fin och vi har speciella vårdhem för våra gamla, milsvida skogar och djupa sjöar även om vi matar de flesta med kalk... Gulp, burp... Kebnekaise, nej, ingen aning hur högt ovan hav... Ja, vi är medlemmar i Unionen men har fortfarande vår egen valuta, jag vet inte varför... Konstitutionell Monarki, vad betyder det? Vår Konung liknar mest en uggla vilket förvisso är en talande symbol för landet han representerar och också i Sverige har vi ett tiotal journaler dedikerade åt att kartlägga vår Kronprinsessas privatliv... Det är väl inte så stor skillnad mot Italien!?"
Femtio munnar brister ut i skratt att mata mitt Ego, men någonstans känns någonting väldigt fel. Jag har väl ingen direkt rädsla att tala inför människomassor, men helst vill jag ju veta vad jag talar om innan jag argumenterar, eller i alla fall vill jag behärska språket till punkt och prickar. Det är bara ett bristfälligt sinne som förvrider ett ärligt hopp om upplysning mot sarkasm och ironi... När man inte längre orkar förstå vad och varför är det ju så lättillgängligt att dra allt över en kant och bara skratta åt sig själv. "Vet du inte vad du talar om, locka dem att skratta!", säger mitt Ego... Men samtidigt hör jag en annan röst, en röst som säger att Stå upp-komik är en döende konstform; Att den har exploaterat vad som exploateras kan och det finns en gräns för hur mycket man orkar skratta åt sig själv. Där finns inte mer näring att suga ur jorden, och jorden som blir över har föga näring kvar för nytt att växa. Fattig Bonddräng må avsky sitt ursprung men i detta nobla sällskap vill inte ens jag vara partisk. Wikipedia nästa, sökord: Sverige.

Måste för övrigt fixa ny och större matta snart. Skrivbordet är till för min dator, min tobak och min elektriska espressokokare. Jag behöver någonstans att sitta, att sprida ut mina hundra papper, block och böcker. Någonstans att sitta och tänka och skriva ur ett jordnära perspektiv.