Dag 14 - Landskap som flyter av Mjölk och Honung

Azienda delle Macchie...

Jag sitter i mitt fönster i kinesisk grodställning, tittar ut över ett stjärnupplyst fält med oliver och tänker. En kissekatt hoppar upp i fönsterkarmen, jamar lite slött mot mig och tassar in för att nosa på mina saker. De har ljugit för mig, farmen... De är inte vad de utger sig för att vara. De har 3 katter inte sex, bara en hund inte två. Annars stämmer det mesta.
Jag vet ju att man inte skall skapa förväntningar och bygga upp bilder av platser man skall till, de blir ju aldrig uppfyllda. Men det är ju omöjligt att låta bli. Och mot alla odds höll mina drömmar måttet, och mer där till.
Inte platsen då förstås, den såg ju inte alls ut som jag föreställt mig. Den var vackrare.

De har elektricitet här, de har två bilar och en liten konstig bensindriven maskin med larvfötter som heter Gulius. Min mobiltelefon fungerar, de har TV, de har internet och jag har till och med fått en egen liten fjärrdosa till min laptop. Den fungerar ibland.
Jag får röka inomhus men låter bli, jag får äta och dricka hur mycket vin och öl jag vill. Jag har eget rum med eget kylskåp och egen toalett med dusch och egen dörr som leder rakt ut i natten med 15 km krokig, bergig skogsväg till närmsta lilla samhälle. Rummet är ganska kalt och skralt med ett golv som lika gärna kunde varit utomhus, en fåtölj, en säng och en bokhylla full med böcker om psykologi, hästar och vilda örter och växter. Bakom bokhyllan står en trave med sadlar. De fyra väggarna till trots känns det som att sitta utomhus på den lilla bergsluttning jag faktiskt befinner mig på. Och det är en bra känsla. Jag behöver bara öppna mitt enda fönster som vetter mot öst för att mötas av en stark vind, en dalsänka full av olivträd, en manipulativ åsna, tre arroganta hästar och två små getter som bräker så skört att det skär i hjärtat. Bortom denna lilla slutna verklighet breder Toscana ut sig som en enorm grön berg- och dalbana.

Marco är 28 och Primiana är 33. Marco påminner lite som Sylvester Stallone, samma trötta slöa ögon och sega uttal. Han är utbildad veterinär och yrkesmilitär och i allmänhet djävulskt machissimo fast på ett naturligt sätt. Men jag tror han är mer muskulös än Sylvester. Och snyggare. Han gillar att titta på TV när han äter vilket stör mig lite. Till viss del beroende på att det är sådana slentrianer jag vill komma bort från, till viss del för att han själv faktiskt hör hemma på TV skärmen och inte framför den.
Primiana utrålar inte glädje, hon är glädje personifierad. Hon skrattar hela tiden. Och man kan inte låta bli att skratta med henne vare sig man förstår eller inte.
Kortet jag fick hemskickat när jag registrerade mig hos WWOOF har en liten logo på sig; En simpel sketch av en man som puffar fram en liten skottkärra. Det första jag fick göra var att flytta på en samlad hög med bråte. De skall bygga ett garage av slag, för bilar och tunnor med olivolja. Så de gav mig en liten skottkärra och jag kom direkt att tänka på logon. Sade det till Primiana och hon skrattade i vad som kändes som fem minuter. Men när jag tittade på klockan hade en halvtimme gått och arbetsdagen var slut.

Internet fungerar bara i perioder, jag röker mindre och bara löstobak, jag har med mig en ipod men har glömt var jag lagt den. Behöver inte musik här. Här finns något annat. Nya mönster, nya rutiner. Jag dränker maten i deras egen olivolja och parmeggiano, jag äter som en gris och sedan lite till och de bara skrattar åt mig. Diskar, sopar och kokar espresso. Vilar ett slag för att sedan puffa omkring på en liten skottkärra, mata hästar och getter. Skyffla stenar och lär mig fila hästfötter. Inte sko dem, de använder inte järn. Vad som inte sker naturligt kompenserar de med kunskap utan att köra över naturens lopp. Imorgon skall jag lära mig fila hästnaglar.
Det blåser något i vinden här uppe, en tomhet utan ensamhet. En sund frisk vind där inga bördor och bekymmer finns. Där civilisationens många främlingar utsöndrar lager på lager av olycka och elände och kravlar omkring i sin egen och andras dimlandskap och sörja. Det är något man inte tänker på förrän man faktiskt gräver sig ur den och här uppe finns den inte. De få bekymmer och trasiga minnen som råkar besöka skallen blåser bort lika snabbt som de dyker upp. Utanför dörren vaktar en hund och i huset tassar små katter omkring. Sover, äter, obekymrade...

När Marco hämtade upp mig på tågstationen i en stor vit landrover hade han sina föräldrar och sin farfar med i bilen. När vi kom fram till haziendan hade de även två väninnor på besök. Tillsammans utgör vi nu en sluten liten krets på 8 personer och jag har precis ätit en av de mest fantastiska måltiderna i mitt liv. Synd bara att Marco tittade på TV halva tiden. Men hade det inte varit för en fläck svärta i utopin hade jag nog trott att det var en dröm och inte tagit den på allvar. Farfadern ser mest sur ut och säger buttra saker på bred sicilianska som jag inte förstår. Men när man placerar honom framför en jordbruksapparat eller ett träd eller en hög med grus skiner han genast upp och nästan ler. Han har skabbig skjorta och skabbiga jeans och svindyra läderkängor med spännen från Palermo som ser ut som något Paris Hilton kan döda för. Och så gillar han fårost och Coca Cola. En av vänninorna som är på besök är petit och söt med stora bruna ögon, hon har varit i Kina. Vi brukar samtala framåt småtimmarna. Snart skall hon vidare och det gör mig absolut ingenting. Saker föds lever och dör här lika naturligt som naturen är naturlig.
När det inte finns arbete eller måltider eller samtal kryper jag upp i soffan med böcker, texter eller kinesiskastudier varpå en katt stryker förbi och tar sig en kort tupplur på mitt A4 block.
Nu sitter jag i mitt rum, min terass med fyra väggar, med en askkopp till vänster och en Birra Moretti till vänster och är rädd för att gå och lägga mig. Rädd för att vakna upp och inse att jag drömt. Min andra natt.