Dag 43 - Last Day of Disco.

En månad och inte ett enda vildsvin har jag sett. Men sista gången landrovern far ner för berget får jag för första gången syn på en räv. Den haltar över vägen och Marco bromsar in: "En unge! Den är skadad". Rävungen dyker in i buskaget på andra sidan vägen, gör en piruett i buskarna och sticker ut nosen genom löven att betrakta oss med vaksamma ögon.

Klockan är fyra på morgonen och när vi kommer ut vid första öppna fältet ligger dimman tät, påminner mig om hemma. Jag vet bara inte om hemma är hemma längre. Vad är ett hem? Är det där du har haft flest minnen eller bäst? Flest säger pojken i mig. Bäst säger vandraren. Poeten antecknar, avundsjuk över de andras självklara åsikter och direkta svar. Det enda han vet själv är när jag nästa gång han ser dimman i Sydsverige kommer han att minnas och sakna Italien.

En morgontrött sergeant saluterar oss vid porten när vi kör in i kasernen. "Min arbetsplats..." Marco pekar mot en grönspräcklig lastbil. "...och mitt jobb. ...Förstår du nu varför jag hela tiden längtar tillbaka till haziendan och farmen? ...Vad du än gör bli aldrig lasbilschaufför!"
Någon har klottrat en enorm graffiti av en rovfågel på väggen till kasernens huvudbyggnad. På insidan av porten på vägen ut vilar ett skrin och en madonna-statyett. Sergeanten saluterar oss igen.

Igår var min sista dag på terassen. Det eviga mörkret, de fjärran ljusen från de fjärran städerna, månen, stjärnorna och lilla björn. En ung man plockade fram en gitarr, Primiana plockade fram cognac, själv plockade jag fram en cigarett. Marco sov, han skulle ju upp tidigt. Den unge mannen slog strängarna på sin gitarr och sjöng.

Beautiful Swan in the morning light
goes out at night
goes out at night
I once knew a girl
She lost her whole world
yeah, she lost it all

Beautiful Swan in the morning light
goes out at night
goes out at night
Once we went walking to the creek
there we heard a name
there we gave it a name
there it was all the same
and then again

Beautiful Swan in the morning light
will rip out your guts
will rip out your guts

Sedan delade jag rum en natt med min efterträdare. Han snarkade, men det gör inget för han sjöng och spelade så fint och jag hade inte kunnat sova i vilket fall. Undrar vilken konstform de uppskattar mest här på haziendan? Amerikanskt gitarrspel eller svensk prosa? Skit, måste lära mig italienska och börja översätta. Musik må sikta rakt mot hjärtat men en god bok minns man hela livet. Men de ville ju ha en i alla fall vare sig de förstår eller ej. Jag lovade att skicka en bok, en osthyvel och ett recept på pumpasoppa från Vicenza till Toscana via post och det skall jag göra.

Ett trasigt trafiklyse blinkar gult-gult-gult. Marco är uppmärksam en annan bilist inte. Marco girar. Jag undrar, när trafiklysena slutar fungera och bilarna får slut på bränsle, vem skall säga till dem när de får gå över gatan så att de inte blir överkörda? Arma satar. Men Marco varken svär eller gestikulerar enligt traditionell italiensk manér. Marco mest konstaterar: "Puttana!"
Jag önskar nästan att han inte hade girat. Landrovern hade gjort metall-färs av den lilla bilen. Å andra sidan hade det försenat min ankomst till Vicenza. Å tredje sidan hade det inte gjort någonting. Å fjärde sidan är det oundvikligt. På höger sida efter de trasiga trafiklysena breder ett nytt fält ut sig, träden ser ut som enorma svampar i dimman.

Vi kommer ut på motorvägen. Marco växlar mellan att ha solglasögonen i pannan och på näsan i takt med att radion brusar och åter vaknar till liv med en hyperaktiv radiokommentator som drar usla skämt att hålla morgontrötta bilister vakna; för varje tunnel vi kör in i och kommer ut ur. Jag drar av mig skorna, sätter fossingarna i handskfacket och kryper ihop i sittande fosterställning, drar en grön sjal över huvudet och somnar.
Vaknar, somnar om, vaknar, somnar om. Jag gillar inte italiensk morgonradio. Slutligen ger jag upp och tänder en cigarett. Den sliter i luftrören, våldtar mina lungor, får mig att känna mig levande.

Jag köper en kaffe latte på tågstationen i Verona, viker ben och smutsiga skogshuggarbyxor jag varken hann tvätta eller byta i kors bland mina saker och väskor, laptop i knät och rullar en cigarett. En köttätande myra kryper upp mellan knapparna på tangentbordet. Stackars lilla vän, du är långt hemifrån tänker jag och klappar honom på ryggen. En amerikan stannar till och stirrar på mig: "Do you mind if I take a picture? Man, you look so cool sitting there with all your bags and a laptop... a real traveller..." Av någon anledning gör hans kommentar mig sorgsen. Klick!
Det är då det plötsligt slår mig, jag är tillbaka igen. Människorna, betongen, byggnaderna, kaoset och överflödet av främlingars närvaro, vilja och ovilja kryper in under mina skogshuggarbyxor, brända hud och härdade muskler och slår mig i magen. Det gör ont och jag råkar krossa den lilla myran under mitt välvilliga finger.