Flickor II

Hon kommer från Södern, Amerika förstås...
När jag först fick syn på henne, ståendes bakom sin pojkvän, visste jag att det var oundvikligt och ändå kämpade jag emot. Jag ville se hur stark jag blivit. Jag trodde jag blivit stark men jag är fortfarande svag. Hennes hår är korpsvart och hennes hud elfenbensvit. Om dagarna skyddar hon sig under ett tjockt lager solkräm och en enorm luvtröja. Under luvtröjan är hon varm och mjuk och bräcklig och hennes ögon är fulla av vädjan. Hundra meter bort sover hennes pojkvän.

Hon säger att hon är vilse och förvirrad, att hon behöver honom men behöver sin frihet än mer, att livet borde vara ett äventyr men att hon samtidigt är så rädd för det okända. Jag säger för att kunna förstå tvåsamhet måste hon först acceptera sin ensamhet. Hon säger att jag är vis, hon säger att jag är vacker. Hon frågar om jag tycker att hon är vacker, hon frågar om jag skulle vilja kyssa henne. Hon säger att jag får om jag vill, att det är upp till mig. Jag svarar inte. Jag känner mig vis, vis och gammal. Hon är ung och naiv, jag själv minst tusen år i jämförelse. Hon makar sig närmre, ler, försöker fånga min blick. Jag tittar bort, tar en klunk öl, tänder en cigarett. Drogar mig med allt jag finner i min närhet för att låta bli att tänka på de där bedjande ögonen, mjuka läpparna och mjuka kroppen.

"Du åker imorgon! Vill du mötas upp, träffas någonstans? Du kanske kan hjälpa mig översätta min bok?", säger jag med blicken ovan vinfältet och skuggan av en horisont. Men hon är ung, ivrig, hungrig. Hon vill att vad som skall ske mellan oss skall ske nu. Kanske tror hon verkligen att jag kan rädda henne, kanske vill hon bara glömma en minut, kanske är hon en ängel sänd från himlen att rädda mig från mig själv, kanske vill hon bara ha en kyss. I vilket fall är hon inte tålmodig nog att lösa sina hundra känslomässiga problem innan hon skapar nya.
Åskan mullrar. En blixt lyser upp hennes ansikte, elfenbensvita hy och korpsvarta hår. Men hennes ögon vädjar inte längre, de kräver. Hon tar tag i min hand, placerar den mellan sina egna händer, lägger hela ormboet av hopslingrade fingrar mellan sina korslagda ben.
"Det här är så fel...", säger hon. "Vi borde inte... Han sover knappt hundra meter bort..."
Jag sitter tyst. Jag tänker att det är mitt fel. Att det var jag som föreslog att vi skulle titta på åskan tillsammans. Att det var jag som tog ut filten, ölet, de alkoholdränkta körsbären. Allt hon tog ut var ljusstaken, ljuset. Men det var jag som tände det. Och nu sitter vi här, låsta i vårt skådespel. Mitt manus, mitt fel.

"Lova att inte skriva om mig i din bok", säger hon. "Om jag skriver så skriver jag på svenska, du kan vara lugn", svarar jag. "Om du blir berömd kommer den att översättas. Lova att du inte skriver om mig!" Jag tar ett nytt bloss på min cigarett. Hon kramar min hand hårdare. "Se mig i ögonen och säg att du lovar!" Jag tittar upp, ser henne i ögonen. "Jag lovar!"
"Bra!", säger hon, håller kvar min blick, låser fast den. Hennes blick suger tag i mig, beordrar mig att komma närmre. Jag tänker att det var oundvikligt i vilket fall. Jag tänker att jag är svag och inte stark. Läppar möter läppar och jag slutar tänka, allt blod rinner ur skallen och tar sin kurs någon annanstans. Jag försvinner i det där varma, mjuka, elfenbensvita. Låter mig uppslukas. Försvinna. Låter livet ta sin ondskefulla kurs som det gjort så många gånger förr, befriar mig själv från skuld.

Jag trodde jag blivit stark, men jag är fortfarande svag. På något sätt är det en betryggande tanke, gör mig mer beslutsam att släppa taget om allt. Det finns ändå ingenting att kämpa för, bara mer eller mindre usla ursäkter för att det är så fantastiskt svårt att bara vara.