Jag hade först tänkt skriva ett långt, smart väckelsetal om ekologiska ideal att vinkla, tvista och höja till skyarna, typ något is stil med: "I Sverige jämför vi ofta idealister med idealet de förespråkar, huruvida de lever upp till utopin eller ej. När de misslyckas, vilket de alltid gör eftersom en utopi är en utopi, så pekar vi finger och säger du din hycklare, du är ju inte ett dugg bättre än mig! ...istället för att se oss själva i spegeln."
Mmmm, precis... Vem orkar!? Vi är vad vi är, vi gör vad vi gör och det krävs mer än vältalighet och galla att förändra vad vi är och vad vi gör... Oftast en käftsmäll eller rätt hand att smeka vår kind. Omständigheter förändras ibland, man kanske faller, man kanske vaknar till liv...
Vad som håller på att hända mig själv är att koncept och ståndpunkter börjar bli oviktiga, här finns ändå ingen att gnabbas med och även om buskar och träd verkar digga min poesi ger de föga gensvar förutom att växa en tusendel av en millimeter var dag. Först vrålade och protesterade mina muskler så att jag nästan blev sängliggandes, sedan drabbades jag av acne, sedan brände solen mig röd. Men muskler växte ikapp vilja, hälsosam diet och balanserat leverne sparkade igång immunförsvaret och jag har nu föga slaggprodukter kvar i kroppen, till och med solen blänger mindre ilsket och röd hud håller på att tonas ut i brons. Skit i idealen, jag skall bli fotomodell. Bwahahaha!
Nä, men vad som än händer i ett liv har man ofta ett behov av att spegla sig i vad man lämnat bakom sig för att förstå vart man är på väg. Jag har det, jag antar att det är därför jag för weblogg och ännu är jag inte färdig med att spy galla, men idag tar jag en paus. För idag drabbades jag av något större och mäktigare än både tidens hjul och de ad nauseam knarrande ekrarna tillsammans. Idag drabbades jag av kärlek...
En av få återkommande händelser, på denna hazienda där var dag är olik den följande, är att två fullsmockade bilar med psykiskt handikappade ungdomar kommer på besök tre gånger i veckan. Att se, lära om och förstå naturen, hur saker växer och tas tillvara. Men kanske framför allt för att få andas lite...
En av de handikappade gossarna heter Roberto och han är olyckligt förälskad... i mig! Dessutom är han besatt av telefonnummer. Han ringer aldrig men han har allas telefonnummer, mitt har han tagit fyra gånger nu. Han smyger alltid omkring med sin väst och sin midjeväska, vankar höger, plockar upp sitt block, vankar vänster, tittar lite på utsikten, står stilla och glor i sitt block. Stoppar ner det igen... Han stryker kring mig som en liten hormonstinn gosse på ett mellanstadie-diskotek, olyckligt förälskad i den långa ståtliga brunetten som virvlar omkring i utkanten av dansgolvet till sin egen lilla melodi; Flickan han vill men inte vågar bjuda upp till dans för han vet inte hur man dansar som hon. Stackars Roberto vet inte hur man dansar alls.
Så han håller sig mest bara i närheten, med sitt block och sin penna och sina aviga steg. Och var gång en Casanova närmar sig brunetten att utbyta ord och leende och dansa lite, mörknar hans uppsyn. Han blir så arg att han frustar och stampar i marken, stirrar ilsket på sitt block för att återfå fattningen innan han tar mod till sig... Går fram och bjuder upp till dans, om så bara några steg, innan det är för sent och musiken tystnar. Han stammar och spottar saliv och frågar efter mitt telefonnummer en femte gång, han har slarvat bort det igen...
Sedan tystnar han... trevar lite tafatt innan han återgår till sin egen klumpiga dans, vandrar till höger och vänster om vart jag än går, cirklar som katten kring het gröt. Tar upp sitt block, stirrar lite på det, låtsas anteckna något, stoppar ner det igen... Ibland är det nästan så att jag avundas hans tafatta ärlighet och oförmåga att dölja vad han känner. Men livet blir inte alltid som man vill. Jag är ledsen Roberto, det hade aldrig fungerat mellan oss. Vi är för lika, du och jag. Vi dansar bäst som ensammast, till trummor som ingen annan hör...
Mmmm, precis... Vem orkar!? Vi är vad vi är, vi gör vad vi gör och det krävs mer än vältalighet och galla att förändra vad vi är och vad vi gör... Oftast en käftsmäll eller rätt hand att smeka vår kind. Omständigheter förändras ibland, man kanske faller, man kanske vaknar till liv...
Vad som håller på att hända mig själv är att koncept och ståndpunkter börjar bli oviktiga, här finns ändå ingen att gnabbas med och även om buskar och träd verkar digga min poesi ger de föga gensvar förutom att växa en tusendel av en millimeter var dag. Först vrålade och protesterade mina muskler så att jag nästan blev sängliggandes, sedan drabbades jag av acne, sedan brände solen mig röd. Men muskler växte ikapp vilja, hälsosam diet och balanserat leverne sparkade igång immunförsvaret och jag har nu föga slaggprodukter kvar i kroppen, till och med solen blänger mindre ilsket och röd hud håller på att tonas ut i brons. Skit i idealen, jag skall bli fotomodell. Bwahahaha!
Nä, men vad som än händer i ett liv har man ofta ett behov av att spegla sig i vad man lämnat bakom sig för att förstå vart man är på väg. Jag har det, jag antar att det är därför jag för weblogg och ännu är jag inte färdig med att spy galla, men idag tar jag en paus. För idag drabbades jag av något större och mäktigare än både tidens hjul och de ad nauseam knarrande ekrarna tillsammans. Idag drabbades jag av kärlek...
En av få återkommande händelser, på denna hazienda där var dag är olik den följande, är att två fullsmockade bilar med psykiskt handikappade ungdomar kommer på besök tre gånger i veckan. Att se, lära om och förstå naturen, hur saker växer och tas tillvara. Men kanske framför allt för att få andas lite...
En av de handikappade gossarna heter Roberto och han är olyckligt förälskad... i mig! Dessutom är han besatt av telefonnummer. Han ringer aldrig men han har allas telefonnummer, mitt har han tagit fyra gånger nu. Han smyger alltid omkring med sin väst och sin midjeväska, vankar höger, plockar upp sitt block, vankar vänster, tittar lite på utsikten, står stilla och glor i sitt block. Stoppar ner det igen... Han stryker kring mig som en liten hormonstinn gosse på ett mellanstadie-diskotek, olyckligt förälskad i den långa ståtliga brunetten som virvlar omkring i utkanten av dansgolvet till sin egen lilla melodi; Flickan han vill men inte vågar bjuda upp till dans för han vet inte hur man dansar som hon. Stackars Roberto vet inte hur man dansar alls.
Så han håller sig mest bara i närheten, med sitt block och sin penna och sina aviga steg. Och var gång en Casanova närmar sig brunetten att utbyta ord och leende och dansa lite, mörknar hans uppsyn. Han blir så arg att han frustar och stampar i marken, stirrar ilsket på sitt block för att återfå fattningen innan han tar mod till sig... Går fram och bjuder upp till dans, om så bara några steg, innan det är för sent och musiken tystnar. Han stammar och spottar saliv och frågar efter mitt telefonnummer en femte gång, han har slarvat bort det igen...
Sedan tystnar han... trevar lite tafatt innan han återgår till sin egen klumpiga dans, vandrar till höger och vänster om vart jag än går, cirklar som katten kring het gröt. Tar upp sitt block, stirrar lite på det, låtsas anteckna något, stoppar ner det igen... Ibland är det nästan så att jag avundas hans tafatta ärlighet och oförmåga att dölja vad han känner. Men livet blir inte alltid som man vill. Jag är ledsen Roberto, det hade aldrig fungerat mellan oss. Vi är för lika, du och jag. Vi dansar bäst som ensammast, till trummor som ingen annan hör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar