Dagens visdomsord:"Låt aldrig saker du älskar ligga mer utspridda än det att du kan samla ihop dem på en halv timme eller ta upp mer utrymme än att de får plats i en ryggsäck. Imorgon liknar inte alltid igår och idag måste du vara beredd att vandra."
Kan ni tänka er den här mannen arg? Mjo, mja, det kan man nog kanske... Men inte om man känner honom. Marco blir inte arg. Visst har han smärtgränser, och visst kan han bitas, men arg blir han inte.
Idag nådde han en smärtgräns så idag bet han.
Igår: "Imorgon börjar vi lite tidigare, halv nio, och då menar jag vaken och ute halv nio, inte stiga upp..."
Jag: "Ok!"
Av någon dum jävla anledning satte jag klockan fel på något sätt, vaknar tio minuter innan avsagd tid.
Jaja, en espresso och en cigarett hinner jag väl med... Fem minuter för sent gör väl inget.
08.32 knackar det på dörren.
Marco: "Halv nio sade jag! Nu får det vara nog! Rök upp din cigarett, gå in och ät frukost, packa, sedan skjutsar jag dig till stationen!" Till och med med ett budskap slutgiltigt och brutalt behåller han samma röstläge och gester, samma mjuka järngrepp som han klappar kissemissar och girar in skenande hästar med. "...Du är här för att arbeta, inte semestra. Att driva en farm är ett hårt jobb, tror du inte jag sett hur du går omkring och släpar benen efter dig med block och penna i hand? Alla dina rökpauser? Gräset du högg igår vilket tog en hel dag är två timmars arbete för mig... Fattar du!? Jag ger dig sängplast, du sitter vid mitt bord, jag ger dig vin, öl, mat, du får använda elektricitet, och vad ger du tillbaka? ...Och aldrig, aldrig börjar du avsagd tid... Det är inte rätt! Jag är ledsen, jag är verkligen ledsen, du är intelligent och begåvad och du är en bra människa, men du jobbar inte och jag behöver någon som jobbar. Nu får det vara nog! Rök upp din cigarett och packa, jag startar upp bilen!"
Jag: "..."
Visst har jag märkt en gnagande känsla av att vara otillräcklig, en ogillande blick då och då. Men jag har haft så mycket annat att tänka, saker att lära, tänka om, anpassa mig, och framför allt andas, så jag ignorerade vad som nu trycks upp i ansiktet på mig. Jag trodde att de ändå förstod och accepterade.
Men vad han säger är ju sant. Slutsatser, teorier och poesi må vara hur lidelsefulla de vill, till slut hinner alltid praktiken ikapp... Jag ser bilden av mig själv utsparkad ur paradiset, hur jag dumpas vid stationen, hur jag gråter en skvätt, hur jag ger upp allt och köper en tågbiljett till närmsta flygplats och... FAN HELLER!!! Inte ännu ett ambitiöst projekt i soptunnan och hem till mamma med svansen mellan benen. Inte igen! Repeat-funktion OFF! Jag tänker inte lämna den här platsen med detta som sista minne. Men vad skall jag säga? Hur försvarar man sig mot en anklagelse man i alla avseenden är skyldig till? Skall jag gnabbas emot och säga att visst tar gräset tid och visst går det snabbt med trimmern, men det som tar tid är ju att rensa gräs kring fruktträd och blommor och det utför jag för hand och dessutom väldigt noga. En blek halvsanning, nej, det funkar inte!
Det bor en diplomat inuti mig, jag använder honom ganska sällan och när han väl används är det alltid i teoretiska och felaktiga syften... Oftast bara att hävda mitt Ego och inte att försöka lösa faktiska problem. Var är han nu? Var är diplomaten när jag verkligen behöver honom? Skall jag krypa, kräla, böna, be? Marco blänger på mig med armarna i kors över bröstet, hur förklarar en fattig bonddräng för Rambo att alla inte är lika stora, starka och målmedvetna som honom? Rambo har inget till övers för oduglingar, det står skrivet i pannan. Vad har Rambo för svaghet? Någon viskar något i mitt öra... "Psst psst psst!"
Jag: "Du har rätt, jag har inte gjort rätt för mig och det är inte rätt... Tankarna har varit någon annanstans och jag har inte varit fokuserad och jag har inte ens märkt det själv, och nu när du säger det fattar jag... Men jag trodde faktiskt att tempot var ok... Du har ju inte sagt något innan... Skall första gången du säger till vara den sista? Det är inte heller rätt!"
Tack kära diplomat, jag tror du gjort vad du var ämnad för kanske första gången i mitt liv!
Marco: "Vad menar du? Vill du ha en chans till?"
Jag tänker. Är det det jag menar?
Jag: "Ja, det är det jag menar!"
Marco: "Följ med! Nu!"
Jag hoppar i kängorna och stoppar hastigt solkräm och handskar i fickan. På väg uppför backen: "Fokus idag! Vad du gjort senaste veckan är inte värt sovplats, knappt bröd och vatten, hai capito?"
Jag:"..."
Marco: "Jag går igenom vad du skall göra en gång, EN gång, sedan gör du det! Jag har inte tid att tramsa runt! Och idag jobbar vi tio timmar..."
Jag: "..."
Marco: "Så här, dra ut med macheten, se upp för getingar, kapa, hugg, knåpa, knyt, skottkärra med minst tio knippen varje runda. Stressa inte ihjäl dig, idag jobbar vi länge så du behöver krafterna... Men arbeta fokuserat! Hai capito?"
Jag: "Uppfattat!"
Marco går utan ett ord och det första jag tänker är att jag behöver en cigarett, jag behöver verkligen en cigarett... Jag trevar i en tom ficka. "Satan!" Kan inte gå tillbaka, inte nu!
Solkräm, drar ut med macheten, får rivsår, ser upp för getingar, blir stucken, kapar, slinter, svär, hugger, svettas, sliter, knåpar, knyter, hivar upp tio vassa risknippen på en skottkärra och tuffar ned för backen mot haziendan. Får en värderande blick av Marco som står med lien och sveper bort drygt en fotbollsplan med varje slag. "Måste bara byta kläder, det är varmt!" Det ÄR varmt, förbannat varmt... Tobak och tändare i fickan, dyngsur t-skjorta på sängen, torrt linne i fickan, en klunk espresso ur koppen jag aldrig hann avsluta, jag är inne i mitt rum max 15 sekunder... Känner ögonen i nacken när jag haltar uppför backen. "Satan!" Glömde vatten. Kan inte gå tillbaka, inte nu!
Marco skriker efter mig: "Är du inte törstig, drick om du vill! Det är varmt idag!" Tack Gud! Tack Rambo!
Dricker mig otörstig, upp för backen, röker en av de ljuvligaste cigaretter i mitt liv, drar ut med macheten, river mig, ser upp för getingar, solen bränner, kapar, svär, hugger, svettas, knåpar, törstig, knyter, sliter, slinter, skulle kunna döda för en kall öl, hivar upp tio knippen på en skottkärra och tuffar ned för backen, blek och svimfärdig, bälgar vatten, upp för backen igen... Cirka fyra timmar senare hör jag steg som närmar sig precis när jag rullar min tredje cigarett. Damn you Murphy! Hinner precis slänga den värdefulla tobaken i buskarna innan Marco uppenbarar sig bakom ett krön: "Mat! Nu!"
Äter under tystnad.
Marco: "Öl eller vatten?"
Tänker: ÖLÖLÖLÖL hit med en stor fet kall jävla öl!!!
Säger: "Vatten tack!"
En högerhänt Marco placerar sitt eget glas med öl i vänsterhanden, vilar hand och öl mot bordsytan, bara några centimeter från min tallrik. Omedvetet? En provokation? Ett test? Primiana ser lite konfunderad ut. Jojo, nio års psykologistudier, undrar vad hon tänker?
Marco: "En halvtimmes paus, sedan skall vi rensa vegetation längs vägen, måste göra plats så att lastbilen kan komma upp nästa vecka. Tungt jobb! ...Kommer att ta tid! Rök om du vill! Drick kaffe om du vill! Vila om du vill! En halvtimme!"
Tobak och kaffe! Mina rödbrända axlar vrålar när jag lägger mina trasiga muskler att vila i sängen. Mer tobak, mer kaffe!
Marco: "Vaffanculo! Porca Puttana!"
Motorsågen lägger av efter fem minuter. "Råttorna har gnagt på den, inne i maskineriet! Hmmm..." Han plockar upp två machetes. "Glömde stege, vi får klättra!"
Klättrar, hugger, kapar, svettas, röksugen, rivsår, hugger, svingar, klättrar, röksugen, snubblar, törstig, skär, kapar, törstig, hugger, svettig, klättrar, svimfärdig, svingar, röksugen, rivsår, törstig, svettig, svimfärdig, röksugen...
Fyra timmar senare: "Uhm, err, är det ok om jag tar en rökpaus?"
Marco: "Självklart!"
Han sätter sig jämte mig på marken där jag med händer darrandes av ansträngning försöker peta tobak på plats i ett papper, tyst.
Men en skrynlig cigarett i mungipan plockar jag upp en kvist från marken: "Vad kallas de här? De är ju täta som spindelnät och växer överallt och totalt skär sönder huden... Kan de verkligen tjäna ett syfte?"
Marcos underarmar är lika blodiga som mina.
"Rovi! Det är klart de tjänar ett syfte, i naturen tjänar allt ett syfte, hon gör aldrig fel! De stabiliserar trädens rötter så att de inte blåser omkull, men de har vuxit för mycket och nu stjäl de näring från träden istället. Djuren som livnär sig på dem är få här. Jägare!" Marco ger mig skuggan av ett leende: "Det mörknar snart. Nog för idag!"
Tack Gud! Tack Rambo! Men väl hemma på haziendan: "Där! hinkar! Alla träd behöver två spannar vatten var!"
Mot alla odds fattar jag mod och protesterar: "Är inte det slöseri med vatten? Jag menar ni månar ju om alla andra resurser!"
Marco: "För tio år sedan hade det inte behövts men klimatet har förändrats... Växthuseffekten! Ger vi inte dem extra vatten dör de! ...Det mesta inom ekologisk odling är faktiskt inte att odla enligt naturens regler, men att kompensera för den rubbade balansen. Det är den svåra delen!" Skuggan av ett leende igen.
Vattenhinkarna är tunga, gårdsplanen är kullig och ojämn och träden är till synes oändliga. Men först häller jag två spannar vatten över mig själv med munnen vidöppen som en uttorkad sjöbottens desperata bön upp mot himlen. Två timmar senare är jag färdig, oändligt tacksam för att solen gått ned och en lätt skymning smeker mina rödbrända axlar vandrar jag upp i kullarna dit Marco försvunnit för att be om ytterligare order. Jag hittar honom framför en brasa ifärd med att bränna upp resterna jag inte hann med att tvinna samman till knippen.
Marco: "Hur mår du?"
Jag: "Trasig, trött och sönderbränd för att vara ärlig! Men jag hoppas att jag gjort rätt för mig idag?"
Marco: "Ja, idag har vi jobbat bra! Mycket bra!"
Jag: "Jag har tänkt... Vill du veta anledningen till varför jag inte gjort vad jag borde ha gjort senaste veckan?"
Marco: "Det vill jag!"
Jag funderar en kort stund på att berätta om alla böcker jag läst, alla filmer jag sett och alla datorspel jag fastnat i; Hur jag hjärntvättas av alla spännande scenarion, de vackra mötena och de vackra människorna... Hur jag faktiskt också levt så under en vansinnig period av mitt liv men när himlen slutade ramla ner i famnen på mig satte jag mig mest på en soffa med armarna i kors och väntade tålmodigt på att det skulle hända igen och mest läste, tittade på film och spelade datorspel... Och att jobba för mat och sovplats är ganska jävla trist i jämförelse. Men efter en kort blick på Marco, vars ansikte dansar med elden från brasan mot en mörk bakgrund av total vildmark inser jag att slänga ur sig en sådan dumhet, att peka ut mig själv som en pubertal massprodukt från en svagsint generation, skulle placera mig i Landrovern på väg mot stationen vare sig jag jobbat hårt eller ej. Diplomat, hjälp mig översätta till Rambo-språk! "Pssst pssst pssst!"
Jag: "Nummer ett, det är ganska jävla trista att jobba själv. Nummer två, på något sätt såg jag faktiskt detta som som en semester, och mental vila halkade över i fysisk vila och jag tappade fokus. Men det i sig rättfärdigar ingenting, det vet jag, men anledningen till detta... Den riktiga anledningen, varför jag egentligen är här..."
Sedan berättar jag sagan om hur en bortskämd bondson haltade igenom en halvmessyr till studiekarriär och kraschade sin examen, om två år dedikerade till en bok som ingen vill läsa, om hur jag efter två år vaknade upp ur mina skriverier och upptäckte att alla dryckesbröder flyttat och skaffat jobb och alla vackra flickor jag någonsin känt sprungit och gift sig. Marco ser oberörd ut, så jag fortsätter att berätta och slutligen berättar jag sanningen. Marco ser berörd ut.
"Tufft! Fem år säger du!? ...Jag själv är född i en stad, ända sedan barnsben har jag drömt om en gård på landet och nu är jag här... Det är min vision men den är fortfarande inte komplett. Varje dag jag arbetar är ett steg mot att fullända min dröm, varje dag jag arbetar kan det hända att jag gör ett misstag och dör, varje dag jag arbetar kan det hända att någon jag älskar dör eller haziendan brinner ner och allt jag kämpar för försvinner... Jag har också förlorat människor jag älskar... Men när jag arbetar tänker jag inte, varken på passerade eller framtida förluster. Det är så jag bibehåller fokus!"
Jag: "Jag fungerar inte så, jag blir för lätt distraherad av både minnen och drömmar. Det är därför jag arbetar så ofokuserat. Dessutom har mina fem år har gjort mig vek både i själ, hjärta och kropp."
Marco: "Du är inte vek! Vare sig i själ, hjärta eller... hmmm..." Rambo tittar på fattig bonddrängs blodiga biceps med ett snett leende. "...Du bad om en andra chans och du bad om det med rak rygg. Det var starkt gjort! Sedan arbetade du med machete nästan tio timmar i sträck, dina klena biceps till trots. Det var också starkt gjort! ...Fysiskt arbete har gett mig viljestyrka precis som en stark vilja ger dig kraft att arbeta hårdare än du egentligen orkar. Idag pressade jag dig och jag vet många som hade gett upp halvvägs... Du är inte vek!"
Jag: "Ja, men idag arbetade jag för någonstans att sova inatt, för att förtjäna mat för dagen, med varje hugg och slag och rispa i hopp om nästa cigarett och smaken av klart vatten."
Marco: "Precis."
Rambo försvinner ur scenariot och Mr Miyagi och Karate Kid stirrar in i elden i tyst samförstånd.
"Jag tror skrivandet för mig är som hårt arbete för dig", säger jag till slut. "När jag skriver glömmer jag förflutet och framtid, det enda som är viktigt där och då är att pussla ihop historien rätt, inte ens anledningen till varför jag skriver är viktig när jag skriver."
Marco: "Du och jag är lyckligt lottade... Alla människor lider. Men det är inte alla människor som begåvats med vare sig drivkraft eller passion."
Jag: "Ja, vi är lyckligt lottade!"
Marco: "Mat?"
Jag: "Bröd och vatten?"
Marco: "Nej, Pasta och öl!"
Jag: "Mums!"
Kan ni tänka er den här mannen arg? Mjo, mja, det kan man nog kanske... Men inte om man känner honom. Marco blir inte arg. Visst har han smärtgränser, och visst kan han bitas, men arg blir han inte.
Idag nådde han en smärtgräns så idag bet han.
Igår: "Imorgon börjar vi lite tidigare, halv nio, och då menar jag vaken och ute halv nio, inte stiga upp..."
Jag: "Ok!"
Av någon dum jävla anledning satte jag klockan fel på något sätt, vaknar tio minuter innan avsagd tid.
Jaja, en espresso och en cigarett hinner jag väl med... Fem minuter för sent gör väl inget.
08.32 knackar det på dörren.
Marco: "Halv nio sade jag! Nu får det vara nog! Rök upp din cigarett, gå in och ät frukost, packa, sedan skjutsar jag dig till stationen!" Till och med med ett budskap slutgiltigt och brutalt behåller han samma röstläge och gester, samma mjuka järngrepp som han klappar kissemissar och girar in skenande hästar med. "...Du är här för att arbeta, inte semestra. Att driva en farm är ett hårt jobb, tror du inte jag sett hur du går omkring och släpar benen efter dig med block och penna i hand? Alla dina rökpauser? Gräset du högg igår vilket tog en hel dag är två timmars arbete för mig... Fattar du!? Jag ger dig sängplast, du sitter vid mitt bord, jag ger dig vin, öl, mat, du får använda elektricitet, och vad ger du tillbaka? ...Och aldrig, aldrig börjar du avsagd tid... Det är inte rätt! Jag är ledsen, jag är verkligen ledsen, du är intelligent och begåvad och du är en bra människa, men du jobbar inte och jag behöver någon som jobbar. Nu får det vara nog! Rök upp din cigarett och packa, jag startar upp bilen!"
Jag: "..."
Visst har jag märkt en gnagande känsla av att vara otillräcklig, en ogillande blick då och då. Men jag har haft så mycket annat att tänka, saker att lära, tänka om, anpassa mig, och framför allt andas, så jag ignorerade vad som nu trycks upp i ansiktet på mig. Jag trodde att de ändå förstod och accepterade.
Men vad han säger är ju sant. Slutsatser, teorier och poesi må vara hur lidelsefulla de vill, till slut hinner alltid praktiken ikapp... Jag ser bilden av mig själv utsparkad ur paradiset, hur jag dumpas vid stationen, hur jag gråter en skvätt, hur jag ger upp allt och köper en tågbiljett till närmsta flygplats och... FAN HELLER!!! Inte ännu ett ambitiöst projekt i soptunnan och hem till mamma med svansen mellan benen. Inte igen! Repeat-funktion OFF! Jag tänker inte lämna den här platsen med detta som sista minne. Men vad skall jag säga? Hur försvarar man sig mot en anklagelse man i alla avseenden är skyldig till? Skall jag gnabbas emot och säga att visst tar gräset tid och visst går det snabbt med trimmern, men det som tar tid är ju att rensa gräs kring fruktträd och blommor och det utför jag för hand och dessutom väldigt noga. En blek halvsanning, nej, det funkar inte!
Det bor en diplomat inuti mig, jag använder honom ganska sällan och när han väl används är det alltid i teoretiska och felaktiga syften... Oftast bara att hävda mitt Ego och inte att försöka lösa faktiska problem. Var är han nu? Var är diplomaten när jag verkligen behöver honom? Skall jag krypa, kräla, böna, be? Marco blänger på mig med armarna i kors över bröstet, hur förklarar en fattig bonddräng för Rambo att alla inte är lika stora, starka och målmedvetna som honom? Rambo har inget till övers för oduglingar, det står skrivet i pannan. Vad har Rambo för svaghet? Någon viskar något i mitt öra... "Psst psst psst!"
Jag: "Du har rätt, jag har inte gjort rätt för mig och det är inte rätt... Tankarna har varit någon annanstans och jag har inte varit fokuserad och jag har inte ens märkt det själv, och nu när du säger det fattar jag... Men jag trodde faktiskt att tempot var ok... Du har ju inte sagt något innan... Skall första gången du säger till vara den sista? Det är inte heller rätt!"
Tack kära diplomat, jag tror du gjort vad du var ämnad för kanske första gången i mitt liv!
Marco: "Vad menar du? Vill du ha en chans till?"
Jag tänker. Är det det jag menar?
Jag: "Ja, det är det jag menar!"
Marco: "Följ med! Nu!"
Jag hoppar i kängorna och stoppar hastigt solkräm och handskar i fickan. På väg uppför backen: "Fokus idag! Vad du gjort senaste veckan är inte värt sovplats, knappt bröd och vatten, hai capito?"
Jag:"..."
Marco: "Jag går igenom vad du skall göra en gång, EN gång, sedan gör du det! Jag har inte tid att tramsa runt! Och idag jobbar vi tio timmar..."
Jag: "..."
Marco: "Så här, dra ut med macheten, se upp för getingar, kapa, hugg, knåpa, knyt, skottkärra med minst tio knippen varje runda. Stressa inte ihjäl dig, idag jobbar vi länge så du behöver krafterna... Men arbeta fokuserat! Hai capito?"
Jag: "Uppfattat!"
Marco går utan ett ord och det första jag tänker är att jag behöver en cigarett, jag behöver verkligen en cigarett... Jag trevar i en tom ficka. "Satan!" Kan inte gå tillbaka, inte nu!
Solkräm, drar ut med macheten, får rivsår, ser upp för getingar, blir stucken, kapar, slinter, svär, hugger, svettas, sliter, knåpar, knyter, hivar upp tio vassa risknippen på en skottkärra och tuffar ned för backen mot haziendan. Får en värderande blick av Marco som står med lien och sveper bort drygt en fotbollsplan med varje slag. "Måste bara byta kläder, det är varmt!" Det ÄR varmt, förbannat varmt... Tobak och tändare i fickan, dyngsur t-skjorta på sängen, torrt linne i fickan, en klunk espresso ur koppen jag aldrig hann avsluta, jag är inne i mitt rum max 15 sekunder... Känner ögonen i nacken när jag haltar uppför backen. "Satan!" Glömde vatten. Kan inte gå tillbaka, inte nu!
Marco skriker efter mig: "Är du inte törstig, drick om du vill! Det är varmt idag!" Tack Gud! Tack Rambo!
Dricker mig otörstig, upp för backen, röker en av de ljuvligaste cigaretter i mitt liv, drar ut med macheten, river mig, ser upp för getingar, solen bränner, kapar, svär, hugger, svettas, knåpar, törstig, knyter, sliter, slinter, skulle kunna döda för en kall öl, hivar upp tio knippen på en skottkärra och tuffar ned för backen, blek och svimfärdig, bälgar vatten, upp för backen igen... Cirka fyra timmar senare hör jag steg som närmar sig precis när jag rullar min tredje cigarett. Damn you Murphy! Hinner precis slänga den värdefulla tobaken i buskarna innan Marco uppenbarar sig bakom ett krön: "Mat! Nu!"
Äter under tystnad.
Marco: "Öl eller vatten?"
Tänker: ÖLÖLÖLÖL hit med en stor fet kall jävla öl!!!
Säger: "Vatten tack!"
En högerhänt Marco placerar sitt eget glas med öl i vänsterhanden, vilar hand och öl mot bordsytan, bara några centimeter från min tallrik. Omedvetet? En provokation? Ett test? Primiana ser lite konfunderad ut. Jojo, nio års psykologistudier, undrar vad hon tänker?
Marco: "En halvtimmes paus, sedan skall vi rensa vegetation längs vägen, måste göra plats så att lastbilen kan komma upp nästa vecka. Tungt jobb! ...Kommer att ta tid! Rök om du vill! Drick kaffe om du vill! Vila om du vill! En halvtimme!"
Tobak och kaffe! Mina rödbrända axlar vrålar när jag lägger mina trasiga muskler att vila i sängen. Mer tobak, mer kaffe!
Marco: "Vaffanculo! Porca Puttana!"
Motorsågen lägger av efter fem minuter. "Råttorna har gnagt på den, inne i maskineriet! Hmmm..." Han plockar upp två machetes. "Glömde stege, vi får klättra!"
Klättrar, hugger, kapar, svettas, röksugen, rivsår, hugger, svingar, klättrar, röksugen, snubblar, törstig, skär, kapar, törstig, hugger, svettig, klättrar, svimfärdig, svingar, röksugen, rivsår, törstig, svettig, svimfärdig, röksugen...
Fyra timmar senare: "Uhm, err, är det ok om jag tar en rökpaus?"
Marco: "Självklart!"
Han sätter sig jämte mig på marken där jag med händer darrandes av ansträngning försöker peta tobak på plats i ett papper, tyst.
Men en skrynlig cigarett i mungipan plockar jag upp en kvist från marken: "Vad kallas de här? De är ju täta som spindelnät och växer överallt och totalt skär sönder huden... Kan de verkligen tjäna ett syfte?"
Marcos underarmar är lika blodiga som mina.
"Rovi! Det är klart de tjänar ett syfte, i naturen tjänar allt ett syfte, hon gör aldrig fel! De stabiliserar trädens rötter så att de inte blåser omkull, men de har vuxit för mycket och nu stjäl de näring från träden istället. Djuren som livnär sig på dem är få här. Jägare!" Marco ger mig skuggan av ett leende: "Det mörknar snart. Nog för idag!"
Tack Gud! Tack Rambo! Men väl hemma på haziendan: "Där! hinkar! Alla träd behöver två spannar vatten var!"
Mot alla odds fattar jag mod och protesterar: "Är inte det slöseri med vatten? Jag menar ni månar ju om alla andra resurser!"
Marco: "För tio år sedan hade det inte behövts men klimatet har förändrats... Växthuseffekten! Ger vi inte dem extra vatten dör de! ...Det mesta inom ekologisk odling är faktiskt inte att odla enligt naturens regler, men att kompensera för den rubbade balansen. Det är den svåra delen!" Skuggan av ett leende igen.
Vattenhinkarna är tunga, gårdsplanen är kullig och ojämn och träden är till synes oändliga. Men först häller jag två spannar vatten över mig själv med munnen vidöppen som en uttorkad sjöbottens desperata bön upp mot himlen. Två timmar senare är jag färdig, oändligt tacksam för att solen gått ned och en lätt skymning smeker mina rödbrända axlar vandrar jag upp i kullarna dit Marco försvunnit för att be om ytterligare order. Jag hittar honom framför en brasa ifärd med att bränna upp resterna jag inte hann med att tvinna samman till knippen.
Marco: "Hur mår du?"
Jag: "Trasig, trött och sönderbränd för att vara ärlig! Men jag hoppas att jag gjort rätt för mig idag?"
Marco: "Ja, idag har vi jobbat bra! Mycket bra!"
Jag: "Jag har tänkt... Vill du veta anledningen till varför jag inte gjort vad jag borde ha gjort senaste veckan?"
Marco: "Det vill jag!"
Jag funderar en kort stund på att berätta om alla böcker jag läst, alla filmer jag sett och alla datorspel jag fastnat i; Hur jag hjärntvättas av alla spännande scenarion, de vackra mötena och de vackra människorna... Hur jag faktiskt också levt så under en vansinnig period av mitt liv men när himlen slutade ramla ner i famnen på mig satte jag mig mest på en soffa med armarna i kors och väntade tålmodigt på att det skulle hända igen och mest läste, tittade på film och spelade datorspel... Och att jobba för mat och sovplats är ganska jävla trist i jämförelse. Men efter en kort blick på Marco, vars ansikte dansar med elden från brasan mot en mörk bakgrund av total vildmark inser jag att slänga ur sig en sådan dumhet, att peka ut mig själv som en pubertal massprodukt från en svagsint generation, skulle placera mig i Landrovern på väg mot stationen vare sig jag jobbat hårt eller ej. Diplomat, hjälp mig översätta till Rambo-språk! "Pssst pssst pssst!"
Jag: "Nummer ett, det är ganska jävla trista att jobba själv. Nummer två, på något sätt såg jag faktiskt detta som som en semester, och mental vila halkade över i fysisk vila och jag tappade fokus. Men det i sig rättfärdigar ingenting, det vet jag, men anledningen till detta... Den riktiga anledningen, varför jag egentligen är här..."
Sedan berättar jag sagan om hur en bortskämd bondson haltade igenom en halvmessyr till studiekarriär och kraschade sin examen, om två år dedikerade till en bok som ingen vill läsa, om hur jag efter två år vaknade upp ur mina skriverier och upptäckte att alla dryckesbröder flyttat och skaffat jobb och alla vackra flickor jag någonsin känt sprungit och gift sig. Marco ser oberörd ut, så jag fortsätter att berätta och slutligen berättar jag sanningen. Marco ser berörd ut.
"Tufft! Fem år säger du!? ...Jag själv är född i en stad, ända sedan barnsben har jag drömt om en gård på landet och nu är jag här... Det är min vision men den är fortfarande inte komplett. Varje dag jag arbetar är ett steg mot att fullända min dröm, varje dag jag arbetar kan det hända att jag gör ett misstag och dör, varje dag jag arbetar kan det hända att någon jag älskar dör eller haziendan brinner ner och allt jag kämpar för försvinner... Jag har också förlorat människor jag älskar... Men när jag arbetar tänker jag inte, varken på passerade eller framtida förluster. Det är så jag bibehåller fokus!"
Jag: "Jag fungerar inte så, jag blir för lätt distraherad av både minnen och drömmar. Det är därför jag arbetar så ofokuserat. Dessutom har mina fem år har gjort mig vek både i själ, hjärta och kropp."
Marco: "Du är inte vek! Vare sig i själ, hjärta eller... hmmm..." Rambo tittar på fattig bonddrängs blodiga biceps med ett snett leende. "...Du bad om en andra chans och du bad om det med rak rygg. Det var starkt gjort! Sedan arbetade du med machete nästan tio timmar i sträck, dina klena biceps till trots. Det var också starkt gjort! ...Fysiskt arbete har gett mig viljestyrka precis som en stark vilja ger dig kraft att arbeta hårdare än du egentligen orkar. Idag pressade jag dig och jag vet många som hade gett upp halvvägs... Du är inte vek!"
Jag: "Ja, men idag arbetade jag för någonstans att sova inatt, för att förtjäna mat för dagen, med varje hugg och slag och rispa i hopp om nästa cigarett och smaken av klart vatten."
Marco: "Precis."
Rambo försvinner ur scenariot och Mr Miyagi och Karate Kid stirrar in i elden i tyst samförstånd.
"Jag tror skrivandet för mig är som hårt arbete för dig", säger jag till slut. "När jag skriver glömmer jag förflutet och framtid, det enda som är viktigt där och då är att pussla ihop historien rätt, inte ens anledningen till varför jag skriver är viktig när jag skriver."
Marco: "Du och jag är lyckligt lottade... Alla människor lider. Men det är inte alla människor som begåvats med vare sig drivkraft eller passion."
Jag: "Ja, vi är lyckligt lottade!"
Marco: "Mat?"
Jag: "Bröd och vatten?"
Marco: "Nej, Pasta och öl!"
Jag: "Mums!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar