Dag 26 - Agape!

Visst är de bara människor, och visst plockar jag endast ut små detaljer ur ett sammanhang att höja till skyarna. Men ändå, jag slutar aldrig förvånas över mina två välgörare. Jag tror minsann jag håller på att förälska mig. Inte i henne och inte i honom, men motpolerna de utgör och sammanhanget de formar.
Primiana står och lagar mat i köket när jag kommer in och utbrister plötsligt: "Oh, vi måste ju ha musik!" Varpå hon plockar fram en CD jag bränt ut med rytmer från öst. Musiken sätter igång, Primiana glömmer maten och börjar plötsligt vagga omkring i köket i takt till musiken och med ögonen slutna, som om det inte fanns någonting annat i denna värld förutom hon och rytmen från trumman. Jag tittar på som förtrollad.
När musiken tystnar står hon stilla ett tag och vaggar innan hon öppnar ögonen och brister ut i gapskratt. Sedan vevar hon omsorgsfullt om i maten medan jag omsorgsfullt rullar två cigaretter och vi går ut på terassen. Primiana sätter sig i skräddarställning, tänder sin cigarett och pekar ut Lilla Björn och Polstjärnan och lär mig hur man alltid vet var Norr är om natten. "...Förutom när det är molnigt då!", säger hon och brister ut i ännu ett skratt med hela sin kropp och av hela sin uppenbarelse.
Det som förvånar med Marco är att han aldrig förvånar. Alltid samma lugn, alltid samma tempo, alltid samma rytm. Vare sig han talar med en person eller håller tal inför hundra har han samma kroppsspråk och tonfall. Vare sig han lyfter en pinnstol eller lägger en hundrakilos betongklump på ryggen alltid samma puffande andetag som indikerar att han utför fysiskt arbete, lätt eller tungt. Alltid samma lugna blick bakom sina Sylvester Stallone-ögonlock och alltid samma mjuka järngrepp vare sig han klappar en kissekatt eller girar in en skenande häst.
Det är bara när det är surfväder han själv skenar.

De är som som jord och himmel; Hur jag önskar jag kunde stå och hur jag önskar jag kunde sträcka mig.
Kärlek. Kärlek är ett fattigt ord. Svenska är ett fattigt språk, här krävs något äldre. Det är inte Amor jag förnimmer. Amor är den passionerade kärleken, vad som får människor att brinna och rasa och förgöra allt i sin väg, en kärlek att förslava och gräva gravar. Amor är reserverad för tonåringar, poeter och krigiska konungar. I undantagsfall kanske också gudar.
Det är heller inte Filos jag förnimmer. Kärleken till en vän, en själsfrände. Bandet och gemenskapen mellan två människor som aldrig böjs och aldrig går av, magin mellan två varelser som lever i ett ömsesidigt beroende, och när den ena går bort följer den andra strax efter.
Känslan jag förnimmer är Agape. Den frigörande kärleken, kärleken till livet mot alla odds. Här tillåts jag växa i mitt eget tempo, att gripa efter himmel i den mån jag förstår, förnimmer och orkar... Att låta tyngdkraften ta över och fästa varje litet steg säkert mot jordens yta, att för en gångs skull slippa böja min bräckliga gestalt efter tidens och världens evigt växlande vindar.
Två motpoler, plus och minus, och elektonerna som rusar genom mig är som den renaste eld och jag kallar den Agape.