Dag 28 - Borta Bra Men Hemma Bäst!

Borta.
Jag minns ett sommarjobb på ett sågverk, de många reglerna och föreskrifterna och hur jag mest struntade i hjälm och öronskydd bara för att bryta mot ett förhatligt tabu. Jag minns hur jag räknade ner minuter och timmar och dagar, längtade efter nästa rökpaus, rast och arbetsdagens slut. Arbetet i sig var mest bara en rutin för händerna där skallen stod och dagdrömde om vad den skulle göra med lönen. Jag minns hur jag drömde om en vacker flicka och kalkylerade hur många timmar till jag skulle behöva arbeta för att ha råd med tågbiljett. Jag minns hur mina trötta händer snubblade över sin egen rytm och hur en fallande bräda smekte min nakna skalle. Jag minns hur min arbetskamrat tittade på mig med vitt ansikte och hur han tvingade på mig en svettig hjälm.
"Reglerna finns där av en anledning, hörru!"
Sedan minns jag inte mer för jag slutade dagen därpå, lånade pengar av mina föräldrar och tog tåget för ett möte med en vacker flicka.

Bra.
Tre näsknäppar har jag mottagit. Den första för att jag glömde släcka ljuset på toaletten och slösade elektricitet. Den andra för att jag satt i fönsterkarmen, klarröd och nykonstruerad, med lortiga kängor på. Den tredje för att jag i en uppförsbacke råkade placera mig mellan traktor och lyftflak när flaket skulle tömmas. "Aldrig aldrig ALDRIG stå där!!! ...Vare sig motorn är på eller av, traktorn kan glida och då blir det köttfärs av dig."
Annars är tyglarna ganska slaka vare sig jag arbetar med lie, skära, machete eller yxa. En kort serie instruktioner, en hastig demonstration, ett moment av övervakning, sedan står det mig fritt att prova mig fram själv. "Stressa inte, det får ta den tid det tar, känn dig för, hitta din egen rytm, lugn och fin..." Så jag lyssnar, jag stressar inte, jag låter det ta den tid det tar, jag känner mig för och jag hittar min egen rytm, lugnt och fint.
Kanske är det en hjärntvätt i klass med tvåtusentalets Falungong? Kina-sekten som växte sig stor nog att få gymnastiksalar att tjäna som fängelsen... Lyckliga människor behöver ju inget, de är ju lyckliga, så de producerar inget, köper inget, Herregud det rubbar ju ekonomin, det är klart det måste olagligförklaras.
Nu generaliserar jag igen, måste sluta med det... Här och nu, min egen hjärntvätt fungerar onekligen annorlunda...

Men.
Ett lass till sedan tar jag en cigarett, ett knippe gräs till sedan tar jag en paus, ett vedträ till sedan får det vara nog. Men plötsligt finns där inte fler stenar att plocka, en hundra gånger hundra meter grönskande kulle är befriad från ogräs och vedstapeln sträcker sig hög och stolt och allt som ligger kvar i gräset är spridda högar med bark. Igår var min lediga dag och jag kände mig rastlös, så jag tog på mig kängor, solkräm, handskar och grep efter macheten innan jag tog sikte mot en träddunge jag redan bearbetat men där min känsla för estetik krävde två buskar till. Marco ställer sig i vägen: "Det behövs inte mer där. Det är bra som det är!"
"Men!"
"Nej nej, det är jättebra, precis som det skall vara, det skall ju inte vara helt renrakat. Lämna några buskar!"
"Men...!"
"Nej!!! Idag är din lediga dag! Gå in och ta en bit pizza till, rök en cigarett, slappna av! Imorgon jobbar vi igen!"

Hemma.
Min moder brukar ofta anklaga mig för att okynnesröka. Jag vet inte riktigt vad okynne betyder, det låter mest som gammal småländsk dialekt. Men sammanhanget är glasklart; Jag röker när jag är uttråkad, när jag inte har något att göra. Jag stoppar en cigarett i käften per automatik och utan att tänka efter, inte för att jag behöver det. Ibland händer det att mina händer sträcker sig efter en cigarett när jag plötslig upptäcker att det redan ligger en cigarett och ryker i mitt askfat och en annan sitter fastklistrad i mungipan...

Bäst.
De är ganska snåla här på Haziendan, tänder och släcker lampor när de går in i ett rum och när de lämnar det. När vi monterade ned ett skjul sparades varenda liten tyg- och stål- och trådbit, sorterades, lindades och samlades i väl organiserade små högar för att senare tilldelas en plats i ett förråd tills det att de en dag kan komma till användning på nytt. Varenda grässtrå krattas ihop för att hivas innanför inhägnaden där hästarna travar kring. Varenda droppe vatten mäts ut när de diskar och sköljer av tallrikar och grytor. Rutiner och slentrianer existerar knappast, de anpassar varje tillgång mot dess användningsområde, stort som smått. Och det färgar av sig.
Saker har ingen tilldelad plats här, plats tilldelas efter hand men på något sätt ryms ändå allt. Inte ens en Fattig Bonddräng har någon tilldelad plats, men ändå hittar jag alltid någonstans att vara, något att göra, ett tomrum att fylla. Här okynnesröker jag inte. När jag blir röksugen tar jag mig tid att meditera, att långsamt rulla en cigarett, att tända den och känna smaken och effekten av varenda andetag mot en säker död. ...Men framför allt tar jag mig tid att njuta av livet fram tills dess...