Dag 82 - Demoner.

Salen jag sover i är enorm, än mer enorm om natten när skuggorna sträcker ut sig till groteska horisonter. Men inte i natt. I natt är salen upplyst av kalla stearinljus bortom mitt synfält, bortom min verklighet, ett ljussken bara drömmar kan projicera. Jag är tacksam för det ljuset, tacksam att vad jag ser inte är verkligt. Drömmen är skulpterad i mörka toner toner av blått och vitt och kyla och ända fryser jag inte. I mitten av salen sitter nio små barn i en perfekt halvcirkel, koncentrerade kring en tyst ritual där de tillber något jag inte kan se. Så unga, ingen som leder dem, vad vet väl små barn om ritualer? Vad vet väl små barn om ensamhet och hur man betvingar den? Nio späda skepnader klädda i vitt. De sitter med benen i kors och blicken rakt fram. Deras ögon är livlösa och de ser inte varandra, ändå formar de tillsammans ett sammanhang.

Jag gråter för deras skull, jag gråter av rädsla. För barnen är varken ensamma eller tillsammans men döda och de vet inte om det. Beniga, bleka skepnader klädda i vitt. Svart hår, blont hår, kammat och tillrättalagt en sista gång innan de lagts till vila. Vad gör de här? Jag vill skrika, kasta saker på dem, få dem att vakna och förstå och få mig att förstå, men det kommer inget ljud ur min strupe, jag känner kedjor av järn kring hals och kropp. Jag kan inte röra mig, inte ens gråta. Så jag slutar gråta och det är då jag ser mig själv. Utifrån och uppifrån. Jag sitter med benen i kors och blicken rakt fram, jag är klädd i vitt, jag är benig och blek och ensam delaktig i ett sammanhang. Jag är ett barn och mitt hår är kammat och tillrättalagt. Jag är det sjunde barnet i en halvcirkel av nio barn och jag är delaktig i en ritual jag är för ung för att förstå. Men barnet i mig känner inga kedjor, så jag bryter koncentrationen och vänder blicken mot sängen där jag sitter i en enorm sal och jag ser mig själv. Nyvaken, med håret på ände och rädsla i ögonen, hopkurad i min säng. Jag ler mot mig själv, ett leende bara rovdjur ler. Dubbla rader av spretande, gulnade, vassa tänder. Leendet en vithaj ler precis innan den skall äta. Men inget händer, rädslan är här för att stanna, inte att övervinnas, inte att fullbordas, men att vara och fortsätta vara. Så jag sluter läppar ovan tänder, vrider huvudet tillbaks, återgår till att stirra rakt fram och ensam vara delaktig i något, återgår till att fokusera på ingenting. Rädslan fortsätter att vara. Passiv, livlös rädsla.
Det är då jag ser honom, han som alltid är där men bara syns om man stirrar länge och fokuserat på ingenting. Han som är anledningen till varför ritualer finns, han som saknar hud men vägrar blöda. Det första jag tänker är att han borde stå i mitten av halvcirkeln av nio barn och motta deras tysta dyrkan, att han bryter mot reglerna, att nio döda barn kräver hans uppmärksamhet. Att han inte borde stå framför en säng i en stor blåkall sal i en dröm och stirra på mig när världen och verkligheten behöver honom så mycket mer. Men människor utan hud spelar aldrig efter sina egna regler, inte ens i drömmar.
En ihålig röst ljuder i mitt huvud; Mannen utan hud säger att han är skaparen och han har sått och odlat min rädsla med sol, vatten och och omsorg. Han säger att jorden som fött mig är hans och jag har ingen rätt till min rädsla. Han säger att jag måste släppa taget om min rädsla och släppa in honom så att han kan få äta av mig. Mannen utan hud är hungrig. Den ihåliga rösten får en mild ton, som en vuxen talar till ett barn när en vuxen försöker förklara vad en vuxen själv inte vet men tvingat sig själv att förstå; Den ihåliga rösten talar om döden. Han säger att rädsla är min sköld och för att dö måste jag sluta vara rädd så han kan äta av mig. Mannen utan hud har ingenting att dölja, inget blod att spilla, inget ansikte att anförtro sig till. Hans vilja är naken och kall och evig och hungrig. Alltid hungrig.
Hans vilja gör mig lugn och jag förlorar greppet om min rädsla, mannen utan hud sträcker sig mot mig. Min sköld är borta, jag är orädd. Jag griper djupt i min själ efter rädslan, viljan att leva, men hans vilja är starkare, hypnotiserar mig. Inatt dör jag. Nio barn sitter i en halvcirkel, deras blickar är tomma, de ser mig inte. Ritualen utgör andra halvan av cirkeln. Så varför här? Varför dör jag i periferin? Varför är jag inte rädd? Hudlösa fingrar nuddar min hud, sliter kläderna av min själ och våldtar den. Som en fiskare rensar fisk. Ett snitt över buken, inälvor ut, ryggrad ut. Min själ är kött och skinn. Varför vaknar jag inte? Herregud, varför vaknar jag inte? Det sjunde barnet i en halvcirkel av nio rycker till, reser sig upp och går. Jag vaknar.

Det är tidig morgon. Samma enorma sal, samma säng, men skuggorna har ersatts av ljus och värme. Ljummen sol trevar sig in mellan gliporna i plasten som täcker fönstren och lyser upp ett moln av dansande damm. I mitten av salen där drömmen placerade en halvcirkel av döda barn sitter en smutsig, vit katt och stirrar på mig med outgrundlig blick. Gäspar slött.
Min kära vän åkte hem, nya människor har anlänt. De nyanlända har vilja och historia och personlighet, men jag har ingen ork att lära känna dem. Francesco är på dåligt humör av outgrundlig anledning och Laura baktalar de nyanlända och förhärligar de som lämnat. Hon ber mig stanna, hon säger att jag är speciell, att jag förstod och närmade mig den unga amerikanskan trots att hon verkade vedervärdig och när hon väl öppnade upp sig var hon trots allt väldigt sympatisk. Kanske var det till och med min förtjänst!? "Vad synd att hon lämnade så tidigt! Vad osympatiska de nyanlända är! Vad synd att du skall lämna oss! Stanna ett tag! Kan du inte stanna?"
Nej Laura, jag kan inte stanna. Verkligheten gör för ont. Jag måste jaga min dröm!