Tillbaka till civilisationen igen... Cementen, bilarna, de många och höga byggnaderna, främlingarna, de vackra och de fula. Men framför allt alla de som inte finns och inte syns... Stanken kväver mig. Så jag söker mig till den enda fasta punkt jag har. Idag besökte jag graven igen. Försökte, men kunde varken tala, lyssna eller känna. Jag har inte förändrats, jag är fortfarande en rädd liten människa. En månad i skogen har varken stärkt fundamentet till min mur eller reparerat de alldeles för stora skottgluggarna att hålla världen utanför med, lite murgröna har rotat sig i sprickorna och några droppar kåda klistrat sig fast i skottgluggarna. Det är allt... Världen sipprar fortfarande in! Men en dag som denna är konturerna klarare, trots att luften vibrerar av hetta är viljan av mitt minne lika skarpt som de läkande ärren mot huden på min underarm efter att ha rensat undervegetation med machete en hel dag. Världen är stor, människan så oerhört liten. Hon behöver sina rädslor, sina fördomar, sina murar. ...Annars exploderar hon...
I skogen bland kullar och träd och vind var jag bara ensam, tillbaka bland byggnader och träd och människor bygger jag murar igen, inte för att jag vill men för att jag måste;
Rationalitet säger att vi måste acceptera och bearbeta vår sorg annars kan vi inte gå vidare.
Rationalitet säger att vi måste fortsätta jaga lycka och kärlek annars förlorar tillvaron sin mening.
Rationalitet påstår att enda sättet att leva är att flyga ovan jord, titta ner på oss själva från ett bekvämt avstånd, namnge oss själva och vår omgivning i hopp om att ge dem ett hållbart syfte, för att sedan flyga vidare.
Men till och med rationalitet vet att en dag kommer bränslet att ta slut och flygplanet kommer att krascha. Och ändå fortsätter det att flyga.
Jag bearbetar inte min sorg, jag går inte vidare. Framtiden är oförutsägbar, nuet är flyktigt. Så jag omfamnar mitt förflutna, det enda sätt jag känner till att hålla fast vid minnet av vad jag älskade och förlorade, vad som är viktigt... Vad som format mig och vad jag är.
Jag begraver mig i jorden. Jag flyger inte.
Jag tror jag förstår nu varför jag röker. Det är inte känslan av att andas in röken och fylla lungorna med smuts, det ger mig bara känslan av att kvävas. Men att andas ut rök... Att befria mig själv om och om igen. Mitt minne är kort, jag behöver något att påminna mig om att livet är vackert. Lycka är inte att lyfta från marken och känna luft under vingarna. Lycka är att om och om igen gräva sig upp ur en kolgruva och njuta av den friska luften.
Jag har en vecka på mig innan planerade möten och livet drar med mig på nya stigar. En vecka att slappna av, vila och bara tänka. Men jag tycker inte om tankarna jag tänker här... Fem år gick utan att jag lyfte fingret för att finna en sysselsättning med faktisk inkomst och kredens. Två dagar har jag varit här och imorgon drar jag vidare för en sysselsättning utan inkomst och utan kredens. Vinden som drar genom min skalle kräver det!
Hoppet om välkomna tankar, konturer, murgröna och kåda...
Vandraren vrålar!
"when the great flood broke out, only a small boat was left in the world, a brother and his younger sister were in the boat, they couldn't bear the loneliness and huddled close together, only the flesh of the other was real, could verify one's own existence.
You love me,
The girl was seduced by the snake,
The snake is my big brother."
- G. Xinjiang
I skogen bland kullar och träd och vind var jag bara ensam, tillbaka bland byggnader och träd och människor bygger jag murar igen, inte för att jag vill men för att jag måste;
Rationalitet säger att vi måste acceptera och bearbeta vår sorg annars kan vi inte gå vidare.
Rationalitet säger att vi måste fortsätta jaga lycka och kärlek annars förlorar tillvaron sin mening.
Rationalitet påstår att enda sättet att leva är att flyga ovan jord, titta ner på oss själva från ett bekvämt avstånd, namnge oss själva och vår omgivning i hopp om att ge dem ett hållbart syfte, för att sedan flyga vidare.
Men till och med rationalitet vet att en dag kommer bränslet att ta slut och flygplanet kommer att krascha. Och ändå fortsätter det att flyga.
Jag bearbetar inte min sorg, jag går inte vidare. Framtiden är oförutsägbar, nuet är flyktigt. Så jag omfamnar mitt förflutna, det enda sätt jag känner till att hålla fast vid minnet av vad jag älskade och förlorade, vad som är viktigt... Vad som format mig och vad jag är.
Jag begraver mig i jorden. Jag flyger inte.
Jag tror jag förstår nu varför jag röker. Det är inte känslan av att andas in röken och fylla lungorna med smuts, det ger mig bara känslan av att kvävas. Men att andas ut rök... Att befria mig själv om och om igen. Mitt minne är kort, jag behöver något att påminna mig om att livet är vackert. Lycka är inte att lyfta från marken och känna luft under vingarna. Lycka är att om och om igen gräva sig upp ur en kolgruva och njuta av den friska luften.
Jag har en vecka på mig innan planerade möten och livet drar med mig på nya stigar. En vecka att slappna av, vila och bara tänka. Men jag tycker inte om tankarna jag tänker här... Fem år gick utan att jag lyfte fingret för att finna en sysselsättning med faktisk inkomst och kredens. Två dagar har jag varit här och imorgon drar jag vidare för en sysselsättning utan inkomst och utan kredens. Vinden som drar genom min skalle kräver det!
Hoppet om välkomna tankar, konturer, murgröna och kåda...
Vandraren vrålar!
"when the great flood broke out, only a small boat was left in the world, a brother and his younger sister were in the boat, they couldn't bear the loneliness and huddled close together, only the flesh of the other was real, could verify one's own existence.
You love me,
The girl was seduced by the snake,
The snake is my big brother."
- G. Xinjiang
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar