Så här bor jag!

Det finns tre sätt att konstruera sig en sanning i människornas värld.

De flesta bygger sig hus av tegel och av trä. Stabila byggnader med välputsade fönster där de kan se ut på världen och förundras över det vackra, förkasta det fula och fördöma det konstiga och dra för gardinerna när de motsägelsefulla intrycken överväldigar dem. Hus att skydda dem från vind och kyla och olaga intrång, skåp och garberober att förvara allt de samlar på sig men oftast glömmer bort att samla damm. Med skyltar, postlådor, grindar, dörrar och lås att släppa in gäster och hålla obehöriga på avstånd. Ordentliga byggnader, stabila, hållbara... Men när bomberna börjar falla slits de i stycken och invånarna lägger sig ofta ned på marken och dör då allt de håller heligt är förstört och de känner inte till något annat sätt att leva.

Ett fåtal bygger vansinniga palats av betong och av stål; Skiktade lager av skydd och vaddering att hålla ljus såväl som ljud ute. De har inget utrymme för fönster, heller inget behov. Allt de kan och vill och gör är att resonera inom sina egna väggar och planera nästa våning att slutligen bygga sig ett torn att vidröra molnen. På taket vilar en raket riktad mot himlen och innehållandes onda ting, på våningarna där emellan stora bord med kartor och markerade mål och i källaren två nycklar, en röd knapp och en gulnad lapp med en anledning vars text har täckts med damm. För anledningar är inte längre viktiga när palatsbyggare plötsligt får slut på material att bygga nya våningar och trycker på sin röda knapp i sitt desperata behov att kommunicera med världen. Orubbliga byggnader, det enda som kan fälla dem är tiden och när tiden väl fäller dem används ruinerna som fundament till nästa vansinniga torn.

Än färre bygger sina hus av bambu. En plats att kalla hem, en plats där vinden biter dem och kylan drabbar dem och allt sveper in och förbi och vidare igen. En till synes bräcklig byggnad, samtidigt böjlig och formbar. Vinden kan inte blåsa omkull dem därför att mellan spjälorna av bambu finns inget att gripa tag i. Kylan kan aldrig döda dem därför att när vintern kommer tar de huset på ryggen och sätter ner det söderut någonstans att beundra nästa solnedgång genom sina spjälor. Den enda möbel som får plats är en ryggsäck och det enda golv de behöver är ett par kängor. Ett hus där alla är välkomna men där ingen vågar knacka på. Och när bomberna börjar falla står husen tomma och ingen vet vart invånarna tagit vägen. Därför människor som bor i hus av bambu är de enda som förstår hur man lyssnar till vinden och hör vad den för med sig.