Primiana:"Nu är du dum! Ditt sinne är ingen fiende och din intuition är inte en förlorad vän! De är verktyg båda två, kugghul om du så vill... Bara för att det ena vuxit sig stort och starkt nog för det andra att snurra ur led innebär det inte att du kan kassera dem och börja om på nytt. Nu är du ju här och du är ju fortfarande du, eller hur? Du måste bara hitta balansen! Det kräver tid, tålamod och framför allt närhet... Du har ju inte ens vant dig vid naturen ännu, jag ser ju hur du viftar bort insekter men de är ju en del av naturen de med. Låt dem vara och göra vad de är och vad de gör. Det kommer med tiden, tålamodet och närheten... Jag lovar!"
Och med de visdomsorden ringandes i öronen gick jag ut och grep grästrimmern från containern och satte igång att klippa ogräs ännu en gång. Mitt tempo, inte maskinens! Maskinen tjänar mig, jag är dess Herre, inte tvärtom. Maskinen är där för min skull, för att underlätta, men det är JAG som sätter tempot!
Men det är svårt... Maskinen vrålar, skriker, luktar illa. Den stressar, den är tung, drar åt höger och vänster och försöker tvinga med mig åt samma håll, hela tiden öka farten, utmanar mig att skrika lika högt och springa lika fort som den själv. "Ynkliga, veka lilla människa, är det allt du orkar? Är det allt du förmår? Du har ett jobb att göra, avsluta vad du påbörjat! Sedan får du vila! Sedan får du äta! Sedan får du sova! Sedan får du njuta av soluppgången! Sedan ses vi igen!" Maskinens vrål och vilja letar sig in under ansiktsmask och öronskydd, gör mig stum, klumpig, tafatt och mekanisk. Musklernas mekanik tar över, kompenserar maskinens tyngd och svep med motrörelser, jag blir ett med maskinen och förlorar mig själv i dagdrömmerier. Sveper över blommor och ogräs utan eftertanke, allt skall vara plant, lika högt, lika långt, lika jämt, likadant.
"SKROINK!" Jag vaknar till liv. En sten. "Skit i det! Jobba! Tempo! ÖKA!!!" Jag stänger av maskinen, sätter mig i gräset jämte en fallen liten blomma och suckar djupt åt mig själv. Stink-maskinen vann igen!
"Förlåt lilla blomma, det var inte meningen att döda dig! Jag vet inte vad det är med mig!" Omedvetet försöker jag vifta bort en nyfiken humla som mest bara blir irriterad och surrar än närmre och intensivare kring mitt huvud.
Jag tittar uppgivet upp mot terassen i hopp om Primianas lugnande gestalt men hon är någon annanstans. Vissa slag måste man utkämpa på egen hand. Tid. Tålamod. Närhet. Vilket jävla skitsnack!
I en korg vid den öppna eldstaden i uppehållsrummet jämte köket på andra våningen vilar ett mindre berg av valnötter. Bland det första jag gjorde när jag kom hit var att välja ut den starkaste och envisaste valnöt jag kunde hitta och placerade den på skrivbordet mellan askfatet och datorn i mitt eget rum, och varje kväll efter det griper jag om den med vänsterhanden för att se om jag kan knäcka den. Jag vet att jag fortfarande är för svag men det är inte det viktiga, det viktiga är att för var dag som passerar märker jag sakta och säkert hur mitt grepp hårdnar och valnötens skal veknar. Jag har bestämt mig för att den dag jag lyckas befria nöten från skalet så skall jag packa och resa vidare. En människa och hennes horisont och de många vägskyltarna dit, Fattig Bonddräng i ett nötskal.
Ikväll knäckte jag den. Nöten är ute ur sitt skal. Men nöten är trasig, jag knäckte för hårt och för vårdslöst. Med en trasig valnöt i min hand, där man knappt kan urskilja skal från nöt, stirrar jag mot min ryggsäck och tänker.
Milstolparna vi placerar ut att guida oss mot horisonten, målen och delmålen... Är det rationellt, spirituellt eller är det något annat? Spiritualister talar om att visualisera saker man vill uppnå för att sedan låta det undermedvetna ta över. Rationalister talar mest om deadines. Vem och vad och varför är den trasiga lilla valnöten i min hand?
Jag stoppar den största biten av en trasig valnöt i munnen. Den smakar mums så helt rationell kan den ju ändå inte vara. Så jag bestämmer mig för att strunta i stämplarna och de skrivna och oskrivna reglerna en stund. Mitt första steg, hit, krävde mod? Vågar jag resa igen? Jag svarar ja! Det är inte flykt som styr mina steg, det är jakt!
Är jag färdig här? Känns det komplett? Är det ett möte i förbifarten eller är det något jag vill hålla fast vid?
Hjärta, hjärna och själ är överens. Jag vill stanna!
Riskerar jag att fastna om jag stannar? Karva ut stigar och mönster och rutiner i Edens Lustgård, riva upp ärr i paradiset och förvandla det till ett helvete? Vill jag lämna med ett gott minne eller fly först när saker och ting går fel? Jag svarar inte. Så väl känner jag inte mig själv och vad jag håller på att förvandlas till ännu.
Så jag kompromissar, smyger in i haziendan och norpar åt mig en ny valnöt och ger mig själv ett nytt löfte: När jag lyckas knäcka skalet och bevara nöten intakt, när jag är pånyttfödd... Då skall jag resa igen! Och med det beslutet känner jag hur ett kugghjul krymper och ett annat växer... Så jag mumsar i mig resterna av den trasiga valnöten, jag behöver näringen, imorgon skall jag tampas med stink-maskinen igen... Tid, tålamod, närhet.
Och med de visdomsorden ringandes i öronen gick jag ut och grep grästrimmern från containern och satte igång att klippa ogräs ännu en gång. Mitt tempo, inte maskinens! Maskinen tjänar mig, jag är dess Herre, inte tvärtom. Maskinen är där för min skull, för att underlätta, men det är JAG som sätter tempot!
Men det är svårt... Maskinen vrålar, skriker, luktar illa. Den stressar, den är tung, drar åt höger och vänster och försöker tvinga med mig åt samma håll, hela tiden öka farten, utmanar mig att skrika lika högt och springa lika fort som den själv. "Ynkliga, veka lilla människa, är det allt du orkar? Är det allt du förmår? Du har ett jobb att göra, avsluta vad du påbörjat! Sedan får du vila! Sedan får du äta! Sedan får du sova! Sedan får du njuta av soluppgången! Sedan ses vi igen!" Maskinens vrål och vilja letar sig in under ansiktsmask och öronskydd, gör mig stum, klumpig, tafatt och mekanisk. Musklernas mekanik tar över, kompenserar maskinens tyngd och svep med motrörelser, jag blir ett med maskinen och förlorar mig själv i dagdrömmerier. Sveper över blommor och ogräs utan eftertanke, allt skall vara plant, lika högt, lika långt, lika jämt, likadant.
"SKROINK!" Jag vaknar till liv. En sten. "Skit i det! Jobba! Tempo! ÖKA!!!" Jag stänger av maskinen, sätter mig i gräset jämte en fallen liten blomma och suckar djupt åt mig själv. Stink-maskinen vann igen!
"Förlåt lilla blomma, det var inte meningen att döda dig! Jag vet inte vad det är med mig!" Omedvetet försöker jag vifta bort en nyfiken humla som mest bara blir irriterad och surrar än närmre och intensivare kring mitt huvud.
Jag tittar uppgivet upp mot terassen i hopp om Primianas lugnande gestalt men hon är någon annanstans. Vissa slag måste man utkämpa på egen hand. Tid. Tålamod. Närhet. Vilket jävla skitsnack!
I en korg vid den öppna eldstaden i uppehållsrummet jämte köket på andra våningen vilar ett mindre berg av valnötter. Bland det första jag gjorde när jag kom hit var att välja ut den starkaste och envisaste valnöt jag kunde hitta och placerade den på skrivbordet mellan askfatet och datorn i mitt eget rum, och varje kväll efter det griper jag om den med vänsterhanden för att se om jag kan knäcka den. Jag vet att jag fortfarande är för svag men det är inte det viktiga, det viktiga är att för var dag som passerar märker jag sakta och säkert hur mitt grepp hårdnar och valnötens skal veknar. Jag har bestämt mig för att den dag jag lyckas befria nöten från skalet så skall jag packa och resa vidare. En människa och hennes horisont och de många vägskyltarna dit, Fattig Bonddräng i ett nötskal.
Ikväll knäckte jag den. Nöten är ute ur sitt skal. Men nöten är trasig, jag knäckte för hårt och för vårdslöst. Med en trasig valnöt i min hand, där man knappt kan urskilja skal från nöt, stirrar jag mot min ryggsäck och tänker.
Milstolparna vi placerar ut att guida oss mot horisonten, målen och delmålen... Är det rationellt, spirituellt eller är det något annat? Spiritualister talar om att visualisera saker man vill uppnå för att sedan låta det undermedvetna ta över. Rationalister talar mest om deadines. Vem och vad och varför är den trasiga lilla valnöten i min hand?
Jag stoppar den största biten av en trasig valnöt i munnen. Den smakar mums så helt rationell kan den ju ändå inte vara. Så jag bestämmer mig för att strunta i stämplarna och de skrivna och oskrivna reglerna en stund. Mitt första steg, hit, krävde mod? Vågar jag resa igen? Jag svarar ja! Det är inte flykt som styr mina steg, det är jakt!
Är jag färdig här? Känns det komplett? Är det ett möte i förbifarten eller är det något jag vill hålla fast vid?
Hjärta, hjärna och själ är överens. Jag vill stanna!
Riskerar jag att fastna om jag stannar? Karva ut stigar och mönster och rutiner i Edens Lustgård, riva upp ärr i paradiset och förvandla det till ett helvete? Vill jag lämna med ett gott minne eller fly först när saker och ting går fel? Jag svarar inte. Så väl känner jag inte mig själv och vad jag håller på att förvandlas till ännu.
Så jag kompromissar, smyger in i haziendan och norpar åt mig en ny valnöt och ger mig själv ett nytt löfte: När jag lyckas knäcka skalet och bevara nöten intakt, när jag är pånyttfödd... Då skall jag resa igen! Och med det beslutet känner jag hur ett kugghjul krymper och ett annat växer... Så jag mumsar i mig resterna av den trasiga valnöten, jag behöver näringen, imorgon skall jag tampas med stink-maskinen igen... Tid, tålamod, närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar