Katterna: Trucholo, Macchiolina, Milou, Merlino; Hästarna: Mamo, Eskobar, Cajal; Getterna: Macchia, Natalia; Hunden: Percivale; Åsnan: Luna; Husse: Marco; Matte: Primiana.Jag har precis lärt mig namnen på alla djur utantill. Jag har utforskat den närliggande terrängen, funnit små stigar att utforska framöver. Jag har kartlagt människorna och är redo att kartlägga sammanhanget och skriva sagan om Azienda delle Macchie.
Jag har organiserat mina papper, texter och böcker i rätt ordning att beta av. Jag har hittat rytm och harmoni i sättet jag sover, äter, vaknar, arbetar... Jag har ett rum alldeles för mig själv, jag har basen för ett hem där jag kan bo och trivas. Motocross, surfa med Marco, bowling, meditation med Primiana, bit för bit lära mig italienska för att förstå de finare nyanserna hur man odlar växter och örter... Allt jag behöver nu är en matta för mina papper, en ordentlig kamera för ordentliga bilder och några stearinljus för stämningens skull, sedan kan sagan börja på allvar. Nog med att skvalpa omkring på ytan, det är tid att ta ett djupt andetag och dyka... Lära, leva, skapa...
Primiana åkte iväg på ännu ett kommunal-möte, Marco lagar mat. Kött! Biologiskt förstås, glada kossor, inte ledsna... Men ändå kött. En dag i veckan och det är idag. Det känns nästan lite högtidligt.
Marco: Hur vill du ha din köttbit?
Jag: "Blodig!"
Marco: "Du skulle iväg en sväng till Venedig nu tjugoförsta maj va?"
Jag: "Smask mums... Mmhm!"
Marco: "Vi får hit en ny yngling att jobba då! Är det ok? Från Amerika..."
Jag biter nästan sönder en tand mot gaffeln: "Kroinsch... Mmmmh!?"
Marco: Vi kan ju inte hushålla mer än ett sällskap åt gången, men du har ju varit här ett tag nu... Lärt dig saker och så... Vi har ju precis startat upp och vill först och främst lära känna människor... Bygga ett kontaktnät."
Det droppar blod från mun till tallrik, jag tror det är från köttbiten: "Mmhm."
Marco ger mig en lång blick: "Det är ok med dig eller?"
Jag sväljer blodet: "Mmm... Jadå. Jodå. Jag skrev ju att jag planerade att stanna mellan en månad och tio år, och nu har det ju gått en månad."
Marco: "Bra bra! Vi vill ju hålla lite rotation. Men vi håller väl dörrarna öppna!? Du kan ju komma tillbaka senare."
Jag: "Ehrm... Kan jag köpa en flaska vin för eget bruk? Tror jag behöver skriva lite ikväll... Måste ju börja söka ny sysselsättning och så..."
Marco: Haha. Du får en såklart!
Jag: "Tack. God natt!"
Snip snap snut, så var sagan slut!
Den lilla pojken i mig vill gråta, packa och åka hem till mamma med svansen mellan benen. Min intellektuella fåfänga suckar liderligt över att ha gått miste om en så bra historia och undrar mest hur lång tid det kommer att ta att packa ner och packa upp och tänka om allt han ville läsa och skriva och redigera, plats oviktig.
Resenären i mig gapskrattar: "Hahaha, fjantnisse! Nu skall du få för att du låste in mig i fem år, nu är det min tur! Nu är det tid att göra skäl för namnet på din tramsiga bloggsida, O helige Herr Vagari Bundus Mister Tvungen att Resa! Fram med skoputsen, pojke lilla. Nu är det jag som är Herre i huset! Upp med ankaret styrman, nästa hållplats horisonten. Land ohoj! Tjo-ho-hooo..."
Nu knackar det på dörren, Primiana är tillbaka från kommunal-mötet. Hon har ett paket cigaretter i sin hand, ett leende i sitt ansikte och ett skratt i sitt hjärta: "Jag passerade en tabaccheria på vägen hem... God natt, vännen!"
Jag älskar det där skrattet. Jag kommer att sakna det där leendet. Vinet är slut men jag pallar inte att lipa ikväll. Innerst inne vet jag ju att resenären har rätt. Det är hans tur nu...
Jag sätter mig i fönsterkarmen och stirrar ut. Det är mörkt, vinden är sval och syrsorna håller konsert. Det är vackert. Det är något att gripa tag i. Det är något att hålla fast vid. En söt liten fras jag skrev förra gången tillvaron slog mig på käften är: 'Oftast förändras livet så sakta att man ingenting märker, ibland så fort att man märker just ingenting annat.' Ett litet ordspråk jag är ganska stolt över, fullt av visdom och erfarenhet och lidelse. Men det är dynga, det är bara ord! För oberoende av hur många gånger jag repeterar den där frasen för mig själv så lär jag mig aldrig.
Jag känner mina fotsulor mot kakelplattorna och låter tyngdkraften ta över, anar en cementgjutning där under, vidare ner genom rötter och jord och lager på lager av materia med namn och syften jag inte förstår och inte kan kontrollera. Jag försöker göra mig tyngre än vad jag är. Jag försöker förnimma jordens mitt och hur dragningskraften är en stråle som skjuter upp genom jorden, rakt genom min kropp och min skalle, vidare ut i natthimlen. Jag försöker övertyga mig själv om att jag är en del av skapelsen, inte en trasig reflektion bunden till min egen tid och plats. Men det är svårt, fantastiskt svårt. Kommer jag någonsin att lära mig leva i nuet?
Jag försöker slappna av i käke och ögonbryn, nollställa muskulaturen kring hela mitt ansikte, tömma mitt sinne på minnen, hopp, tankar och bara vara. Det finns en ganska exakt siffra på hur många tankar en människa låter fara genom huvudet under en dag, Primiana nämnde siffran någon gång men jag var upptagen med en annan tanke och lyssnade inte. Sade hon 69.000!? Botemedlet mot den oundvikliga huvudvärken som följer på detta är att meditera, i ordets rätta bemärkelse; Att meditera - Att koncentrera sig på en sak. EN sak! Sig själv... Jag försöker skapa mig en sinnesbild av utsikten, doften, känslan, lungor som arbetar och ett hjärta som slår men de 69.000 tankarna infinner sig i alla fall... Jag trodde jag hade funnit en plats där en vagabond för ett ögonblick kunde lätta på de strama tyglar som binder honom till de demoner som ständigt driver honom mot visionen av vad som finns bakom nästa krök. För en gångs skull hade jag rätt... Och nu viner piskan bakifrån istället...
Kommer jag någonsin att lära mig att det enda som är beständigt är att saker förändras? ...Att idéer är till för att förverkligas där och då och inte tonas ut i dimmiga hopp om avlägsen framtid? ...Att vill man göra sin röst hörd måste man ryta till, inte artigt vänta på sin tur? ...Att för att bli älskad måste man våga älska? Att för en människa som driver med vinden finns inga kompromisser? ...Att en stjärnklar natt över ett fält med olivträd är aldrig så vacker som när man vet att man aldrig kommer att se den igen?
Jag knäcker min andra valnöt så ömsint jag bara kan men innehållet går fortfarande i tusen bitar. Jag äter upp dem.
Godare än så blir nog inte livet utan att man ljuger för sig själv...
Jag har organiserat mina papper, texter och böcker i rätt ordning att beta av. Jag har hittat rytm och harmoni i sättet jag sover, äter, vaknar, arbetar... Jag har ett rum alldeles för mig själv, jag har basen för ett hem där jag kan bo och trivas. Motocross, surfa med Marco, bowling, meditation med Primiana, bit för bit lära mig italienska för att förstå de finare nyanserna hur man odlar växter och örter... Allt jag behöver nu är en matta för mina papper, en ordentlig kamera för ordentliga bilder och några stearinljus för stämningens skull, sedan kan sagan börja på allvar. Nog med att skvalpa omkring på ytan, det är tid att ta ett djupt andetag och dyka... Lära, leva, skapa...
Primiana åkte iväg på ännu ett kommunal-möte, Marco lagar mat. Kött! Biologiskt förstås, glada kossor, inte ledsna... Men ändå kött. En dag i veckan och det är idag. Det känns nästan lite högtidligt.
Marco: Hur vill du ha din köttbit?
Jag: "Blodig!"
Marco: "Du skulle iväg en sväng till Venedig nu tjugoförsta maj va?"
Jag: "Smask mums... Mmhm!"
Marco: "Vi får hit en ny yngling att jobba då! Är det ok? Från Amerika..."
Jag biter nästan sönder en tand mot gaffeln: "Kroinsch... Mmmmh!?"
Marco: Vi kan ju inte hushålla mer än ett sällskap åt gången, men du har ju varit här ett tag nu... Lärt dig saker och så... Vi har ju precis startat upp och vill först och främst lära känna människor... Bygga ett kontaktnät."
Det droppar blod från mun till tallrik, jag tror det är från köttbiten: "Mmhm."
Marco ger mig en lång blick: "Det är ok med dig eller?"
Jag sväljer blodet: "Mmm... Jadå. Jodå. Jag skrev ju att jag planerade att stanna mellan en månad och tio år, och nu har det ju gått en månad."
Marco: "Bra bra! Vi vill ju hålla lite rotation. Men vi håller väl dörrarna öppna!? Du kan ju komma tillbaka senare."
Jag: "Ehrm... Kan jag köpa en flaska vin för eget bruk? Tror jag behöver skriva lite ikväll... Måste ju börja söka ny sysselsättning och så..."
Marco: Haha. Du får en såklart!
Jag: "Tack. God natt!"
Snip snap snut, så var sagan slut!
Den lilla pojken i mig vill gråta, packa och åka hem till mamma med svansen mellan benen. Min intellektuella fåfänga suckar liderligt över att ha gått miste om en så bra historia och undrar mest hur lång tid det kommer att ta att packa ner och packa upp och tänka om allt han ville läsa och skriva och redigera, plats oviktig.
Resenären i mig gapskrattar: "Hahaha, fjantnisse! Nu skall du få för att du låste in mig i fem år, nu är det min tur! Nu är det tid att göra skäl för namnet på din tramsiga bloggsida, O helige Herr Vagari Bundus Mister Tvungen att Resa! Fram med skoputsen, pojke lilla. Nu är det jag som är Herre i huset! Upp med ankaret styrman, nästa hållplats horisonten. Land ohoj! Tjo-ho-hooo..."
Nu knackar det på dörren, Primiana är tillbaka från kommunal-mötet. Hon har ett paket cigaretter i sin hand, ett leende i sitt ansikte och ett skratt i sitt hjärta: "Jag passerade en tabaccheria på vägen hem... God natt, vännen!"
Jag älskar det där skrattet. Jag kommer att sakna det där leendet. Vinet är slut men jag pallar inte att lipa ikväll. Innerst inne vet jag ju att resenären har rätt. Det är hans tur nu...
Jag sätter mig i fönsterkarmen och stirrar ut. Det är mörkt, vinden är sval och syrsorna håller konsert. Det är vackert. Det är något att gripa tag i. Det är något att hålla fast vid. En söt liten fras jag skrev förra gången tillvaron slog mig på käften är: 'Oftast förändras livet så sakta att man ingenting märker, ibland så fort att man märker just ingenting annat.' Ett litet ordspråk jag är ganska stolt över, fullt av visdom och erfarenhet och lidelse. Men det är dynga, det är bara ord! För oberoende av hur många gånger jag repeterar den där frasen för mig själv så lär jag mig aldrig.
Jag känner mina fotsulor mot kakelplattorna och låter tyngdkraften ta över, anar en cementgjutning där under, vidare ner genom rötter och jord och lager på lager av materia med namn och syften jag inte förstår och inte kan kontrollera. Jag försöker göra mig tyngre än vad jag är. Jag försöker förnimma jordens mitt och hur dragningskraften är en stråle som skjuter upp genom jorden, rakt genom min kropp och min skalle, vidare ut i natthimlen. Jag försöker övertyga mig själv om att jag är en del av skapelsen, inte en trasig reflektion bunden till min egen tid och plats. Men det är svårt, fantastiskt svårt. Kommer jag någonsin att lära mig leva i nuet?
Jag försöker slappna av i käke och ögonbryn, nollställa muskulaturen kring hela mitt ansikte, tömma mitt sinne på minnen, hopp, tankar och bara vara. Det finns en ganska exakt siffra på hur många tankar en människa låter fara genom huvudet under en dag, Primiana nämnde siffran någon gång men jag var upptagen med en annan tanke och lyssnade inte. Sade hon 69.000!? Botemedlet mot den oundvikliga huvudvärken som följer på detta är att meditera, i ordets rätta bemärkelse; Att meditera - Att koncentrera sig på en sak. EN sak! Sig själv... Jag försöker skapa mig en sinnesbild av utsikten, doften, känslan, lungor som arbetar och ett hjärta som slår men de 69.000 tankarna infinner sig i alla fall... Jag trodde jag hade funnit en plats där en vagabond för ett ögonblick kunde lätta på de strama tyglar som binder honom till de demoner som ständigt driver honom mot visionen av vad som finns bakom nästa krök. För en gångs skull hade jag rätt... Och nu viner piskan bakifrån istället...
Kommer jag någonsin att lära mig att det enda som är beständigt är att saker förändras? ...Att idéer är till för att förverkligas där och då och inte tonas ut i dimmiga hopp om avlägsen framtid? ...Att vill man göra sin röst hörd måste man ryta till, inte artigt vänta på sin tur? ...Att för att bli älskad måste man våga älska? Att för en människa som driver med vinden finns inga kompromisser? ...Att en stjärnklar natt över ett fält med olivträd är aldrig så vacker som när man vet att man aldrig kommer att se den igen?
Jag knäcker min andra valnöt så ömsint jag bara kan men innehållet går fortfarande i tusen bitar. Jag äter upp dem.
Godare än så blir nog inte livet utan att man ljuger för sig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar