Ibland håller de bjudningar på haziendan och upp till femtio personer som samlas i skuggan av ett stort parasoll och ett magert träribbat tak. Vänner och vänner till vänner och så vidare; Bagare och sånginstruktörer, knegare och shamaner, spiritualister och idealister beblandas (shaken not stirred) med mer eller mindre intellektuella och upplysta människor som äter, dricker, skrattar och diskuterar mer eller mindre seriösa ting. Italienare talar alltid i munnen på varandra, man väntar inte artigt tills det att förre talaren avslutat och det är ens egen tur, man räcker inte upp handen. Vill man höras måste man avbryta vare sig man vill slå igenom ett argument, be om mer vin eller om man vill ha en bit bröd från andra sidan bordet. Förutom när det gäller mig då. Främlingen, utlänningen...
De talar om mat, arkitektur, politik, biotoper, mat och plötsligt dyker Sverige upp i sammanhanget. Skandinavien, Danmarks amfibielandskap, Norges fjäll och fjordar, J.R.R. Tolkien och Nordisk mytologi, vattenkraft, lingonbär och potatis. Det utvecklade samhällssystemet och det sociala skyddsnätet, arkitekturen, stadsplaneringen och de rena gatorna, Stockholm och Gamla Stan. Hur fungerar det egentligen? Femtio människor slutar tala i mun på varandra och etthundra förväntansfulla ögon riktas mot mig där jag sitter med kinderna buktandes av bröd, pasta och kronärtskocka. Sverige? Hur? När? Vad? Varför? Trettiotvå-åringen som talar fyra språk, har skrivit en bok och ständigt lufsar omkring med block och penna i hand måste ju veta något.
...Men vad vet väl Fattig Bonddräng egentligen om sitt eget ursprung?
"Tugg, mums... Ehrm, jodå, Tugg, svälj... Javisst, luften är ren och fin och vi har speciella vårdhem för våra gamla, milsvida skogar och djupa sjöar även om vi matar de flesta med kalk... Gulp, burp... Kebnekaise, nej, ingen aning hur högt ovan hav... Ja, vi är medlemmar i Unionen men har fortfarande vår egen valuta, jag vet inte varför... Konstitutionell Monarki, vad betyder det? Vår Konung liknar mest en uggla vilket förvisso är en talande symbol för landet han representerar och också i Sverige har vi ett tiotal journaler dedikerade åt att kartlägga vår Kronprinsessas privatliv... Det är väl inte så stor skillnad mot Italien!?"
Femtio munnar brister ut i skratt att mata mitt Ego, men någonstans känns någonting väldigt fel. Jag har väl ingen direkt rädsla att tala inför människomassor, men helst vill jag ju veta vad jag talar om innan jag argumenterar, eller i alla fall vill jag behärska språket till punkt och prickar. Det är bara ett bristfälligt sinne som förvrider ett ärligt hopp om upplysning mot sarkasm och ironi... När man inte längre orkar förstå vad och varför är det ju så lättillgängligt att dra allt över en kant och bara skratta åt sig själv. "Vet du inte vad du talar om, locka dem att skratta!", säger mitt Ego... Men samtidigt hör jag en annan röst, en röst som säger att Stå upp-komik är en döende konstform; Att den har exploaterat vad som exploateras kan och det finns en gräns för hur mycket man orkar skratta åt sig själv. Där finns inte mer näring att suga ur jorden, och jorden som blir över har föga näring kvar för nytt att växa. Fattig Bonddräng må avsky sitt ursprung men i detta nobla sällskap vill inte ens jag vara partisk. Wikipedia nästa, sökord: Sverige.
Måste för övrigt fixa ny och större matta snart. Skrivbordet är till för min dator, min tobak och min elektriska espressokokare. Jag behöver någonstans att sitta, att sprida ut mina hundra papper, block och böcker. Någonstans att sitta och tänka och skriva ur ett jordnära perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar