Dag 35 - En Handiklappad Viking.

Jag står och dagdrömmer med stink-maskinen i mina händer. Den är inte tung längre. muskler och maskin har lärt sig att arbeta tillsammans, att parera varandras rörelser. Men kampen har jag gett upp, det är maskinen som leder och jag som följer. Bakom mig breder en jämn plan ut sig av kapade grässtrån, blommor, buskar och sargade stenar. Så jämn en kulle nu kan bli... Inget konstverk direkt, men jobbet blir ju gjort... Fort går det inte heller direkt, för även om den inte längre är tung gnager säkerhets-bandet in i ryggen och underarmarna domnar ganska snabbt av det repetativa arbetet. Det blir många rökpauser, mycket stirr mot horisonten. Hoppas Marco kommer tillbaka snart och vi kan jobba tillsammans, men han har ju ett vanligt jobb vid sidan om. Militär som han är... Det är trist att vandra omkring här själv i grönskan och känna sig bortglömd och avdomnad.

Plötsigt knackar någon mig på axeln. Jag vrider på huvudet och får se en av de handikappade med ett stort leende: "Primiana vill att du kommer, med trimmern... Hon är vid örtgården."
De två bilarna med psykiskt handikappade och deras vårdare har anlänt, jag hade inte ens märkt det. De står kring örtgården och gör vad det nu är handikappade gör; Rafaela viftar med händerna, gapskrattar och gör små piruetter intill en soptunna för organiskt avfall. Roberto stirrar ohämmat på mig med stora förälskade ögon, stammar, dreglar och ber om mitt telefonnummer. Giuseppe är arg som alltid, hoppar och stampar i gräset och viftar med armarna mot den vårdare som hindrar honom från att träda in i örtgården att hoppa och stampa. Varför de är som de är, huruvida det är synd om dem eller inte, och huruvida man skall behandla någon stämplad som handikappad som individ bara för att de har en stämpel på sig eller om man skall skita i det för att det är så tramsigt motsägelsefullt bryr jag mig inte om, jag är lika artigt likgiltig mot dem som mot de flesta vårdarna trots att de flesta av vårdarna saknar personlighet och jag vet inte ens vad de heter. Men idag är blondinen med...
Ståtlig, vacker, rakryggad, med klarblå ögon som alltid lämnar en skugga av vemod efter sig i farvattnet där hon näpet sveper över gräset och doftar underbar parfym. Hon står i utkanten av scenariot och röker när hon upptäcker hur den långe svensken med svettig överkropp iklädd skyddsmundering och ett maskulint redskap i nävarna närmar sig. (inbillar jag mig i alla fall) Primiana står i mitten av örtgården, vinkar och säger något.
Jag: "Mmm, va?"
Blondinen ler ett osynligt leende (inbillar jag mig), Primiana upprepar: "Kan du rensa örtgården från gräs? Lämna de här två raderna, men rensa bort allt där ogräset vuxit för högt."
En konkret uppgift, hurra, jag fokuserar på här och nu och uppgiften... Försöker ignorera de där blå ögonen mot min ryggtavla (inbillar jag mig) och sveper med koncentrerade ögon över scenariot: "Uhm, här och här då med andra ord... Men skall jag spara den och den? *pekar*
Primiana: "Nej nej, ner med allt, bönstjälkarna skall ned de också, vi börjar om helt de där raderna."
Jag: "Vilken höjd på gräset?"
Primiana: "Så lågt du kan utan att slå i jorden."
Jag: "Slangen då? Den syns ju knappast och kapar jag för lågt kan jag ju skada bevattningssystemet!?"
Primiana: "Oj ja, det tänkte jag inte på... Duktig bonddräng!" Det där skrattet jag älskar vibrerar. "Ta en bit ovan då, en decimeter ungefär, vi får plocka resten för hand..."
Jag lägger trimmern på marken och böjer mig över den i hopp om att solen skall fånga upp min muskeldefinition mot blondinen och brummar igång trimmern med höger biceps. Första gången jag såg henne överlade jag allvarligt med mig själv huruvida jag borde bli olyckligt förälskad eller inte, när hon sedan lämnade beslöt jag mig för att det var en fantastiskt dålig idé, men nu är hon ju här igen och då har man inte så mycket att säga till om. Det lider brist på fagra damer i Paradiset och när de väl dyker upp är det svårt att inte bete sig som en hormonstinn liten pojke.
I vilket fall lämnar både hon och resten av sällskapet fattig bonddräng i fred att göra sitt jobb. Alla förutom en av de manliga vårdarna som stannar kvar att leka viktigpetter. Honom gillar jag inte. Han är hårdhänt mot människor han har som sysselsättning att vårda och han verkar mer lättdistraherad än jag själv gentemot fagra blondiner: "Du glömde säkerhets-bandet!", påpekar han med nasal röst.
Jag: Det skär in i ryggen! Det är bara onödigt!"
Viktigpetter: "Det är en tung apparat... Använder du bandet bär du ju upp den med hela kroppen, inte bara armarna. Det är väl onödigt... Använd bandet... Det är det det är till för..."
Jag: "Jag har starka armar, bandet skär mest sönder huden på ryggen! Säkerhets-band är till för svaga armar som inte orkar tänka själva!"
Tystnad...
Viktigpettern: "Jaja, du gör som du vill!" Viktigpettern svansar efter resten av sällskapet.
Så jag gör mitt jobb. Örtgården är liten och nätt och hur trimmern fungerar kan jag ju utan och innan vid det här laget. Nu är det jag som bestämmer igen. Jag leder, maskinen följer. Precist, noggrant och exakt... Varenda grässtrå faller dit jag vill och menar... Och plötsligt finns där inte mer gräs att kapa... Och med det att sista grässtrået faller kommer också sällskapet tillbaka som på befallning...
Primiana: "Oooooh... Titta svensken! Vad fint det blev! Vad duktig han är... En applåd för svensken..."
Alla klappar i händerna. Jag lyfter trimmern ovan huvudet likt en krigare lyfter sin blodiga yxa ovan ett slagfält av fallna fiender och utstöter ett brunstigt vrål. Blondinen tänder en cigarett.
Jag slår mig ned i skräddarställning i utkanten av scenariot och tänder en egen cigarett medans de handiklappade applådörerna bär bort liken från slagfältet att mata hästarna med, så även blondinen.
Sedan försvinner de i sina två små vita bilar, de handiklappande individerna såväl som blonda och icke blonda vårdare, och jag återgår till trimmern och ogräset ännu en gång. Nu är jag herre över maskinen igen och maskinen är bara ett redskap. Mitt behov av att hävda mig försvann med blondinen och jag bestämmer mig åter en gång för att det är en ganska dålig idé att bli olyckligt förälskad. Men hur och varför man hanterar en maskin håller jag fast vid. Idag är jag herre över mig själv och idag får inga fler blommor falla offer för svaga armars nycker, blonda eller ej... Tid, tålamod, närhet... (inbillar jag mig)