Dag 80 - Söderut!

Ett starkt ljussken väcker mig. Inget muller, åskan är långt borta. Saker har förändrats, de flesta jag lärt känna under fyra veckors tid har lämnat, nya har anlänt, atmosfären och lojaliteterna och vem som tyr sig till vem och vem som talar bakom ryggen på vem förändras hela tiden. Men jag är veteran nu, jag tillhör den inre kretsen, familjen. När ett par från Amerika anlände flyttade de ut mig från gruppboendet - Jag bor i matsalen nu. Ensam på etthundrafemtio kvadratmeter. Här har jag byggt mig en liten oas i en hörna runt en säng. Tyger, kläder, böcker och en spontan garderob. Ur sovande perspektiv, under ett täcke och med huvudet på en liten kudde i mörkret, ter sig etthundrafemtio kvadratmeter som en hel evighet. Särskilt när det åskar. Hela rummet dansar med de fjärran blixtarna, som taget ur en spökfilm. Ändå är jag inte rädd.

Saker är inte så underbara här heller, gräset är grönare förvisso, här händer saker, jag har förändrats, jag förändras fortfarande. Starkare i själ, sinne och armar.
Människor kommer och går, stannar en vecka eller två. De kommer med brustna hjärtan, trasiga förhållanden. De kommer med visioner och god vilja. Alla presenterar de sig, ler och nickar och säger vad fint ni har det här, vilket fint sätt att leva. De hittar sina favoritplatser, skapar sig ett litet nätverk av rutiner, söker trevande efter likasinnade att tala med och dela utbyta erfarenheter. De har böcker med sig; Chatwin, Marquez, Castaneda, Gibran. De har akademiska utbildningar och fina ord med sig. Med diplomatiska stämmor jämrar de sig över bristen på varmvatten, toalettpapper, tvål, tvättmedel. De sänker hackor i jorden och frustar och svettas i värmen, suckar djupt och drar handryggen över pannan.
Ibland gråter de, skrattar, hatar vad de är och gör och griper vanmäktigt efter kärnan de älskar i sig själva mot en ny bakgrund i hopp om att finna verktyg att förändra sig själva. Alla berättar de historier om att söka, oftast på bred amerikansk dialekt. Men det är lättgenomskådat. De små suckarna, leendena, var de väljer och inte väljer att placera sina blickar. Det pågår ett krig i var och varenda hjärta kring det lilla fridfulla matbordet i den enorma salen och alla gör de allt i sin makt för att dölja det för främlingarna runtomkring dem. Men det här stället gör något med dem. På några veckor har jag sett många förutfattade meningar, trauman och spärrar lösas upp, gå i bitar, explodera... Livsöden komprimeras till dagar... Alla flyr vi, alla jagar vi något. Så också jag. Jag känner känslor jag trodde jag jag för evigt låst fast till sorgsna minnen och att alls känna igen var omöjligt. Själv imploderade jag.
Jag har nu varit här länge nog att ha hunnit hacka upp ett helt land för hand, plantera, vattna, vårda och se de små bönorna växa upp ur marken. Jag kan inte sätta ord på känslan att se de där små bräckliga gröna plantorna spira upp ur jorden, jag har aldrig känt den förut. Men jag har slutat peta musik i öronen när jag jobbar, använder handskar bara när jag verkligen måste. Mina handflator är fulla av blåsor och ärr, de värker mest hela tiden, en smärta jag aldrig känt förut, en smärta jag kan gripa tag i och förstå. En smärta som hör vinden och känner jorden.

På torsdag åker jag vidare. Till ett litet konstigt ställe. De mediterar och yogar och dansar tills de svimmar. Deras guru marknadsför t-shirts och cd-skivor på internet. När jag ringde första gången frågade jag om de var en sekt, de svarade att de inte var fanatiska men lite galna och det är väl ok? När jag ringde andra gången sade jag att jag kommer ensam trots att vi till en början skulle komma två. "Jag vet, jag är synsk, jag såg det idag", svarade kvinnan i telefonen. "Vilken tragisk historia!"
Ett lite konstigt ställe. De behöver någon som pysslar i deras trädgård.