Det var en gång en dag, en sådan där alldeles speciell dag. En dag då himlavalvet verkade vidunderligt och horisonten verkade evig. Kanske var det känslan av att vara på väg efter att så länge ha suttit stilla, kanske var det den vackra men ack så gifta kvinnan vid min sida som så mjukt förde fram mig i sin blå bil på slingriga vägar där allt liknade allting annat och hur hon pekade ut de vackra väderkvarnarna, kanske var det bara det underbara vädret. Men idag har jag beslutat mig för att göra något jag inte brukar göra.
”Hon har inte svar på allt, inte ens varför hon kan vad hon kan, men hon har accepterat vad hon är och gör och hon bryr sig varken om bevisföring eller försvarstal. Jag vet att du är skeptisk, men när du lyssnar på henne skall du inte tänka, bara känna. Försök vara öppen”, säger den vackra kvinnan vid min sida.
”Jag vet. Jag skall försöka”, svarar jag.
Jag sluter ögonen, försöker låta bli att tänka och bara känna. Det är svårt. Jag har ju TV och internet och böcker om vetenskap där hemma. Det är svårt att tänka bort ett ursprung och hur obevekligt det format mig, med och mot min vilja. Jag tänker på hur ett rationellt sinne med all sin kunskap och sina höga murar är så barnsligt rädd för allt det inte förstår och kan förklara, och ändå inte förmår att rasera alla de kyrkor som fortfarande lever kvar innanför murarna bland de många skyskraporna och fabrikerna och främlingarna vi delar dem med, men mest bara tänker bort dem. Jag tänker på hur svårt det är att låta bli att tänka, speciellt när man verkligen försöker. Det finns så många sätt att leva men om sättet man lever på inte gör en lycklig hur kan det då vara rätt? För tolkar jag TV och internet och mina många böcker rätt finns det bara ett fåtal sätt att inte tillåta sig själv att leva och ändå är det vad jag valt. Rationalitet tråkar mig. Det är dags att resa igen.
”Vad tänker du på?”, hör jag från min sida.
”Golv och hur man föser bort dem under fötterna utan att själv falla”, svarar jag fortfarande med slutna ögon.
Jag kan känna hur hon ler och vet att jag inte inbillar mig. Vissa vänskapsband sträcker sig ovan tankens logik och djupare ån mysticismens många bottnar tillsammans.
När jag märker hur bilen bromsar in och svänger öppnar jag ögonen och ser en liten gårdsplan och hur en senig och solbränd kvinna med vildvuxet blont hårsvall hälsar oss välkomna. De två kvinnorna omfamnar varandra som bara nära vänner gör.
”Du först!”, säger hon och pekar på mig när jag själv stiger ur bilen. Hennes ålder är obestämbar, på något sätt tidlös; Kroppsspråket och närvaron är en fyraårings, gestalten en fyrtioårings. Ögonen, de få ögonblick man väl råkar fånga dem där de sveper över allt och alla, minst 400 år.
”Men, men… Vi hade planerat tvärtom”, säger min vackra väninna förvånat.
Detta är mitt första besök och jag hade sagt att om jag går in först och kommer ut med tårar i ögonen och hon såg mig när jag kom ut så kanske hon själv skulle få svårt att koncentrera sig på sig själv när det efteråt var hennes tur att gå in. Så det vore nog bäst om hon gick in först, hon som hade vanan inne.
”Det skiter jag i”, säger det vildvuxna, blonda hårsvallet på ett sådant där underbart burdust sätt bara ett fåtal otroligt karismatiska människor i vår värld kan komma undan med utan att verka burdusa men bara underbara; En envis men oskyldig fyraåring uppbackad av 400 års auktoritet. ”Du först!” Hon pekar på mig med ett stort oemotståndligt leende.
Hon placerar mig framför ett litet bord i ett litet rum som luktar milt av rökelse innan hon placerar sig själv andra sidan bordet. ”Nej, där får du inte lägga blocket, det är min fokuseringspunkt!” Så jag petar över blocket vänstra sidan bordet.
”Gruvarbetare! Jag har tänkt på en gruvarbetare hela morgonen och nu förstår jag att det är du… Det är därför jag ville börja med dig! … Sot, mörker, svärta, ÄCKLIGT! … En kolgruva tror jag bestämt… Jo, Ja, ungefär samma ålder som nu!”, säger hon med dimmiga ögon till sin fokuseringspunkt.
Jag sträcker högerhandens penna mot vänstra sidan av bordet att anteckna i kollegieblocket, så som min vackra väninna rått mig till när kvinnan mitt emot mig utbrister:
”Du får inte korsa några kroppsdelar, det blockerar, då kan jag inte se dig!”
”Men…”, protesterar jag.
”Lägg det framför dig, det fungerar.” Så jag petar tillbaka kollegieblocket in mot mitten lagom så att jag kan skriva men utan att invadera hennes fokuseringspunkt.
”Du dog där nere i kolgruvan!”
Jag antecknar.
”Du måste ta vara på dina luftvägar… De är illa tilltygade från tidigare liv, mer än ett, ja fler än ett! Det sitter i cellminnet! Dina luftvägar är ömtåliga, du måste ta vara på dem!”
Jag antecknar.
”Du har en man med dig… En gammal man med vitt hår och smala ögon… Han luktar… rök… Nej, det är något annat… han luktar… KORV! Han skrattar åt dig… Korv och potatis! Korv och potatis! Ibland räcker det med det enkla… Han säger att du skall tillåta dig själv att våga längta, men först måste du förstå vad längtan är… Han säger att du aldrig kommer att sluta ställa frågor, men att du måste stuva om frågorna om du skall kunna bära dem med dig… Korv och potatis! I slutänden räcker det att bita i korven och faktiskt känna smaken…”
Jag antecknar.
”Så, nu är det slut med Thomas Di Leva-fasonerna. Nu kan jag se dig i dina bruna ögon igen.”
Och med det plockar hon upp tarotkorten och berättar för mig vem jag är och om min kommande resa.
En halvtimme senare möter jag min vackra väninna på trappen till den lilla stugan. Hennes oroliga ögon söker sig till mina men lugnar ner sig när hon ser att där inte finns några tårar. Jag ger henne en kram och hon går in för sin egen session.
Jag stiger ut ur den idylliska lilla trädgården och placerar stegen på en liten asfaltsväg för att rensa tankarna. Jag fiskar upp ett paket John Silver ur fickan, bryter filtret av en cigarett och stoppar filtret i fickan och cigaretten i munnen. Jag brukar slänga mina filter på många platser, men inte här. Här är för vackert!
Sedan vandrar jag och vad som först far upp i min skalle är tanken på rutiner. Jag tycker inte om rutiner, men livet har ändå lärt mig att rutiners funktion är nödvändig. Jag tror på rutiner.
Som Strindberg behövde absint för att inspirera tillika uthärda sig själv; Som ett ungt och ilsket Amerika behöver sträcka ut armarna och peka finger åt ondskan för att inte ta stryptag på sig själv; som Svenssonkulturen behöver bensin för att färdas mellan vad de tror sig vara och vad de inte vill vara, med sådan ilsken hastighet att de glömmer bort var de kommer ifrån och vart de är på väg; På samma sätt behöver jag själv smuts i mina lungor. Ja, jag tror på rutiner.
Jag vet inte vad jag tror om spågummor, jag vet bara att jag avskyr deras motsats och att idag var en bra dag och cigaretten smakar gott och det enda som botar rökhostan är mer tjära. Så jag stoppar ett nytt filter i fickan och en ny cigarett i min mun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar