Jag börjar ana ett mönster nu här under de vajande bambubladen intill min tredje oas, stirrandes ned i vattnet, i min förlägna försök att utröna om vattnet är klart eller förgiftat.
Alla använder de grästrimmer, alla har de en liten traktor på larvfötter för tyngre arbeten, alltid hittar man någon som rullar sina egna cigaretter - mer ofta än sällan ekologisk tobak. Men först och främst människorna som driver dem - Som om två av de förvirrade halvor till människor Platon skriver om sprungit på varandra och den gode guden limmat ihop dem igen. En enhet stark nog att kasta resten av världen åt sidan, försaka allt de vet och känner till, kapa alla band och fly till sin egen värld i periferin av verkligheten. Två karismatiska människor vars styrkor och svagheter kompenserar varandra så till den grad att de inte behöver något annat eller någon annan men istället utstrålar en sådan karisma att människor obevekligen dras till dem istället. En liten ekologisk utpost där människor kommer och går ungefär på samma sätt som människor lockas av kaoset av Tokyos stadsvimmel, kinesiska murens storhet och historia eller pyramidernas mytologi. Där finns något att se, något att tillvarata, något att lära...
Så också här...
Han.
Herren i huset är trettiosex men ser ut som tjugo förutom i visst motljus. Han påstår att det beror på att han mediterar mycket och dricker raffinerat vatten, den typ av vatten kroppen består av och behöver. Och eftersom kroppen slipper slösa energi på att omvandla vanligt vatten till raffinerat vatten så åldras inte kroppen. Han pekar på en vattenbehållare i köket, kopplad till en syltburk innehållandes en metallspiral via tre kablar, i sin tur kopplad till ett bilbatteri. "Trettio Euro för sladdar, burk och spiral och så notan för kommunalt vatten förstås."
"Ungdomens källa? Alkemi?", frågar jag.
"Nej, kemi!", svarar han. "Om du spär ut en liten dos av det i bensin fungerar det som bränsle med, fast billigare och mer kraftfullt förstås. Förut gjorde skåpbilen 125, nu 140... Vill du smaka lite?"
Jag provar ett glas. Det smakar vatten. Bräckt vatten.
I verktygsskjulet står en snickarbänk täckt av diverse verktyg; Skruvmejsel, hammare, en borrmaskin och fyra burkar med lim. I mitten på bänken vilar en enorm hög med spiralformade, lövtunna bitar av metall, kristaller samt cylinderformade bitar av outgrundligt material. "Om du bakar ihop alltihop i ett block med lim och placerar nära radio- och telefonmaster så neutraliserar de radiovågorna som hjärntvättar och kontrollerar människor som bor i städer. Jag brukar ta med mig ett gäng då och då när jag skall in till stan. Tänk bara, att något så litet kan förändra något så stort!"
Jag plockar upp limklumpen i min hand, till form och storlek ganska lik en muffin. Jag plockar upp mobiltelefonen i min andra hand, plötsligt utan mottagning. Är det möjligt? Är det ett sammanträffande? Jag hör en djupare röst: Är det viktigt? Jag inser att svaret är nej, men kan ändå inte låta bli att unna mitt sinne att leka med gåtan mellan mysterium och verklighet. Men Han avbryter mig halvvägs i min grubblerier med nästa mysterium.
Han frågar mig om jag är kristen och när jag skakar på huvudet förklarar han: "Tänk dig att allt som står i Bibeln är sant och allt som existerar utanför sanningens gränser är lögn, hädelse och blasfemi. Idag vet vi ju bättre, eller hur!? Tänk dig sedan samhällets normer som en Bibel och på andra sidan gränsen har de placerat allt som är konstigt, oförklarligt och vidskepligt... Där bor vi! Förstår du? Du vet ju hur det är!? Lever du nära naturen accepterar du naturen; Du förstör för att skapa för att förstöra för att överleva för att till slut själv bli förstörd. Människor i städer är rädda för döden för de ser den aldrig, förstår den inte så de förskjuter den och glömmer nuet. De gömmer sig bakom betong och lagar och regler och det gör dem olyckliga! Människor i städer vill vara olyckliga för det är det enda de känner till och behärskar. De är rädda för det okända! De är rädda för döden! De är till och med rädda för lycka!!"
Han ler. Han ser lycklig ut.
Hon.
Damen i huset ger luddiga intryck av att vara synsk, ser även hon ut att vara i tjugoårsåldern, men en dam frågar man inte om ålder. Hon är liten och späd, med glasögon och långt hår och en vilja av järn, särskilt när hon domderar i köket med barsk stämma och ett pekfinger vars slutgiltigt huggande gester kan få en hel värld att stanna upp och tveka en sekund. Oftast ignorerar hon mig, ibland stannar hon upp i min närhet och liksom sniffar med en inre näsa för att sedan rynka på pannan och se bekymrad ut. Ibland ger hon mig en ödesdiger blick som verkar säga "Jag vet varför du är här och om du vill finna vad du söker måste du spela efter mina regler." Man vågar inte möta de ögonen och ljuga så jag håller mest käft när hon är i närheten.
Plötsligt kittlar hon mig mellan skulderbladen när jag står och plockar tomater på min redan sprängfyllda tallrik i en matsal med tio tyska damer, och till min egen förvåning tappar jag inte tallriken. Jag vänder mig om och får se henne le för första gången. Efter det får jag se hur hon om och om igen slår om mellan två personligheter; Från ansvarsfull, vis och mystisk till ett skrikande barn som hoppar och stampar och skrattar och jagar runt i köket med en våt handduk för att ha ihjäl alla "damn fucking" flugor eller sticker ut huvudet ur köksdörren och skriker "Stop smokiiiiing! Stop being alooooone! Come play with us!"
Ibland lyssnar jag.
Den.
Jag såg en kort dokumentär om en minigolfare för länge sedan, en man som spelade så mycket minigolf att hans sinne förblindades och överallt såg han klubbor, bollar, banor och hole-in-one. Allt vad han var och gjorde utgick han från och drog paralleller med och till minigolf, jämförde med med matlagning, gud, filosofi, skumgummi-ankor och livet självt. Lokal-tv fick nys om historien och gjorde en synnerligen förnedrande dokumentär. Jag skrattade då men skulle nog inte skratta idag. Min egen utgångspunkt att förstå min ständigt skiftande omvärld har kommit att gripa om grästrimmern;
Farm nummer Ett; En tung pjäs. Välvårdad. Alltid ståendes på samma plats med tillhörande skyddskläder alltid i samma hög. Metallblad starka nog att kapa mindre träd och stycka små buskar till småflis på sekunder. Livsfarlig att använda utan proper kunskap, erfarenhet och kunskap. Ett redskap passande en man som är redo att dö för att uppehålla vad han tror på, och falla med stolt blick och rak rygg. John Rambo och hans kniv.
Farm nummer Två; En lekfull pjäs. Lätt, näpen, tidlös, hemlös. Alltid liggandes på olika platser, alltid i behov av reparation och justering. Plasttråd som lätt strimlar grässtrån men nystar in sig i tjockare vegetation och går sönder mot buskar och träd. Ett precisionsverktyg passande en galen vetenskapsman eller kanske en leksak ur en hovnarrs mössa.
Farm nummer Tre; En rostig pjäs. Skyddet mellan knivblad och handtag har fallit bort av sig själv för länge sedan och själva stången känns fantastiskt kort. Den ser livsfarlig ut. Gammal och nött som nätt och jämnt håller ihop per kärlek, ömhet, silvertejp och god vilja. Jag får förmaningstalet att jag inte behöver om jag inte vill men att det skulle verkligen uppskattas, och om jag vill så skall det nog inte vara någon fara. Han har bara skadat sig från en flygande sten en endaste gång, och om man ramlar i de stupbranta slutningarna hamnar den roterande klingan oftast någon annanstans, en människa har ju instinkter... En magisk maskin som håller samman av kärlek, hanteras med varsamhet, intuition och en stor dos orubblig tro på att ingenting kan gå fel.
En from prästs söndergnagda radband.
Lyckan står den djärve bi!
Dags att prova lyckan...
Alla använder de grästrimmer, alla har de en liten traktor på larvfötter för tyngre arbeten, alltid hittar man någon som rullar sina egna cigaretter - mer ofta än sällan ekologisk tobak. Men först och främst människorna som driver dem - Som om två av de förvirrade halvor till människor Platon skriver om sprungit på varandra och den gode guden limmat ihop dem igen. En enhet stark nog att kasta resten av världen åt sidan, försaka allt de vet och känner till, kapa alla band och fly till sin egen värld i periferin av verkligheten. Två karismatiska människor vars styrkor och svagheter kompenserar varandra så till den grad att de inte behöver något annat eller någon annan men istället utstrålar en sådan karisma att människor obevekligen dras till dem istället. En liten ekologisk utpost där människor kommer och går ungefär på samma sätt som människor lockas av kaoset av Tokyos stadsvimmel, kinesiska murens storhet och historia eller pyramidernas mytologi. Där finns något att se, något att tillvarata, något att lära...
Så också här...
Han.
Herren i huset är trettiosex men ser ut som tjugo förutom i visst motljus. Han påstår att det beror på att han mediterar mycket och dricker raffinerat vatten, den typ av vatten kroppen består av och behöver. Och eftersom kroppen slipper slösa energi på att omvandla vanligt vatten till raffinerat vatten så åldras inte kroppen. Han pekar på en vattenbehållare i köket, kopplad till en syltburk innehållandes en metallspiral via tre kablar, i sin tur kopplad till ett bilbatteri. "Trettio Euro för sladdar, burk och spiral och så notan för kommunalt vatten förstås."
"Ungdomens källa? Alkemi?", frågar jag.
"Nej, kemi!", svarar han. "Om du spär ut en liten dos av det i bensin fungerar det som bränsle med, fast billigare och mer kraftfullt förstås. Förut gjorde skåpbilen 125, nu 140... Vill du smaka lite?"
Jag provar ett glas. Det smakar vatten. Bräckt vatten.
I verktygsskjulet står en snickarbänk täckt av diverse verktyg; Skruvmejsel, hammare, en borrmaskin och fyra burkar med lim. I mitten på bänken vilar en enorm hög med spiralformade, lövtunna bitar av metall, kristaller samt cylinderformade bitar av outgrundligt material. "Om du bakar ihop alltihop i ett block med lim och placerar nära radio- och telefonmaster så neutraliserar de radiovågorna som hjärntvättar och kontrollerar människor som bor i städer. Jag brukar ta med mig ett gäng då och då när jag skall in till stan. Tänk bara, att något så litet kan förändra något så stort!"
Jag plockar upp limklumpen i min hand, till form och storlek ganska lik en muffin. Jag plockar upp mobiltelefonen i min andra hand, plötsligt utan mottagning. Är det möjligt? Är det ett sammanträffande? Jag hör en djupare röst: Är det viktigt? Jag inser att svaret är nej, men kan ändå inte låta bli att unna mitt sinne att leka med gåtan mellan mysterium och verklighet. Men Han avbryter mig halvvägs i min grubblerier med nästa mysterium.
Han frågar mig om jag är kristen och när jag skakar på huvudet förklarar han: "Tänk dig att allt som står i Bibeln är sant och allt som existerar utanför sanningens gränser är lögn, hädelse och blasfemi. Idag vet vi ju bättre, eller hur!? Tänk dig sedan samhällets normer som en Bibel och på andra sidan gränsen har de placerat allt som är konstigt, oförklarligt och vidskepligt... Där bor vi! Förstår du? Du vet ju hur det är!? Lever du nära naturen accepterar du naturen; Du förstör för att skapa för att förstöra för att överleva för att till slut själv bli förstörd. Människor i städer är rädda för döden för de ser den aldrig, förstår den inte så de förskjuter den och glömmer nuet. De gömmer sig bakom betong och lagar och regler och det gör dem olyckliga! Människor i städer vill vara olyckliga för det är det enda de känner till och behärskar. De är rädda för det okända! De är rädda för döden! De är till och med rädda för lycka!!"
Han ler. Han ser lycklig ut.
Hon.
Damen i huset ger luddiga intryck av att vara synsk, ser även hon ut att vara i tjugoårsåldern, men en dam frågar man inte om ålder. Hon är liten och späd, med glasögon och långt hår och en vilja av järn, särskilt när hon domderar i köket med barsk stämma och ett pekfinger vars slutgiltigt huggande gester kan få en hel värld att stanna upp och tveka en sekund. Oftast ignorerar hon mig, ibland stannar hon upp i min närhet och liksom sniffar med en inre näsa för att sedan rynka på pannan och se bekymrad ut. Ibland ger hon mig en ödesdiger blick som verkar säga "Jag vet varför du är här och om du vill finna vad du söker måste du spela efter mina regler." Man vågar inte möta de ögonen och ljuga så jag håller mest käft när hon är i närheten.
Plötsligt kittlar hon mig mellan skulderbladen när jag står och plockar tomater på min redan sprängfyllda tallrik i en matsal med tio tyska damer, och till min egen förvåning tappar jag inte tallriken. Jag vänder mig om och får se henne le för första gången. Efter det får jag se hur hon om och om igen slår om mellan två personligheter; Från ansvarsfull, vis och mystisk till ett skrikande barn som hoppar och stampar och skrattar och jagar runt i köket med en våt handduk för att ha ihjäl alla "damn fucking" flugor eller sticker ut huvudet ur köksdörren och skriker "Stop smokiiiiing! Stop being alooooone! Come play with us!"
Ibland lyssnar jag.
Den.
Jag såg en kort dokumentär om en minigolfare för länge sedan, en man som spelade så mycket minigolf att hans sinne förblindades och överallt såg han klubbor, bollar, banor och hole-in-one. Allt vad han var och gjorde utgick han från och drog paralleller med och till minigolf, jämförde med med matlagning, gud, filosofi, skumgummi-ankor och livet självt. Lokal-tv fick nys om historien och gjorde en synnerligen förnedrande dokumentär. Jag skrattade då men skulle nog inte skratta idag. Min egen utgångspunkt att förstå min ständigt skiftande omvärld har kommit att gripa om grästrimmern;
Farm nummer Ett; En tung pjäs. Välvårdad. Alltid ståendes på samma plats med tillhörande skyddskläder alltid i samma hög. Metallblad starka nog att kapa mindre träd och stycka små buskar till småflis på sekunder. Livsfarlig att använda utan proper kunskap, erfarenhet och kunskap. Ett redskap passande en man som är redo att dö för att uppehålla vad han tror på, och falla med stolt blick och rak rygg. John Rambo och hans kniv.
Farm nummer Två; En lekfull pjäs. Lätt, näpen, tidlös, hemlös. Alltid liggandes på olika platser, alltid i behov av reparation och justering. Plasttråd som lätt strimlar grässtrån men nystar in sig i tjockare vegetation och går sönder mot buskar och träd. Ett precisionsverktyg passande en galen vetenskapsman eller kanske en leksak ur en hovnarrs mössa.
Farm nummer Tre; En rostig pjäs. Skyddet mellan knivblad och handtag har fallit bort av sig själv för länge sedan och själva stången känns fantastiskt kort. Den ser livsfarlig ut. Gammal och nött som nätt och jämnt håller ihop per kärlek, ömhet, silvertejp och god vilja. Jag får förmaningstalet att jag inte behöver om jag inte vill men att det skulle verkligen uppskattas, och om jag vill så skall det nog inte vara någon fara. Han har bara skadat sig från en flygande sten en endaste gång, och om man ramlar i de stupbranta slutningarna hamnar den roterande klingan oftast någon annanstans, en människa har ju instinkter... En magisk maskin som håller samman av kärlek, hanteras med varsamhet, intuition och en stor dos orubblig tro på att ingenting kan gå fel.En from prästs söndergnagda radband.
Lyckan står den djärve bi!
Dags att prova lyckan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar