Pinsamt inlägg igen - I hopp om att blottlägga mitt Ego för världen så jag slipper ta itu med det själv och kanske hittar något annat att haka upp mig på.Återfall.
Jag saknar mitt rum i Sverige, jag saknar att omge mig med alla mina pretentiösa böcker som jag aldrig läser, jag saknar att hata världen och döva mitt hat med att gnälla över världsordningen och bota den med World of Warcraft. Jag saknar att vakna upp i ett mörklagt rum, titta på klockan och inte veta om siffran sju menar morgon eller kväll. Jag saknar att skriva långa känslosamma brev till vackra flickor som aldrig svarar. Jag saknar John Silver och torrskabbig mikrovågsmat klockan fyra på morgonen. Jag saknar den pinsamma känslan av att tvingas visa legitimation på systembolaget när de egentligen borde känna igen mig väl nog att införa portförbud. Jag saknar att hämmas av sociala regler och svenskt förnuft, att behålla mina pinsamma åsikter för mig själv och bygga kylslagna murar istället för att vräka ut vad jag tycker och tänker för alla och ingen som ändå aldrig svarar.
Jag saknar att längta bort! Nu är jag ju här och jag är ju egentligen fortfarande mig själv. Speciellt nu när ruset av ett nytt äventyr börjar lägga sig. Framför allt saknar jag fast och snabb uppkoppling mot internet. Nu när jag väl funnit styrka och perspektiv vet jag ju hur jag skulle använda det; Wikipedia, språklexikon, beställa kloka böcker, efterforskningar för artiklar att skriva, sälja och skapa mig en sysselsättning, en identitet och ett liv inom ramarna för vad mitt eget ursprung förespråkar... Hur naivt och inskränkt det än är så är det ju fortfarande "hemma".
Men jag inbillar ju mig. Jag har ju knappt varit här tre veckor än. Jag inbillar mig att det är växtvärk jag känner efter att ha vuxit så fort och så snabbt när jag i själva verket knappt knäckt upp handlederna att befria mig ur fosterställning än.
Kanske är det bara ett fall av abstinens efter en usel drog. Kanske går det över. Jag är ju egentligen en resenär, en äventyrare, en vagabond... Det var ju bara olyckliga omständigheter som låste fast mig så länge på en och samma plats. Eller?
Jag saknar att längta bort! Nu är jag ju här och jag är ju egentligen fortfarande mig själv. Speciellt nu när ruset av ett nytt äventyr börjar lägga sig. Framför allt saknar jag fast och snabb uppkoppling mot internet. Nu när jag väl funnit styrka och perspektiv vet jag ju hur jag skulle använda det; Wikipedia, språklexikon, beställa kloka böcker, efterforskningar för artiklar att skriva, sälja och skapa mig en sysselsättning, en identitet och ett liv inom ramarna för vad mitt eget ursprung förespråkar... Hur naivt och inskränkt det än är så är det ju fortfarande "hemma".
Men jag inbillar ju mig. Jag har ju knappt varit här tre veckor än. Jag inbillar mig att det är växtvärk jag känner efter att ha vuxit så fort och så snabbt när jag i själva verket knappt knäckt upp handlederna att befria mig ur fosterställning än.
Kanske är det bara ett fall av abstinens efter en usel drog. Kanske går det över. Jag är ju egentligen en resenär, en äventyrare, en vagabond... Det var ju bara olyckliga omständigheter som låste fast mig så länge på en och samma plats. Eller?
Damen med tarotkorten påstod annorlunda. Hon sade att jag alltid kommer att pendla mellan att vara en introvert skapare och en skenande guldgrävare; pessimist och opportunist. Att det är en berg- och dalbana jag aldrig kommer undan men att det är vem jag är och det enda som kan plana ut topparna och dalarna är att sluta kämpa emot.
Kanske var det bara det att Marco satte en grästrimmer i min hand vilket kändes som att få en glasskärva i köttet när man sträcker sig efter en blomma. Traktorn med larvfötter är ok, så även monstren de kallar automobiler, elektriciteten, mobiltelefonerna och övrig teknologi. Det är ju bara ett tecken på att de vill backa... Inte att de är efterblivna. Men när Marco plötsligt sade att det gick för långsamt med lien och att det nog vore bäst om jag tog trimmern istället vändes världen upp och ned. Jag har redan gett den ett namn: Machinetta di putsa - Stinkmaskinen. Trimmern osar bensin, låter illa och framför allt trasar tyngden sönder min rygg där lien mest får mig att använda hela kroppen och känna mig sund och frisk och på väg åt rätt håll. Nu kan jag inte längre jobba i mitt eget tempo, nu är det maskinen som bestämmer igen... Precis som för alla stackars satar jag brukade se lufsa omkring på hemmaplan med krumma ryggar. Produktivitet kontra tid infann sig plötsligt och nu jobbar jag under press och stress. Kunde lika gärna anmält mig som gratis arbetskraft på Ikea Centrallager >< ...Eller mja, utsikten är väl månne ett skålpund fagrare.
Fortsätter det så här drar jag vidare... Till ett ännu knasigare ställe... Såg att ett meditationscenter/yogaretreat behövde någon att vårda deras trädgård en bit söderut härifrån; Gammalt etruskiskt territorium beläget mitt i en sovande vulkan. Meditation, yoga, trumfärder, trans danser och proper introduktion till min spirituella djurguide slänger de in som bonus. Borde nog få rabatt på alla CDs, videos och T-shirts som deras officiella guru marknadsför på internet dessutom! Hmmm... Jepp, ett SÅNT ställe! Men jag tror fortfarande att kommersiell spiritualism slår högre än västerländsk rationalitet! Se på Jehovas vittnen bara... När de väl kommer knackandes på dörren, vem är det som ler vänligt och vem är det som ser sur och fientlig ut av den som knackar och den som vägrar öppna dörren? Haha. Synd bara att deras paradis ser ut som en Walt Disney-rulle från åttiotalet. Annars hade jag fanken joinat!
Eller varför egentligen fortsätta åka snålskjuts på andra? Varför inte ta skriet i min själ på allvar? Amish! Kloster! Eremit! Eller varför inte en hellenistisk sekt!? - kvarlevan av en dyrkan till gudar som faktiskt har egen vilja och karaktär.
Fan vad jag saknar World of Warcraft! Tar en klunk öl på det (ekologiskt odlad humle)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar