En historia baserad på poesi för läsvänlighetens skull, på lögn för att ge poesin kraftigare nyanser, och lite sanning mest bara för trovärdighetens skull... Som alltid!Snart har jag lärt mig rutinen - När de knackar på dörren och frågar om jag skall med någonstans; Ett naturreservat, en sjö, hämta möbler, bankärenden, mässor, utställningar, sammankomster. Vad det än gäller är det aldrig bara en snabb runda men minst en halv dag och jag har drygt en minut på mig innan Landrovern startar upp och de tutar på mig - Kolla så det inte glöder i askfatet, att datorn är av, stänga vindluckorna för fönstret, ett snabbt svep kring rummet att roffa åt mig en till fyra sovande katter och placera dem utanför dörren, plocka på mig jacka, plånbok och tobak innan jag hoppar i ett par oknutna kängor och rusar ut lagom till det att de tutar igen. Kort och gott - Tvåtuts-rutinen.
Första gången skulle vi hämta möbler. En vän skulle flytta och sålde en klump möbler till kompispris. Det första jag får syn på är en stor blå gårdsgrind i metall med en liten skylt: Varning för hunden! ...och för husse, ditklottrat med spritpenna. Det andra jag får syn på är en krum liten man i 40 års åldern, med vilda ögon dansande bakom ett par glasögon, ett rödmosigt ansikte och hes röst. Bakom honom breder det ut sig en innergård som lika gärna kunde varit tagen ur en Emir Kusturika-film; Smutsig, skabbig med bråte överallt och en ledsen hund som tassar omkring och sniffar i skräpet.
Galningen med glasögonen sticker en cigg i käften och frågar om vi vill ha vin. Av sammanhanget förstår jag att han är murare, både utefter vad de talar om och diverse trasiga och sunkiga maskiner som står kaotiskt spridda kring gården. Det ligger en pistol i en soffa som han hastigt skyfflar undan så att vi kan hiva upp åbäket på Landroverns tak. Plötsligt får han syn på mig och jag får en hård knuff i ryggen: "Men helvete människa, vad lång du är!", vrålar han med sin hesa röst och väsande skratt. "Har du en cigarett till övers? Mina är slut!" Det är då jag bestämmer mig för att han är en dålig människa. Ett intryck som förstärks mer och mer där han lufsar omkring med cigg i käften, sprinklar respektlös aska överallt, petar och drar i sina maskiner och skriker åt hunden, totalt utan hämningar och eftertanke, högröd i ansiktet.
Men Marco är hur snäll och vänlig som helst, kanske lismar han för att få ner priset lite grann. Galningen hötter likgiltigt med sin cigarettbeprydda hand mot en mosaik på utsidan av huset och säger något jag inte förstår, ett konstverk som omringar en fönsterruta och innesluter en madonnastatyett. En fantastisk skapelse, hur har en idiot som han kommit över den? Han verkar inte uppskatta den för fem öre... Jag brukar vara bra på att bedöma människor och inuti min skalle hör jag hur en polerad trähammare faller slutgiltigt mot sin träkloss: Ja,
han är en dålig människa. Det vilar något illasinnat i luften kring honom. Han misshandlar säkert sin hund också, se på den bara, så skygg och undertryckt den ser ut.När vi sedan traskar in i sovrummet för att hämta ut ett skåp fattar jag att det är jag som är en dålig människa.
Galning eller inte, mannen med den krumma ryggen, de vilda ögonen och de mosiga kinderna är inte en dålig människa, han är artist, en hyperaktiv skapare. En vansinnig konstnär. Men visst är det är lätt att ta miste...
Han har själv byggt tre våningar inuti ett fallfärdigt hus som tidigare hade femton meter till tak. Han har själv målat hela insidan av huset i mystiska färger, draperat med väggbonader och konstverk. Mosaiken på utsidan av huset, konstverket som omringar en fönsterruta och innesluter en madonnastatyett, är inget en vansklig människa snubblat över och är oförmögen att uppskatta. Nej, nej, det är han själv som har murat dit. Fem veckor tog det.
Det knackar på min röda lilla dörr: "Alessio bjuder på lunch! Skall du med?" Tvåtuts-rutinen...
Askfat, dator, fönsterluckor, katter... "TUUUT!" Jacka, plånbok, cigaretter, kängor... "TUUUUUUT!"
"Han åker till Venezuela om en månad för att arbeta som dykinstruktör."
Jag har svårt att föreställa mig ett munstycke istället för en cigarett under de där galet dansande ögonen, men första besöket lärde mig att saker inte alltid är vad ett första intryck presenterar saker som.
"Vi skall hämta upp ett par sista saker, sedan bjuder de på lunch.
Grinden är vidöppen men Alessio är inte hemma. Istället möts vi upp av en äldre man; En uppenbarelse som lika gärna kunde vara tagen ur en serietidning; Liten, senig, rynkig, plirande
ögon, höknäsa, grått pipskägg och en nikotinfärgad mustasch. Möt Giorgio: "Tjo på er, Alessio kommer snart, Mila är i köket!"Konstnärens flickvän kommer ut ur köket, nästan lika lång som mig, brunbränd och muskulös och med vild punkfrisyr, iklädd endast trosor och BH kring en kropp som ser kapabel ut att föda många barn och fler därtill: "Heeeeej!" Hon kramar om Primiana, ger Marco en puss på kinden och blinkar vänskapligt till den förvirrade svensken samtidigt som två flickebarn dyker upp kring hörnan.
Halvruttna träsängar, rostiga stycken från diverse maskiner, leriga tunnor och hinkar och en massiv kista av odefinierbart material utgör trädgårdsmöblemanget. En trådgårdsslang täckt av en blå handduk får utgöra mitt eget ryggstöd när jag sätter mig på en vinglig stålsäng att rulla en cigarett. Någonstans inne i köket vrålar Goran Bregovic som småningom avlöses av Pink Floyd.
Giorgio fyller en plastmugg med rött vin att placera framför mig innan han kastar ett mindre berg av träpinnar över en primitiv eldstad men behåller en som vandringstav att luta sig mot när han ställer sig bredbent att hålla vakt vid elden. En ring glimmar till i örat att lysa upp hans höknästa profil och pipskägget. Bilden är som tagen ur en film om cowboys och indianer och Giorgio är halvblodet, den fria själen, vindpinad och vild, som försöker förmedla fred mellan två folkslag när han inte är upptagen med att luta sig över eldar med en stav i händerna. Det skulle inte förvåna mig om det hänger en vargskinnsrock med påsydda talismaner innanför dörren. Det skulle inte förvåna mig ett dugg! Jag måste börja räkna in kameran i min tvåtuts-rutin!
Mila, nu påklädd, kommer ut under ett enorm fat bälgandes med vingliga köttbitar att placera jämte Giorgio som tvingas hålla en hungrig hund på avstånd med sin käpp. En moped hörs på avstånd.
"Nu kommer Usama!" "Usama? Varför kallar ni honom för Usama?" "Därför att han är förskräcklig!", skrattar Mila. Alessio rullar in sin moped av märket Liberty på gårdsplanen med ett stort leende och en tioårig Usama hoppar av baktill, rusar fram till Mila och får en stor puss. "Hej mamma!"
"Hmmm, vi behöver nog ett bord till.", varpå en tung marmorplatta placeras ovan fyra tomma gastuber. "Jaja, lite vinglig, men vi skall ju bara äta på den, inte knulla.", säger Mila eftertänksamt. Alessio skrapar bort gamla cementrester från marmorplattan med flatsidan av en slägga medans de tre barnen rusar in att hämta tyger och kuddar.
"Matdags! Hämtar du salladen, min älskade?" Alessio går in i köket, Alessio kommer ut med ett okynnigt leende och en revolver i handen. "Pistolen! Den jävla pistolen, alltid skall du ta fram pistolen! ...Du skulle ju hämta sallad!" Alessio går in i köket, Alessio kommer ut igen med tre enochenhalvliters rödvinsflaskor i famnen. Mila blänger på honom. Alessio hämtar salladen.
Efter måltiden är vinet slut och de plockar fram två nya flaskor rött, en påse med grönt samt revolvern. Herrarna söker upp en hörna och en metallburk för lite prickskytte medans damer och barn drar sig undan på behörigt avstånd; En tjock madrass mitt bland skräphögarna täckt med en orientalisk filt som ser ut att kosta en mindre förmögenhet. De sliter rutiga sidor ur en kalender och börjar spela luffarschack. Jag har svårt att bestämma mig för vilket läger jag hör hemma i men väljer slutligen herrarnas nobla sällskap. Miss, miss och miss igen. "Den drar lite åt höger, sikta vänster så träffar du!" Miss, miss och miss igen. Jag knäcker upp kolven och inser att de gett mig blanka patroner. Herrarna viker sig dubbla av skratt och jag drar mig mot damerna och barnen istället.
Jag vinner första omgången luffarschack, andra, femte, sju omgångar på raken. Kvinnor och barn surar och skriker och försöker distrahera mig. Under ett parti mot äldsta dottern försöker Mila distrahera mig med att tala om sin vackra väninna. "Blond, blåögd, stora bröst och putande läppar... Hon försörjer sig som fotomodell... Har du flickvän? ...Du är väl inte bög? ...Vi kan presentera dig om du vill!? Skall jag ringa henne?" Dottern kiknar av skratt men mitt svenska kylslagna sinne rubbas inte en millimeter och jag vinner igen. Italiens ära står nu på spel, patronerna är slut och herrarna blandar sig i leken, men det är för sent. Jag är oslagbar. Mer rött, mer grönt. Jag vinner igen.
Solen står mitt på himlen och Giorgio somnar i en hög med bråte, Marco slår sig ned för ett samtal med Alessio, barnen gör vad det nu är barn gör och Primiana och Mila försvinner in i huset. Jag slår mig ned vid herrarna och lyssnar ett tag på Giorgio som snarkar och Alessio som håller ett föredrag för Marco, vrider och vänder på en harpunpistol, talar om pirayor och muränor och hajar... Jag gillar inte hajar och mer än så kommer jag nog inte att förstå så jag drar mig undan solen och fiskarna för att se vad de gör inomhus.
Inomhus ligger de på mage i en stor säng och rotar i en tvinnad liten korg, Primiana trär stenar och snäckor på ett snöre och Mila ger tips och råd. Jag lägger mig på mage jämte dem och får en utforkande blick av Mila. "Hmmmm... Skytt säger du... Hmmm..." Hon rotar lite i korgen med pärlor, stenar, snäckskal och mystiska symboler. "Jag har visst inga skyttar kvar, men se här, en våg! Du ser ut att behöva lite våg i dig, balans är bra!!!" Varpå hon snärjer in en liten metallvåg i ett bylte med hopknutna läderband hon skurit ur en gammal jacka. En självlysande stjärna och ett gammalt spanskt mynt sitter redan fastnystade. "Se så, ett armband till dig... Stick nu! Jag delar inte säng med långa pojkar som fuskar i luffarschack." Primiana skrattar så hon kiknar, själv hade jag redan glömt. Jag är dålig på att minnas mina segrar, tacksam för människor som påminner mig. Så jag bugar och bockar och backar ännu en gång ut i solskenet.
Alessio:
"Kina? Jaså du är resenär också? Det är viktigt. Har du sett hur de forslar bort liken på förmiddagarna på landsbygden i Tibet, med häst och kärra? Allting fungerar inte som i Europa, det är viktigt att veta... Du har haft tur som hamnade hos Marco och Primi, de är inte som andra. De är bra människor, de är inte som de flesta italienare! De flesta italienare är dåliga människor. Har du sett hur de forslar bort sophögarna på förmiddagarna i Italiens storstäder, med uniform och sopbilar? ...Eller det är klart att du har sett, det är klart att du vet! ...Så många parti luffarschack vinner man inte på rad utan något innanför pannbenet... Här skall inte jag komma och patronisera bara för att jag är äldre... Vishet kommer inte alltid med åren, du har ju rest mer än mig, du talar ju fyra språk, det är klart att du vet... Eller har du verkligen rest mer än mig?"
Galningen plockar fram ett parti Risk, viker upp kartan och vi placerar små soldater, hästar, kanoner och cigarettaska på platserna vi besökt. Alessio vinner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar