Det händer ibland, de där mötena mellan djur och människa som får människan att ana att det finns något mer, ett samförstånd av slag, en med naturen bruten länk återuppstånden... Bara hennes vilja är god och hennes sinne öppet...
Kanske är det ett ensidigt förhållande, kanske händer det bara man tror tillräckligt starkt, kanske minns man bara sammanhanget som man vill minnas det i efterhand. I vilket fall minns man...
Sverige. Småland.
Det surrar en geting kring min skalle inne på toaletten. Det är oktober, det är kallt ute, jag vet inte hur den kom in, jag vet bara att den inte hör hemma inomhus… Att utomhus kanske kylan dödar den men inomhus kommer den att dö om den stöter på någon annan än mig.
Så jag låter den surra.
När den surrat färdigt slår den sig ner på karmen till spegeln. Jag stirrar ett tag på den ömtåliga insektskroppen innan jag beslutar mig. ”Stick mig och jag krossar dig, men jag tänker ge dig en chans!”, varpå jag sträcker fram handen och lägger ett finger på karmen framför getingen. Getingen klättrar upp på mitt finger utan protest.
Jag öppnar fönstret och oktober slår emot mig. Kyla, frisk genom ett fönster, bitande kall att flyga genom naken och oskyddad och liten. Eller vad vet väl jag om getingar? Jag vet bara att jag fann den inomhus och inomhus gör onda ting, mot insekter såväl som mot människor men i människans fall är det redan för sent. Jag lägger handen på fönsterbläcket och ger getingen en uppmanande blick men den vill inte släppa taget. Den kryper över hela min handrygg, till höger och vänster och tillbaka igen, men var gång den når diket ned mot kallt trä och bort från en värmande handrygg byter den riktning. Fem minuter passerar, tio, jag tappar räkningen.
Men jag har påbörjat något jag tänker avsluta och jag vet vad getingar gör med otåliga händer som viftar i protest, så jag dröjer tålmodigt kvar.
Kryp, kräl, kravel, till höger och till vänster och tillbaka igen. Så jag lyfter handen från fönsterbläcket och sträcker den rakt ut i kalla, tomma natten. ”Flyg, lev, dö! Och vad du än väljer ta en liten bit av min själ med dig, min vän! Hade jag haft vingar hade jag följt med dig!” Bettet av små insektsfötter släpper taget om min hud, ett svagt surrande, sedan borta.
Jag stänger fönstret igen. Känner den bekanta känslan av värme, trygghet, säkerhet, inbilskhet och odödlighet sluta sig kring mig. Kvävande bomullsvadd!
Jag saknar redan de där bitande små insektsfötterna mot min handrygg. Gemenskapen. Magin jag inte kan sätta ord på! Hur jag avundas modet att släppa taget om värmen och möta det okända!
Men det är svårt att slita sig fri från bomullsvadd om man är född och fostrad i det! Hur högt och långt man än sträcker sig landar man ändå där igen...
Och heligheten till trots, hade den bitit mig hade jag krossat den. Så långt är djur och människa oskiljaktiga!
