Dag 16 - Azienda delle Macchie

Dag 16 - Azienda delle Macchie

Marken jag bor på är jägarterritorium. Vildsvin, rävar, bergsgetter, rådjur, kaniner, fåglar. Innan det att haziendan förvandlades till en ekologisk farm bodde det en alkoholiserad eremit här vid namn "Lupo": Varg. Han hade vare sig möbler eller mat men överlevde på de lokala jägarnas goda vilja då de tog med sig vin och kött och bröd. Under andra världskriget gömde sig en italiensk desertör i huset för att plötsligt en dag vakna upp med tyska armen i söder och de allierade i norr. Biiiig Badda-Boom! Desertören överlevde men huset gick i bitar. Sedan dess har haziendan bytt ägare flertalet gånger och den har restaurerats bit för bit. Men livet och dess många öden har aldrig tillåtit någon att stanna länge nog att återställa den i fullt skick ännu en gång. Till och med nu, som biologisk farm, finns mycket kvar att göra. Det är därför jag är här!
Huset är inte byggt i typisk Toscana-stil, men är ett hopkok av sten och cement från 1800-talet. De har hittat ritningar i gamla arkiv och försöker restaurera det som det såg ut från början.

Jag har nu varit här länge nog att tiden tillåtit oss nosa lite vagt på varandras livsöden, tillräckligt djupt för många skratt men ännu inte djupt nog för tårar. De känns mer och mer som en familj för var passerad dag, jag antar att tårarna kommer de också med tiden; Cement att foga människor samman. Att skratta är att bygga ett hus av lera, och Azienda delle Macchie ser mer stabilt ut än så!
Marco är rakryggad och praktisk, stark som en oxe och tycker om att vara ensam. Han skrattar gärna i andras sällskap, men han talar inte om saker som känns, frågar desto mindre. Han utgör gårdens grundstomme.
Primiana talar mest hela tiden, förutom när hon inte skrattar då förstås. Hon är fostrad till ett ekologiskt tänkande sedan barnsben, understryker med spiritualitet och hur människan inte skall leva på naturen men med naturen. Hon talar om tidigare liv och ikväll fick jag låna en bok om tarotkort. Hon är gårdens själ. Tillsammans utgör de ett hem!
Människor kommer och går, det är alltid massa projekt på gång och med var dag som går känns det mindre och mindre som dröm och mer och mer som hem. Det känns lite konstigt att bo så tätt inpå människor som faktiskt lever som de lär, så olikt det Sverige jag känner till. Jag känner mig lite som en parasit och en hycklare. Klumpig och tafatt och initiativlös i vardagsbestyren, men lyckas ändå peta in en skinande glödlampa då och då när det väl gäller problemlösning. Och hur de än ser mig känner jag mig välkommen.

Jag hade en diskussion med en god väninna dagen innan jag åkte och vi drog slutsatsen att spiritualism besegras så lätt av rationalitet på grund av empiriska bevis. Tvärtom då? Hur backar man från rationalitet till spiritualism när man väl upptäcker att man står på en betongplatta, upp till vaderna i byråkrati och sarkasm och ironi, oförmögen att röra sig mot en horisont som täcks av stål och av glas? Hur motbevisar man något slutgiltigt? Vi kom inte på något smart!
Ovan trappan som leder upp till andra våningen med kök och vardagsrum hänger en målning med en pratbubbla: "Verklighet är en sak som förändras". Jag tror svaret på nämnd fråga är "tid"!