Min första sömnlösa natt. Törstig. Från min röda dörr till huvudingångens röda dörr är det drygt tre meter.
Schäferhundar ser annorlunda ut om natten, speciellt när det är fullmåne, speciellt här mitt ute i skogen och natten och tystnaden. Större, vildare, mer rovdjurslik.
Tystnaden bryts av ett hundskall. Percival reser sig upp med blottade huggtänder och rusar rakt mot mig. Mitt hjärta hoppar upp i halsgropen och hade jag haft tankeförmågan i behåll hade jag nog tänkt något i stil med: Det var inte så här jag hade tänkt jag skulle sluta mina dagar... Men huggtänderna sveper förbi mig, Vovven rusar vidare, skällandes, bort mot stängslet. Ett vildsvin i fjärran, Percival är på min sida. Tack gode Gud för det!
Då får jag plötsligt syn på min egen vaga spegelbild i rutan på Landrovern. Allt jag har på mig är underkläder och en sarong jag hastigt svepte kring livet innan jag gick ut. Men det är inte vad jag ser i rutan på en landrover om natten, under en fullmåne, skogen och tystnaden. Spegelbilden skrämmer mig. Axlarna är bredare än vad jag är van vid, gestalten är hukad och med armarna framför sig beredda för strid. Gestalten i bilrutan stirrar tillbaka på mig. Avvaktar min nästa rörelse. Stor, vild, rovdjurslik.
Är det vem jag är? Är det vad jag kommer att förvandlas till om jag dröjer kvar här?
Rätar på ryggen och släpper armarna längs sidan. Smyger in i haziendan och norpar ett paket biologisk mjölk. Slår mig ned jämte Percy som skällt färdigt och åter landat på dörrmattan, tänder en ciggis och stryker honom bak öronen. Månen lyser fortfarande klar, det är fortfarande natt och vovven liknar fortfarande mer ett monster än en hund. Ändå är jag inte ett dugg rädd längre.
"Dumma vovve, du får inte skrämmas så", säger jag med milt förebrående röst varpå monsterögonen tittar oförstående på mig innan de sveper vidare över terrängen och omgivningen.
Jag försöker se livet ur hans synvinkel; Ett stycke mark att vakta, ett skarpsinne för minsta rörelse i vegetationen som omger honom, lite halt på ena bakbenet vilket han inte låter hindra honom speciellt mycket alls när han väl är sugen på att springa. Ständigt vakandes över ett revir som inte är hans eget men där livet råkade placera honom.
Vi har nog en del gemensamt ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar